När allt blir egen vinning

Visst är det en föränderlig värld vi lever i, och det är mest att acceptera. Men det finns vissa saker som jag personligen har svårt att acceptera.
Ibland undrar jag; har inte vår kultur – eller brist på kultur – genererat ett antal mindre lyckade skapelser.
Är jag månne ensam om denna, kanske rigida, hållning?

På sent 60-tal, då jag utbildade mig lärde man in ett mantra – en sorts gyllene regel för jurister – hellre en förlikning än en fet process. När vi blev klara med våra examina och vi talade yrkesval, så kan jag inte påminna mig om att någon uttryckte att han skulle bli affärsjurist. Begreppet affärsjuridik fanns inte på mitten av sjuttiotalet, vad jag minns. Men så kom åttio- och nittiotalet. Kom man då in på en advokat byrå för att få hjälp med ett testamente ett äktenskapsförord eller något närliggande inom familjejuridiken så fick man oftast svaret att; sån´t där håller vi inte på med, underförstått att det där är en olönsam del av juridiken. Idag tycks ordet ”gyllene” fått ett annat innehåll, då unga jurister ser klinterna som varande det ”gyllene”.  Man talar om sina klienter som  om de vore penningpåsar och uttrycker numera, med modernt språkbruk; what´s in it for me?
Men kallar sig advokat.

Den andra skapelsen är ekonomer – en kategori som det är lätt att ha synpunkter på – men utan tvekan var det lättare förr att fördra de koryféer som hade synpunkter på rikshushållningen i stort – allt ifrån Gunnar Myrdal via Bertil Ohlin till Assar Lindbeck. Och visst finns det ekonomer fortfarande som inger respekt, som till exempel Lars Calmfors, Magnus Henreksson och många andra, men som då oftast kan förknippas med våra läroanstalter.
Men så finns det en hoper ekonomer, som försöker låta statsmannamässiga, men i själva verket endast talar i egen sak. Det kan vara alltifrån bankernas chefsekonomer till andra ekonomiska institutioners analytiker, med ett enda intresse – att tjäna pengar till sina arbetsgivare och därigenom tillskansa sig en enskild bonus som lätt slinker ner i den egna fickan.
Jag har full förståelse för att man är lojal med sina arbetsgivare, men det jag har svårt att acceptera är deras roll i det mediala samhället. Här framtider den ena ekonomen efter den andra – speciellt i kristider – i media och talar om hur allting egentligen fungerar och hänvisar, när det passar till ”Marknaden” – ett sätt att friskriva sig från ansvar för vad man säger – som om den vore ett eget väsen.
Och media står välvilligt till tjänst med sina megafoner.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s