En politisk odyssé

Det är många år sedan jag läste om Odysseus irrfärder, men efter att ha bevittnat de sista turerna på den politiska parnassen är det inte utan att vissa minnesembryon dyker upp igen. Vad det verkar så är samtliga partier ute på sin egen irrfärd utan att egentligen veta var de har sitt Ithaka. Jag vill inte påstå att våra politiker är oärliga, men att politikerföraktet ökar märker man av tidningarnas kommenterar, när de politiska partiernas företrädare pekar ”framåt” – ”städse framåt!

Aftonbladets vikarierande ledarskribent, Katrine Kielos, beskrev i en enda mening i AB vad som bör förväntas av en socialdemokratisk ledare: Även de som inte röstar på Socialdemokraterna ska respektera partiet.
Jag tror att det ligger väldigt mycket i detta uttalande; samtidigt som det handlar om en sanning som gäller för de flesta politiska partier.
Alltsedan Mona Sahlin tvingades kryssa mellan falangerna inom sitt eget parti så är den socialdemokratiska skutan ohjälpligt på drift.
Och därmed gavs plats åt hr Juholt.
Även om den nye, självutnämnde(?), skepparen surrade sig vid masten i tron att han visade beslutsamhet så har socialdemokratin kommit att driva omkring – än hit än dit.

Alltsedan Lars Ohly gav sig i lag med det röd-gröna laget kom V:s politik att kunna kategoriseras som ett harmoniskt, lyckligt och fredligt samhälle, bara han och de röd-gröna fick komma till makten. Men det visade sig att det fanns ingen utveckling. Det enda som blev kvar av den klassiska utopi som V alltid strävat mot blev ingenting – och därmed gavs plats för Jonas Sjöstedt.

Alltsedan Göran Hägglund valdes till partiordförande har han försökt att styra sin skuta, kanske inte lika handfast, som hans uttalanden verkat vara, och till sist möter han verkligheten och likt en sång i Odysséen öppnar hans partikamrater säcken som rymmer alla vindar, och därmed gavs plats för Mats Odell.

Alltsedan senaste valet har de övriga partiledarna, likt enögda cykloper, fortsatt att trumma in sina budskap, och politiken har kommit att kunna liknas vid  Faiakernas land, det land där välmåga och harmoni lyste, men där det inte fanns någon utveckling, det var statiskt.
Och därmed gavs plats för Annie Lööf.
Än så länge är övriga skeppskamrater i övriga farkoster ombedda att sitta ner i båten och visst stormar det på havet – och javisst; ingen vet hur framtiden kan komma att te sig, men det hindrar inte att man kan uttrycka sina visioner. Annars kanske det ges plats för andra.

Men för tillfället verkar politiken mest ha blivit en eskadersegling ledd av vår tids Odysseus – finansminister Borg – men tro mig … det kommer att bli trångt i sundet framöver.

Annonser

1 kommentar

Filed under Ankdammen, Politik & samhälle

One response to “En politisk odyssé

  1. Pingback: En förtroendefråga | Flanera.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s