491

Lars Görling, kanske i den Ferrari som han sägs ha använt sig av vid sitt självmord.

Alla som läser ovanstående rubrik, kanske med undantag för Axel, associerar till Lars Görlings roman med just detta namn från 1962. Romanen, som senare blev en uppmärksammad film av Vilgot Sjöman och blev Lena Nymans genombrott, handlar just om det som Axel ber mig utreda, nämligen vad som händer när man har förlåtit ”icke sju, utan sjuttio gånger sju gånger”. Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och säga: Läs boken. Det är en roman som orättvist glömts bort och också orättvist kommit i skuggan av uppståndelsen omkring filmen, trots att det snart är 50 år sedan filmen gjordes (jag själv såg den när jag gjorde lumpen i Östersund 1964).

Det var väl kanske inte så att det var detta det gränslösa förlåtandets evangelium som predikas i boken som vi gick för att studera, när vi gick från I 5 för att gå på bio. Snarare var det väl vad schäferhunden hade för sig med Lena Nymans rollfigur Steva. Men vi fattade i alla fall grundtanken, att sjuttio gånger sju gånger är inte nog; det skall alltid finnas möjlighet att bli förlåten ännu en gång.

Nu är jag inte säker på att det var denna föreläsning Axel åstundade från min sida; han har väl nog med mina språkliga pekpinneviftningar. Tittar man emellertid på bilden som pryder hans inlägg, så ser man något som kunde tänkas föreställa en något tidigare Daniel, i lejongropen. Så ser man till vad han kan ha menat med det, så är väl hans uppmaning att ordet är mitt ett sätt att om inte kasta mig åt vargarna, utan att hysta ner mig i lejongropen och se hur jag klarar mig.

Jag struntar i vad hans dolda agenda kan tänkas vara. Det vi kan ta till oss är emellertid något Axel i förbigående undslipper sig, nämligen Ferlinanspelningen att Gud måtte förlåta oss somliga blogginlägg. För att jag inte skall falla i samma grop som vanligt, den utan lejon, nämligen att skriva för beskäftigt och för långt, nöjer jag mig med att upprepa min uppmaning: Läs Lars Görlings 491. Det skall jag göra. Det är ett tag sedan. Jag tror att jag fick den i julklapp julen 1962 av min storebror , som läste juridik i Uppsala och ville vara lite provokativ. Eller var det när han gav mig en av Kärleksböckerna från Forsbergs förlag? Dem tror jag inte att jag tänker läsa om.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s