Finns det franska gener?

 

Av samma anledning som jag reagerar då en amerikansk president tar sig för bröstet och utbrister God bless America! … av samma anledning reagerar jag när en fransk president brister ut i ett Vive la France!.
Svenskan skriver idag om en pittoresk interiörbild från det franska samhället som påminner om den nationalism som båda ovan nämnda stormakter företräder. Både USA och Frankrike har en mycket förenklad världsbild eftersom de båda lever i den bästa av världar. Samtidigt är det inte svårt att förstå varför de, av hävd aldrig riktigt kunnat tåla varandra. Bilden förstärks naturligtvis av språkliga och kulturella barriärer – det anglosachsiska ställs mot det latinska – och når sin kulmen när det gäller moral. USA – dubbelmoralens epicentrum, kontra Frankrike – omoralens epicentrum. Ett bra exempel är den nu pågående, s.k. DSK-affären där dessa epicentra kommer i ”öppen” dager, och accentuerar den kulturella självbilden.
Herman Lindqvist konstaterar samma sak i en artikel i Aftonbladet: Vad som är moraliskt helt oacceptabelt i ett land skulle inte ens bli en rubrik i ett annat.
Amerikanska presidenter är naturligt nog lika pilska som sina franska motsvigheter, men det är skillnad på vad man får göra och vad man inte får göra i Paris respektive Washington. (Alla franska presidenter har levt ett dubbelliv utom möjligen general de Gaulle, sägs det, för han hade för stor näsa!)

Men nu tillbaka till den 14 juli – Frankrikes nationaldag – och den militärparad som anses vara kulmen på allt firande och som har upprört de nationella känslorna i Frankrike. Enligt SvD har den norskfödda gröna presidentkandidaten Eva Joly har fått utstå unison vrede sedan hon föreslagit att militärparaden borde ersättas med en ”medborgarparad”. (Joly kom till Frankrike för cirka 50 år sedan). I det läget förklarar ”den vanligtvis så nyanserade premiärministern François Fillon att Jolys känsla för ”franska traditioner, värden och historia” nog inte gick så långt tillbaka.

Man kan man kan vara fransk medborgare, men kan tala hur bra franska som helst, man kan till och med bli nominerad till presidentkandidat … men fransman det föds man till. Att vara fransk är, vad det verkar, en genetisk åkomma … på gott och ont.

 

P.S. Första gången jag fick mig till livs att det franska var något speciellt var när min mormor försökte lugna ner mina heta känslor för något som jag glömt idag, tog mig i armen och sa: Har du blivit alldeles fransk, pojke!

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s