Bila i Frankrike

Svenska Dagbladet hade korrespondenten Sven Aurén (signaturen Griggs) placerad  i Paris efter andra världskriget.

Ganska snart hade han tjänat ihop åtskilliga francs för att kunna köpa sig en bil. Stolt styrde han mot hemmet i centrala Paris för att visa upp ekipaget för hustrun. Väl inkommen på ”mammas gata” tittade han mot skyltfönstren för att se sig själv och voituren speglas däri, där han for fram på den enkelriktade gatan. Plötsligt small det till! Han hade krockat! Dock inte så farligt eftersom hastigheten var mycket begränsad. Sorgsen kunde han dock konstatera ett antal bucklor på vänster stänkskärm. Han hade krockat med en taxibil som kört mot enkelriktat. Ur taxin steg en ovårdad chaufför med en slocknad Gauloisesfimp i mungipan – som antagligen hängt där sedan tidig morgon.
Griggs hälsade taxichauffören med upphöjt lugn, då han tyckte sig ha rätten på sin sida, med några förlåtande meningar på sin bästa franska. Men fransmannen gick genast till motattack.
– Ah; vous êtes étranger monsieur?
Griggs kunde naturligtvis inte förneka detta faktum och strax hade taxichauffören börjat argumentera för sin sak och vänt sig till den skara intresserade som samlats vid olycksplatsen. Stämningen blev alltmer hätsk och en stund senare fann sig Griggs backande på den enkelrikatade gatan.

Denna lilla ögonblicksbild kom för mig ett otal gånger då jag bilade omkring i Frankrike denna sommar.
Det värsta som kan inträffa, föreställer jag mig, skulle varaatt krocka med en fransman – och det var nära många gånger. Och om jag skall vara uppriktig så kan jag konstatera att fransmännen; de kör inte bil – de siktar. Små bilar, ofta med små, rökande damer vid ratten, verkar leka – inte bara med döden –och uppleva en typ av jämställdhet i det annars mycket ojämlika Frankrike. Lekarna kan vara av typen ”får jag gömma mig i ditt bagageutrymme” eller ”gissa var jag är på väg” eller varför inte ”STOP gäller bara för de som inte kan köra bil”. Att jag upplever fransyskorna som ett större hot beror antagligen på att – då är det kört! Inte bara att jag krockat … utan dessutom, med en stackars värnlös varelse, som fransyskorna har en viss förmåga att utstråla.

Av erfarenhet har jag också konstaterat att de värsta platsen för en utlänning torde var en rond-point … i Frankrike. Inte ovanligt är att det  finns  5-6 påfarter till rondellerna i Frankrike och därmed lika många avfarter. Men pass upp! I rondellen gäller fransmännens motsvarighet till det svenska LAS – sist in, först ut! 
Att varje påfart dessutom utmärks av en skylt där ordet ”cedez” kan uttolkas på olika sätt, gör inte rondellerna roligare. Verbet ”ceder”, (ung. ”lämna in”),  är nämligen ett av de vanligaste i franska dödsannonser.

Men jag har överlevt och kan därmed rapportera – förhoppningsvis till svenskars fromma.

Annonser

1 kommentar

Filed under Kultur, Lärdomar och fördomar

One response to “Bila i Frankrike

  1. Daniel von Sydow

    Är det så du firar 14 juli? Med att racka ner på allt franskt?
    Ingen dum idé, om jag förstått dig rätt. För distans och självkritik förefaller inte att vara den franska nationalkaraktärens främsta grenar. Men frågan är om inte just trafikkulturen, om man nu bortser från utrikespolitik och sådant, är det som är mest chockerande för en utifrån kommande. Min bror och jag åkte, guskelov i sällskap med en tjänsteman på det svenska generalkonsulatet, en sen kväll igenom delar av Paris. I en backe fick vi rött ljus och stannade. Bilen framför, en skåpbil av något slag, framfördes av en mansperson som inte kan ha tränat särskilt mycket på start i backe innan han fick körkortet. I vart fall rullade han bakåt och kom allt närmare nosen på bror mins nya Ford Cortina. Bror min tutade, en gång, två gånger, tre, i allt gällare ton allteftersom bilen närmade sig. Ingen reaktion. Till slut smällde det till. Då blev det grönt och skåpbilen for i väg. Vi efter. Till slut, i ett annat arrondissement, fick skåpbilens förare åter rött ljus och vår värdinna, konsulatstjänstekvinnan, hoppade ut och började på sin utmärkta franska tala om för föraren vad hon ansåg om honom. Kringstående kom fram, såg vår registreringsskylt och frågade om de kunde hjälpa till, för det tyckte de att man skulle göra när landets gäster råkade illa ut. De frågade vad som skett och min bror pekade upprört på framflygeln som var kraftigt intryckt. Då vände det. Då riktades all aggression mot oss. ”Vad menar ni med att bråka om en plåtskada?” Vi insåg att det inte lönade sig för oss att försöka förklara att plåtskador i det snöiga Norden kunde stäölla till med svåra rostskador, särskilt som vi såg oss omkring och såg att ala bilar hade liknande, och värre, bucklor både här och där.
    Detta var på 1960-talet. Har det blivit annorlunda sedan dess?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s