Som man ropar i skogen …

Så har då riksdagens utredningstjänst (RUT) kommit med ytterligare ett svar på en beställning av SD. Och nu undrar jag lite försiktigtvis – hur har man kommit fram till denna uppskattning. Följaktligen ringer jag 020-349 000 till Riksdagens informationskontor för att få reda på hur man gått till väga.
Naturligtvis har jag varken resurser, ork eller ens intresse att sätta mig in i de 7 PM som ligger till grund för ovanstående nyhetsblänkare i SvD, utan min frågeställning är mer riktad till Svenskan. Hur kan man släppa ut en sådan nyhet utan att forska djupare? Här hjälper SvD:s redaktion till med att trumma ut ett förenklat budskap, som naturligtvis, så småningom, kommer att bli ett vedertaget begrepp i debatten.
Jag vet att tidningarna i möjligaste mån söker skilja på s.k. nyheter och åsikter, men det hindrar inte att jag reagerar på hur lättvindigt Svenskan tar på nyhetsförmedlingen. Till grund för SD:s slutledning om en kostnadsbesparing på 35 miljarder, ligger 7 omfattande PM från riksdagens utredningstjänst – ett material som kan användas efter fritt skön. Dock kan man bibringas uppfattningen att det är utredningstjänstens slutsats om man läser ovanstående nyhet.
Om nyheten i stället var att SD vill begränsa invandringen med 90 procent så hade artikeln antagligen uppfattats på ett helt annat sätt.
Som man ropar i skogen …

Annonser

Energipolitik UPA

Sverige är näst sämst i världen när det gäller oförutsedda produktionsstopp i kärnkraftsanläggningar. Men att det skulle vara ett underbetyg för regeringen håller energiminister Maud Olofsson inte med om.

–Nej, men det är väl ändå bolagen som producerar, inte regeringen. Jag vill nog hålla isär vad regeringen ska göra och vad bolagen ska göra. Vi ställer krav på att bolagen ska sköta sina anläggningar, de ska vara säkra och leveranssäkra.
Detta står att läsa i Svenska Dagbladet.

I gårdagens blogg efterlyste jag krafttag. Vad jag då avsåg var att näringsministern i sina samtal med företrädarna för kärnkraftsbolagen skulle avkräva löften i kombination med krav på ansvarstagande. Vad blev resultatet av hennes samtal. Hon söker i stället krypa iväg från regeringens ansvar genom att säga: … det är väl ändå bolagen som producerar, inte regeringen.

Är det något som vi är dåliga på i detta land är det att utkräva ansvar – på ledningsnivå.
Om man har fått ett förtroende innebär det inte bara att det skall återspeglas i guldkantade löneavtal, fallskärmar och bonusar. Det handlar aldrig, eller sällan, om att cheferna lyfts av banan utan de kan sitta och slå med armarna och kan inte garantera något. Och en uppsjö av argument har de att gömma sig bakom – kärnkraftsbolagscheferna. ”Säkerheten”, ”Strålskyddsnämnden” , ”en svår vinter” m.m., men att Sverige är näst sämst i världen när det gäller oförutsedda produktionsstopp, verkar inte bekomma dessa herrar.

Och inte näringsminister Olofsson heller verkar det.

P.S. Men kära Maud Olofsson. När jag efterlyste krafttag i morse så menade jag inte att du behövde avgå som jag läste i SvD 4 timmar senare. Men du visade i alla händelser handlingskraft!

Energifattig minister?

Tänk att våra politiker inte kan komma överens om kanske den viktigaste frågan de är satta att sköta – Energin!
Regeringen och socialdemokraterna tycks i princip vara eniga om att vi skall ha kärnkraften kvar. Av regeringspartierna framstår FP som de största påskyndarna av en utbyggnad av kärnkraften, om det så handlar om en uppgradering eller faktisk utökning av antalet reaktorer. De vill, som de säger,” utveckla, inte avveckla, den svenska kärnkraften”. Moderaterna vill behålla kärnkraften och Maud Olofsson har styrt om centern så att den numer sitter i samma båt – Alliansens. 

I den motsatta båten sitter så Socialdemokraterna och kajkar. Än hit än dit  – ”men med förnuft”, som de sa redan för dryga 30 år sedan. Deras politik var då att kärnkraftverken skulle få tjäna ut sin livslängd, 25 år. Huruvida det är förnuft eller något annat som styr låter jag vara osagt, men det verkar som ”förnuftet” får råda i ytterligare 25 år. Samtidigt skall då kärnkraften fasas ut och  annan ”bättre energi” skall ersätta.
Så har vi då Miljöpartiet som satt ner foten och vill avveckla genast. Man vill att hälften av kärnkraften kan effektiviseras bort genom avveckling av elvärme och effektivisering av annan elanvändning. (Vem som skall betala kalaset återstår att se och … villaägarna som för 30 år sedan fortfarande uppmuntrades att skaffa eluppvärmning?)

Mot denna bakgrund skall nu näringsminister Maud Olofsson sätta sig och tala med kärnkraftägarna, som så lämpligt börjat reparera sina aggregat inför kommande vinter. ” Dom lovade ju efter förra vintern …” – något i den stilen sade Maud Olofsson På Ekot i morse. Och som grädde på moset har hon fått sig till livs att ”hennes bolag” – Vattenfall – är i luven på basindustrin.

Maud och i alla övriga – nu krävs det faktiskt verkliga KRAFT-tag!

Då den nakna sanningen uppträder i lögnens kläder

Sanningen har många ansikten sägs det.
Ett ”talande” exempel på detta kan man finna om man lyssnar till den BBC-intervju som SvD förmedlar.
En väloljad ”independant trader” framträder i BBC och talar ut om världsekonomin. Genom ett cyniskt resonemang talar han om att ”traders” runt om i världen bryr sig inte ett dugg om att världen håller på att träda in i ett ett skede av recession … deras, och min uppgift är money-making.
Faktum är att han känns trovärdig; speciellt då han uttrycker att det är inte världens politiker som styr våra samhällen – det gör Goldman Sachs – och de bryr sig inte om alla räddningspaket.
Se där en sanning.

Läser man så vidare i SvD så hittar man en fortsättning förmedlad av engelska The Telegraph. Det handlar inte om en trader – det är en ”teaterapa” som ”pratar mycket” och söker uppmärksamhet – ”Mr Rastani was a little more forthcoming.”They approached me,” he told The Telegraph. ”I’m an attention seeker. That is the main reason I speak. That is the reason I agreed to go on the BBC. Trading is a like a hobby. It is not a business. I am a talker. I talk a lot. I love the whole idea of public speaking.”
Så fick så ”sanningen ytterligare att ansikte.

Men det som man kanske mest undrar över är i all fridens dagar låter BBC en sådan charlatan – men kanske även sanningssägare – komma till tals?

Eller kanske finns det ytterligare en sanning – ”out there?”

Polis! Polis!

DN har i ett antal artiklar berättat om vår så omhuldade poliskår som knappast för tankarna till varken konstapel Björk eller polismästare Bergström. Här är det allvar! I tre artiklar konstateras att  det föreligger ”resursbrist trots mer pengar” som vanligt. Fenomenet är inte nytt på något vis, men det intressanta är att ingen politiker, utredare eller revisor lyckats utröna om så är fallet. Att därför dra några större slutsatser av min självupplevda iakttagelse för ett antal år sedan är kanske att gå för långt, men jag tror ändå att den är symptomatisk.

Följande lilla händelse inträffade alltså på polisstationen i Uppsala.
På obekväma stolar och soffor väntade ett tiotal personer på sin tur att få sina ansökningar om pass behandlade. På den andra sidan disken satt en receptionist, som till stor del av tiden var upptagen med att svara i telefon. I luckan bredvid satt en handläggare som efter visst köande delade ut ansökningshandlingar, samtidigt som hon stack emellan med att ta emot ifyllda ansökningar – även det efter visst köande. Då – då, kom den gamla damen in på stationen. Hon såg för övrigt ut precis som ”den gamla damen ” i Ladykillers, med stråhatt på huvudet och ett litet paraply i handen. Hon gick genast fram till receptionisten, lade upp sitt paraply på disken och letade i sin väska efter sitt pass.
– Jo, ursäkta mig, men jag skulle vilja förnya mitt pass … det är nämligen så att …
– Då får du ta en kölapp och sitta ner! svarade receptionisten utan att se på damen.
Den gamla damen tar därvid sitt paraply för att uppsöka en besöksstol, men råkar därvid dra ner en vas fylld med med tulpaner. Vasen gick i bitar, tulpanerna låg utströdda i den vattenpöl som uppstod. Receptionisten ställer sig upp och utbrister … oj, oj oj! … likaså handläggaren som genast stänger luckan och försvinner! (?) Efter hjälp visar det sig. Ut, från bakomliggande rum kommer den närmaste minuten åtminstone 4 personer, som alla deltar i det logistiska arbetet. Hink, skurtrasa, soppskyffel, gummihandskar … ”det är ju glas” … ” och du ser till att ingen trampar i vattnet  … det är ju glas”.

Förvånade satt vi där tiotalet personer och såg på när poliskåren effektiviserades. Inom 5 minuter var glasbitar, tulpaner och vattenpölen ett minne blott. Någon fick uppgiften att gå ut och köpa nya tulpaner.

Men sedan återgick allt till det normala.

 

Övriga DN-artiklar: Ett dygn av brott, Anders kollega nära att bli skjuten

Progrès?

Via Flaneras gästbok, har följande epos influtit från vår, för tillfället, mest sydlige korrespondent, vari han funderar över det gamla begreppet ”Nya kvastar sopar väl, men de gamla tar bättre i springorna”.

En dag när jag besökte vingården där vi brukar handla råkade jag komma just
när den äldre mannen som arbetar på vingården kom in för att rapportera. Han
hade ägnat förmiddagen åt att räkna hur många vinstockar som dött och som
behövde bytas ut. Hans metod för att räkna var att efter varje hundratal ta
upp en liten sten och stoppa den i fickan på byxbenet. Nu kunde han
rapportera att han hade 14 stenar i fickan och så var det fyrtio till.
Alltså var det 1440 vinstockar som behövde planteras.
Visst var det en enkel och praktisk metod han använt? Men damen som äger
vingården tyckte ändå att han skulle använda den mekaniska räknare som hon
hade givit honom. En liten apparat där man trycker en gång för varje sak man
räknar och när allt är klart är det bara att läsa av det totala antalet på
baksidan av den lilla apparaten. Men det ville inte mannen och skojade om
att det än så länge inte var någon risk för att han skulle tappa byxorna
Och varför skulle han egentligen använda den lilla apparaten? Hans metod var
ju lika bra och dessutom alldeles gratis.

Men kan man verkligen resonera så? Måste inte all ny teknik tillämpas även
om det bara gäller en sådan där liten apparat som kan hjälpa en att räkna?
I Frankrike, ett land där kärnkraften är, om inte direkt helig, så i alla
fall nästan helt utan ifrågasättande och där man tidigt lyckades bygga
snabbtåg som på bara några timmar brakar från den ena delen av landet till
den andra, är det naturligt att använda ny teknik.
Och i samma land går samtidigt mannen i vingården och räknar med hjälp av
småsten. Visst är det underbart? Kanske är det här framtiden ligger. Tänk om
vi skulle försöka behålla det som är praktiskt och bra och bara använda det
nya när det verkligen behövs och låta bli även om det går att tjäna pengar
på en ny uppfinning.

När jag tänker på mannen med stenarna i fickan kommer jag också att tänka på
farbröderna som sopade gatan när jag var liten. Några gick först med sina
sneda kvastar och efter dem kom hästen som lärt sig att gå i precis rätt
takt för att han som körde skulle hinna ta upp de små högarna och skyffla
upp i kärran. Gammaldags? Javisst, men betydligt trivsammare än dagens
gatsopare i hjälm och hörselskydd som istället för en sned kvast har ett
tjutande blåsaggregatet för att få undan löven på trottoaren.  Vari ligger
vinsten frågar jag mig? Jag som dessutom tycker om hästar.

Förtroende för troende?

 

 

Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson kommenterar idag gårdagens avslöjande om att politiker kan slicka i sig en rejäl garantipension mellan 51-65 års ålder. Som intäkt för ett luddigt resonemang tar han familjen Reinfeldt som exempel och försöker lägga ut en dimridå över vad det egentligen handlar om. Gudmundson menar att familjen Reinfeldt är skolade politiker, som dessutom ”funnit varandra” i politiken, och därför inte har något annat värv att gå tillbaka till vid händelse av att de skulle tappa sin förtroendeuppdrag.
För det första är det ett illa valt exempel. Vem kan tänka sig att arbetsmarknaden skulle vara stängd för herr och fru Reinfeldt. I mitt stilla sinne kan jag inte se dessa kompetenser sitta tillsammans med en jobb-coach och söka staka ut sin fortsatta gemensamma framtid. Att övriga politiker kanske inte har lika förspänt som familjen Reinfeldt ger naturligtvis utrymme för en garantipension – det vill säga ett omställningsbidrag – för att möjliggöra tid för att söka andra jobb.

För det andra skadar det förtroendet för politikerna om man börjar argumentera i en fråga som är så stötande för gemene man. Och det skall ses i belysningen av vad Gudmundson själv skriver … ”politik är ett förtroendeuppdrag”.

Politikerna – de som har vårt förtroende – bör naturligtvis framträda och säga att det är fel på regelverket.
Den som inte känner sig övertygad om att så är fallet kan ju lyssna till Stockholms f.d. finansborgarråd som talade till ”oss” via Dagens Eko denna morgon.

Animal Farm 2:0

En legendarisk fackpamp på 70-talet, Hasse Eriksson, gjorde sig odödlig, inte bara genom att semestra i det förkättrade Francos Spanien, utan även för ett och annat uttalande. Bilden från den tiden – nyåret 1975-76 – har kommit att stå som symbol för fackföreningsvärlden, men även hans uttalande efter att Transports styrelse festat om på en Stockholmskrog har blivit legendarisk.
”Bra grabbar skall ha bra mat!”

Nu, 35 år senare, har pamparna blivit något mer sofistikerade. Och dessutom kan de gömma sig i ett kollektiv, men ändå; det tycks handla om samma andas barn.
Sveriges Radios lokala kanaler har följt upp ett avtal som slöts mellan  Sveriges Kommuner och Landsting och kommunerna och som garanterar kommunpolitiker pension tills det att de fyller 65 år. Enligt uppgift i Ekot  fick fler än 450 kommun- och landstingspolitiker dela på mer än 42 miljoner kronor under första halvåret i år.

Det är inte utan att den s.k. arbetslinjen får en anna relief om man samtidigt citerar ur George Orwells Animal Farm: ”All animals are created equal,but some animals are more equal than others.”

Media: SvD, DN, SR

Indirekt Reklam AB

 

 

 

Jag har lagt märke till att Upsala Nya tidning annonserar i egen tidning om att man sprider sin hektografmassa flerfallt i förhållande till lokalkonkurrenten Uppsalatidningen. (Varför denna jämförelse. UNT är en dagstidning medan Uppsalatidningen är en veckovis utkommande lokal gratistidning för den som så  önskar.) 

Jag vet inte hur många gånger jag upplevt min lokaltidning, UNT, mer och mer som ett ”omslagspapper för reklambroschyrer.
För några år sedan satte jag, och många med mig, upp en dekal med lydelsen ”ingen reklam tack”. Det låg inte några djupare ideologiska tankar bakom beslutet, utan det handlade mest om en praktisk åtgärd – jag ville inte skylta med en överfull brevlåda. Men nu har min åtgärd kommit att få en mer ideologisk innebörd. Jag har börjat att fundera ”vidare”.
Fenomenet att tacka nej till oannonserad reklam är säkert globalt. I Frankrike är var och varannan brevlåda uppmärkt med  en liten skylt ”Pas de publicité SVP”, men det hindrar  naturligtvis inte att brevlådorna fylls med adresserad reklam. Och så tycks det vara världen över i den s.k. civiliserade världen.
Åter så till min lilla värld där Upsala Nya Tidning står för min och många andra upplänningars världsbild. Många gånger är då jag funderat över tidningens profil. Är det en lokaltidning, eller är det en regionaltidning. Eller är det till och med en rikstäckande tidning? Vad gäller det senaste antagandet är svaret obetingat JA! Vad gäller reklam vill säga. Som exempel kan jag konstatera att företaget Media Markt – (eller heter företaget Mera Makt?) – förser mig med en flersidig annonsbilaga flera gånger i månaden. Den som tror att denna bilaga är producerad endast för UNT och dess läsekrets är, lätt uttryckt förd bakom ljuset. Men det ger sken av att Media Markt satsar lokalt för UNT:s bästa. (Inom parantes kan nämnas att UNT ägs till hälften av koncernen Norrköpings Tidningar AB, som dessutom äger Tidningen publiceras av Norrköpings Tidningar AB som även ger ut en rad andra morgontidningar som FolkbladetExtra ÖstergötlandVästerviks-TidningenGotlands Allehanda,Gotlands TidningarNorrbottens-Kuriren samt Norrländska Socialdemokraten.) Naturligtvis är det viktigt för UNT att uppträda som den lokala sanningens härold, men samtidigt måste man inse att åsikter styrs av ”högre makter”. Naturligtvis är denna oberoende tidning inte mer oberoende än någon annan lokaltidning utan styrs av hänsyn till alla ekonomiska parametrar som i sin tur genererar livsnödvändiga intäkter.
På den tiden då då lokaltidningen var en lokal tidning styrdes visserligen dessa, även då, av lokal hänsyn, men nu sitter ägarna långt ifrån ”sanningarnas epicentrum”, med följd av att ägandet endast kommit att handla om debet och kredit.
Att man tar 20 kronor* för omslagspappret är i och för sig oskäligt, men att vi prenumeranter dessutom skall betala för att få reklamen hemburen i uppmärkta brevlådor, ter sig i mina ögon direkt stötande.

Vi betalar samma pris för både SvD och DN – inga jämförelser i övrigt!

/Axel

När allt blir egen vinning

Visst är det en föränderlig värld vi lever i, och det är mest att acceptera. Men det finns vissa saker som jag personligen har svårt att acceptera.
Ibland undrar jag; har inte vår kultur – eller brist på kultur – genererat ett antal mindre lyckade skapelser.
Är jag månne ensam om denna, kanske rigida, hållning?

På sent 60-tal, då jag utbildade mig lärde man in ett mantra – en sorts gyllene regel för jurister – hellre en förlikning än en fet process. När vi blev klara med våra examina och vi talade yrkesval, så kan jag inte påminna mig om att någon uttryckte att han skulle bli affärsjurist. Begreppet affärsjuridik fanns inte på mitten av sjuttiotalet, vad jag minns. Men så kom åttio- och nittiotalet. Kom man då in på en advokat byrå för att få hjälp med ett testamente ett äktenskapsförord eller något närliggande inom familjejuridiken så fick man oftast svaret att; sån´t där håller vi inte på med, underförstått att det där är en olönsam del av juridiken. Idag tycks ordet ”gyllene” fått ett annat innehåll, då unga jurister ser klinterna som varande det ”gyllene”.  Man talar om sina klienter som  om de vore penningpåsar och uttrycker numera, med modernt språkbruk; what´s in it for me?
Men kallar sig advokat.

Den andra skapelsen är ekonomer – en kategori som det är lätt att ha synpunkter på – men utan tvekan var det lättare förr att fördra de koryféer som hade synpunkter på rikshushållningen i stort – allt ifrån Gunnar Myrdal via Bertil Ohlin till Assar Lindbeck. Och visst finns det ekonomer fortfarande som inger respekt, som till exempel Lars Calmfors, Magnus Henreksson och många andra, men som då oftast kan förknippas med våra läroanstalter.
Men så finns det en hoper ekonomer, som försöker låta statsmannamässiga, men i själva verket endast talar i egen sak. Det kan vara alltifrån bankernas chefsekonomer till andra ekonomiska institutioners analytiker, med ett enda intresse – att tjäna pengar till sina arbetsgivare och därigenom tillskansa sig en enskild bonus som lätt slinker ner i den egna fickan.
Jag har full förståelse för att man är lojal med sina arbetsgivare, men det jag har svårt att acceptera är deras roll i det mediala samhället. Här framtider den ena ekonomen efter den andra – speciellt i kristider – i media och talar om hur allting egentligen fungerar och hänvisar, när det passar till ”Marknaden” – ett sätt att friskriva sig från ansvar för vad man säger – som om den vore ett eget väsen.
Och media står välvilligt till tjänst med sina megafoner.