Hur värderar man ”värderas”?

Jag vet inte om det handlar om ett tidens tecken, men nog känns det konstigt att man inte kan tolka vad som händer i den finansiella världen bara på grund av ett ynka ord.
Ordet är ”värderas” – ett ord som  numera skapar viss villervalla i mitt huvud – om än kortvarigt när det läses.

När jag var verksam i yrkeslivet så stod ordet, då det lästes, endast för en sak: man fastställde värdet på någonting. I den bransch där jag verkade, skrev  till en kund  att ”försäkringsobjektet värderas till 1 miljon kronor”, så var det ingen tvekan om vad som avsågs. Men med samma ord och med mediernas dagliga rapportering om olika ekonomiska haverier på näthinnan,  har ordet, i dagens språkbruk fått en förskjutning. Hjärnan spelar oss ett spratt när vi läser ordet, för faktiskt ligger det nu närmare till hands att vi, vid första påseende, läser värde-ras. Sådana är våra tider för tillfället.

Och läser man så gårdagens UNT, så är det nog bara att konstatera att våra hjärnor måtte omprogrammeras, på det att vi må vänja oss vid att framtiden ständigt kommer att utsättas för vidare värderas. Enligt ett tidens orakel – en nationalekonomiprofessor –  kan vi förvänta oss ett fortsatt ras fram till 2013. Först då  kanske framtiden kommer att åter värderas på ett sätt vi vant oss vid.

Annonser

Riktiga jobb?

Jag läste i dagens SvD på Brännpunkt.

Vilket är mest rättvist, frågar sig ett antal kristdemokrater genom att ställa två saker mot varandra. Att göra det billigare att gå på krogen eller förbättra pensionärernas ekonomi? Vilket är mest angeläget?

Redan Tage Danielsson förstod idiotin att ställa äpplen mot päron (sic!) då han formulerade något i stilen med: Nicolai Gedda är bättre än AIK!

 Om jag förstår saken rätt så har staten hämtat in ett antal skattekronor, (alltför många tydligen), som de nu skall reinvesteras i något räntabelt projekt. I enlighet med den förda politiken så vill nu allianspartierna, utom KD, sänka restaurangmomsen i förhoppningen om att skapa arbetstillfällen. KD vill istället sänka pensionärernas skatter. Jag har inget däremot – inte heller att man sänker restaurangmomsen – men det jag vänder mig emot är när man ställer två saker emot varandra. Diskussionen bör väl istället handla om vilken åtgärd som behövs för att stimulera sysselsättningen. När man kommer dithän kan man ju sedan se om det finns pengar kvar för det ratade projektet.

Om jag nu själv skulle göra ett ställningstagande så tror jag varken sänkt resturangmoms eller sänkt pensionärsskatt ger något större tillskott. Sannolikheten vad gäller restaurangbranschen som skapare av arbetstillfällen är nog ganska liten; snarare är väl den att många krogar kommer att göra lysande affärer – såvida de inte är svarta. Och skulle jag gissa så springer pensionärerna knappast mer på krogen för att de fått lite mer i pluskan.

Nej, kära makthavare: Är det inte dags att börja underlätta för småföretag att anställa. Företag som antagligen till stor del kan finnas kvar sedan både krögare alternativt pensionärerna ätit sig mätta.

God dag, yxskaft!

Flanera.se har uppmärksammats av Henrik Arnstad, författaren till den artikel jag under rubriken Om partiskhet diskuterade för ett par veckor sedan. I en kommentar skriver han att han inte vet sig ha använt ordet ”partisk” i artikeln och undervisar mig om att rubriker på tidningar ofta sätts av andra än skribenten – ”kan vara bra för dig att veta till nästa gång”. Tack för den informationen, den har jag känt till från journalistiskt arbete snart sagt lika länge som Arnstad har levat, men det som är intressant med hans kommentar är att han efter att ha bedyrat att han inte använt ordet ”partisk” helt förbigår det faktum att han två gånger använder ordet ”beställningsarbete”, och att det i det begreppet ligger minst lika mycket av negativa värderingar som någonsin i partiskhet. Rubriksättaren var alltså inte helt fel ute; rubriken speglade artikelinnehållets anda.

Mitt syfte med inlägget var inte att försöka rentvå pappa Sommerlath – jag har inga illusioner om några snövita motiv bakom arifieringen av det företag han tog över, även om det är uppenbart att han skötte det något snyggare än de flesta i samma situation – men nog verkar det som om syftet med den ivrige republikanen Arnstads artikel var att förhindra en sådan rentvagning för att möjliggöra att i sin tur något litet skit också skulle stänka på såväl Silvia som kungen. För vad menar han annars med den besynnerliga meningen ”Varför dessa ständiga försök att förminska och försvara kungens och drottningens nazistiska ursprung?”

Så vi har väl att se fram emot en ny drapa, där kungens anförvanter också utpekas som nazister.

Det är helt i sin ordning att kämpa för republik, men insinuationer av detta slag med någon sorts guilt by association-argumentation hör väl inte hemma inom den sortens journalistik som vill bli tagen på allvar?

DvS

Den nya borgerligheten?

En och annan kanske känner igen rubriken ovan från Axess TV:s utmärkta programserie. De som inte känner igen den rekommenderas att stifta bekantskap med programmet, förslagsvis genom att konsultera Axess TV- tablå. Programmen är en upptagning från Axess seminarium, under ledning av Lotta Gröning, med bland andra PJ Anders Linder, Svante Nordin och Stig-Björn Ljunggren som deltagare. Jag tror inte att man får hela sanningen om den nya borgerligheten, men i föredragen och debatterna pekas på tendenser, styrkor och svagheter som torde vara av intresse att ta del av för alla, oberoende av politisk trostillhörighet.

Den politiska övertygelsernas tendens att dra i väg med deras företrädare har det annars givits exempel på hemmaplan, om man därmed avser Uppsala med omnejd. I den förutsebara och självklara kritiken mot den lätt kaotiska situation som råder vid Resecentrum i staden har också trafiksituationen, med en osorterad blandning av bilar, cyklar, bussar och, inte minst gående, utsatts för en granskning. Detta har naturligtvis främst lokalt intresse, men ett inlägg har mer allmän giltighet, och nu grämer jag mig över att jag inte kan hitta källan, så att jag kan citera ordagrant. Så om jag skulle slira på formuleringen, så ber jag om överseende. Men det är tanken – i det här fallet frånvaron av sådan – som räknas.

Situationen är den att man vid Resecentrum inte har några övergångsställen för gående eller vid planeringen har gjort helt klart för sig vilka som skall finnas var och på vems villkor, vilket sär tänkt att leda till att trafikanterna skall ta med detta i trafiksituationen och därför anpassa sig till omgivningen. Detta går naturligtvis inte, men det roliga är att en av förespråkarna för den sorts gåfartstrafiksystem som tillämpas där och på några andra ställen i staden, utan påtaglig framgång, nämligen Miljöpartiets kommunalråd Maria Gardfjell (och hav nu överseende om det var någon annan!) har ett i sitt slag enastående försvar till situationen. Felet är, säger hon,  att taxibilarna släppts in på Resecentrum (från att tidigare bara ha hänvisats till baksidan). Problemet uppstod, förtydligar hon, när taxibilarna också skulle konkurrera med utrymmet på körbanorna.

Jag vet att Miljöpartiet inte tycker att det skall finnas några bilar i staden, men hur har hon tänkt att folk skall ta sig med väskor, barn och rullstolar från tågen till bostaden? Skall alla cykla? Åka buss? Var i staden är det en självklarhet att det skall finnas tillgång till taxiservice, om inte vid stadens järnvägsstation? Detta är enfald av det mest bokstavliga slaget: den där den politiska ideologins skygglappar omöjliggör en vidare syn på verkligheten än den som stämmer med ens egna värderingar och förutfattade meningar.

Förhoppningsvis har jag missuppfattat henne. men i så fall vore det bra om hon förklarar sig.

//DvS

Navigare necesse est?

Som så ofta har jag inget av vikt att tillföra mänskligheten, men jag känner en viss press på mig att skriva några rader ändå.

Det är nämligen så att bloggskötseln just nu åligger mig, då Axel är ute med några likasinnade och seglar. Jag har aldrig haft vare sig segelbåt eller annat större flytetyg, så jag vet inte av egen erfarenhet men det verkar som om seglande – eller framför allt innehav och skötsel av segelbåt – är kraft- och tidsödande och tålamodsprövande. Biskop Lennart Koskinen har en gång sagt att äga segelbåt det är som att stå i kallduschen inför öppet fönster i storm och riva tusenlappar. Och det låter trovärdigt. Jag har också sett på nära håll hur segelturer också i de enklaste båtar – och kanske främst där – utgör svåra prövningar på äktenskapet. De okvädinsord (jo, det stavas så) som aldrig skulle komma ur makarnas mun forsar nu fram, i takt med sjögång och avstånd till skyddad hamn. Men detta säger jag säkert bara av avundsjuka, för att jag aldrig lärt mig segla, för att jag var lillebror. Det blev liksom aldrig aldrig av att storebröderna lärde mig, för det skulle kunna medföra att också jag skulle kunna vilja låna båten emellanåt. Så jag har, skam till sägandes, framlevt min sextioåttonde sommar på Tjörn utan att lära mig hur man lägger ett dubbelt halvslag, oavsett om detta sker på egen eller annans part. Utan jag har mest fått följa med. Jag låg i fören, där jag var minst i vägen, på vår gamla eka som var riggad med något slags fyrkantigt segel som jag glömt namnet på (sprisegel?), insvept i badrocken och läste roliga böcker. Så blev jag också en beläst karl. Om än oförmögen att själv vid rorkulten ta mig från den ena punkten till den andra.

Nu är det sällskap Axel ute och seglar med inte den närmaste familjen utan gamla vänner, men det har, från flera initierade källor, sagts mig att detta inte är en garanti för att konflikter inte skall uppstå. Jag önskar dem all lycka och framgång på färden.

//DvS

Om partiskhet

Drottning Silvias tilltag att försöka efter bästa förmåga rentvå sin far lämnar en del människor sömnlösa. Senast i DN har en Henrik Arnstad ondgjort sig häröver. Han anklagar Silvias utredning för att vara ”partisk”. Jag har svårt att tänka mig att en dotters eller sons försök att rentvå sin anförvant kan vara något annat än partiskt, så påpekandet från Arnstad är minst sagt överflödigt. Frågan är inte i vilket syfte undersökningen är gjord, utan till vilket resultat den historiker som städslats har kommit, om det är av intresse eller ej.

Dessutom kan motsvarande fråga om opartiskhet också ställas till dem som kom med ”avslöjandet” i våras. Var deras syfte och inställning opartiska? Fanns det inte från journalisternas sida en önskan att det de grävde fram skulle vara smaskigt och lämpligt att basuneras ut på löpsedlar och i debattprogram i tv? Däri ligger inget ont, men det gör det heller inte i Silvias försök att få sin far att framstå i bättre dager. Det mest bisarra i Arnstads DN-artikel är slutklämmen: ”Varför kan inte drottningen helt enkelt säga att ”jag älskade min pappa – men nazisten Walther Sommerlath är en person jag avskyr och skäms för”?” Det är inte personen nazisten/kommunisten eller andra medlöpare i motbjudande rörelser som man har anledning att avsky, det är åsikterna. Skulle man avsky alla före detta kommunister här i landet, så skulle man inte ha många kvar att tycka om i sin närhet. Eller har vi alla glömt bort – kanske rent av valt att glömma bort – hur många av ens studentkamrater som omfattade odemokratiska ideologier under 68-tiden?

/DvS

Reptil varning!

Visst är det en förunderlig skapelse som Gud Fader fick till när det begav sig.
Så kan man undra då man läser SvD/Näringsliv.
Då han skapade människan var det för att hon /Adam/ skulle  ”bruka och bevara” alla träd i Edens lustgård utom ett – kunskapens träd. Människan var skapelsens krona och gav åt människan uppdraget att förvalta skapelsen, att råda över naturen och alla djur. Men så kom ormen; Ja, och resten känner vi ju alla till – kvinnan fick föda med smärta och mannen fick äta sitt bröd i sitt  anletes svett. Men framför allt – människan fick kunskapen om skillnaden mellan ”ont och gott”, och det är nu begreppet förväntningar gör entré – alla människor förväntar sig gott, ända tills denna förmodan stäckas.
Som sagt; visst är det en förunderlig skapelse som Gud Fader fick till när det begav sig. Men föga anade han att hans skapelse skulle kunna hitta på en sådan märklig företeelse som kunde skyla begreppen bakom hans hela idé; kunskapen om att kunna skilja på ont och gott. Människan skapade en institution där hon kan få utlopp för sina förväntningar på förmodade förväntningar.
Man skapade börsen.
Ett nytt träd i mänsklighetens lustgård.
Parallellerna är slående, och kanske är det dags för ett nytt syndafall. Ormen har i alla fall blivit synlig.
Enligt SvD har, i alla händelser, det nya paradisets Eva – finansmannen Christer Gardell – fått varsel.
– Marknaden har blivit ett monster som ingen riktigt förstår.

Upp flyga orden

Upp flyga orden, tanken stilla står,ord utan tanke aldrig himlen når

Så har då Herr Björklund (FP) har talat i societetshuset i Marstrand och därvid betonat lärarnas undermåliga löner – allt enligt DN och SvD.
Jag vet inte för vilken gång i ordningen, men denna gång drömde han sig tydligen tillbaka till den ”gamla goda tiden”(?) då realskole- och gymnasieutbildningen sköttes av lektorer, adjunkter, extra adjunkter, extra ordinarie adjunkter, ämneslärare, timlärare och annan allsköns bråte.

Och ni vill han ånyo återinföra en dylik karriärstege, som en dellösning.

Efter vad jag kom ihåg hade titlarna föga med utbildarens kvalitéer att göra. Den pedagogiska insikten kunde vara lika med noll trots tidigare akademiska meriter som ändat upp i en fil.lic. examen.

Befordringsgången gick mer ut på att ge lektorat till den som var skickligast i den tyska syntaxen, samtidigt som de största pedagogerna kunde återfinnas längst ner på den akademiska skalan.

Det är gott och väl att hr Björklund engagerar sig lärarnas löner, men frågan är om inte det måste till större grepp än att uppmana kommunerna att föra över skattemedel från andra sektorer – vård och omsorg – till skolan.
Och det understöd som kan förväntas från statligt håll skulle då vara en nygammal befordringsgång.
(Det räcker inte herr minister!)

Till att börja med: Är det inte lika bra att erkänna att det största misstaget var att kommunalisera skolväsendet?
Är inte utbildningen en alltför viktig samhällsgren för att handhas av kommunpolitiker. De kan inte ha det rätta perspektivet. Utbildningen är beroende av offentliga intäkter (skatter), samtidigt som intäkterna lär, i bästa fall, uppkomma cirka 20-30 år senare i form av en väl utbildad befolkning … som i sin tur genererar ökade skatteinttäkter … som is in tur .. perspektiv som man inte kan förvänta sig av en kommunpolitiker. Dennes primära mål är ju, på sin höjd, förhoppningen om att bli omvald.

Bloggar: Dick Bengtsson

Diktatur som fripassagerare

Om man sätter en passarspets i Stockholm och tar ut  en radie på 90 mil så kan man få sig ett skrämmande resultat till livs.
Då hittar man städer som Berlin, Hamburg och Warszawa i söder och Luleå i norr, men vrider man så passarbenet något österut så återfinner man Vitrysslands huvudstad Minsk. Det skrämmande är naturligtvis inte det fysiska avståndet, utan att det politiska och statsrättsliga klimatet, som återfinns inom samma avstånd, kan skilja sig så diametralt.

Dagens Nyheter redovisar idag på nyhetsplats hur våra grannar i öst behandlas, samtidigt som SvD på gårdagens ledarsida konstaterar hur lite vi bryr oss.

De rättsövergrepp som sker inom Vitryssland är naturligtvis svåra att förhindra, men åtminstone skulle man kunna förvänta sig ett tydligare språk i riksdagen som från vår regering. Men som SvD konstaterar är frågan av än allvarligare natur när ett främmande land äger bryta mot vår grundlag, där yttrandefriheten är en av de viktigaste ingredienserna.

SvD skriver: Då politiskt spionage mot personer i exil upptäcks måste UD markera starkt mot det berörda landets ambassadör, och förklara att konsekvenserna för landets relationer till Sverige kommer att bli allvarliga. Allt annat vore att låta diktaturer trampa på vår grundlag.

Visst är det märkligt att andligen och stundligen begås grundlagsbrott här i Sverige utan att rättsstaten reagerar.

Dags att kasta in handduken?

Maktbolaget Convers Group, som ägs av den ryske oligarken Vladimir Antonov  har via sin talesman i Skandinavien, Lars Carlström låtit införa en artikel  på Brännpunkt i dagens SvD.

Artikeln börjar med en rallarsving i ingressen: Olofsson blottar sin kompetens, och i den andan pågår artikeln.
Vidare, genom att hänvisa till diffusa referenser som ” via våra kontakter med regeringskansliet” eller ”Lars Holmquist, CLEPA, berättar att han via sina kontakter inom EIB”, söker han insinuera om att den svenska regeringen jobbar aktivt för att få SAAB att gå i konkurs.
Regeringen har en agenda i Saab-frågan och den är nedläggning. När Saab vägrar att dö finns ingen plan två. Regeringen står med byxorna nere och hoppas att problemet ska försvinna av sig självt.

Det är en djärv konspirationsteori.
Men föga trovärdig.

Jag förstår att om ett bolag som varit nere för räkning sedan februari 2009, om inte tidigare, nu börjat ta till det grova artilleriet, men frågan är om man inte skär pipor i vasssen, genom att försöka misstänkliggöra den svenska regeringen genom att vädja till något välvilligt inställt oppositionsparti att  göra ”en anmälan till konstitutionsutskottet för att bringa klarhet i de märkliga turerna kring Saab? (Och se – en har tydligen redan nappat!)

Men sedan kommer kanske den märkligaste ”svingen”.
Lars Carlström skriver: Och vem gör en anmälan till Europakommissionen om diskriminering, för att utreda på vilka grunder Sverige utestänger investerare med rysk härkomst?

Tala att om ha insett att man kommit till vägs ände!

5 aug.
Nu har även en statssekreterare på näringsdepartementet vidimerat i SvD det som kändes alldeles uppenbart i tisdags med anledning av herr Carlströms Brännpunktsartikel. Nu inväntar jag bara med spänning på anmälan för diskriminering av enstaka ryssar.