Om avund

Avundsjuka har alltid setts som en av de mer förkastliga själsliga yttringarna och avund sågs ju också som en av dödssynderna. Så det är ingen egenskap man går omkring och skyltar med offentligt.

Ett sätt att komma undan är att erkänna den. Jag kan sålunda tillstå att jag just nu är avundsjuk på Axel som är nere där han säger att solen skenar mest hela tiden. Men avundsjuka är nog fel ord, för jag vill inte missunna honom att ha det så. Det är bara så att jag också skulle vilja vara i sol och värme. En arbetskamrat är för tillfället och spelar golf i Portugal, men det avundas jag honom inte ett ögonblick. Visst skulle jag gärna vara i Portugal, men om det skulle ske till priset av att vara tvungen att spela golf, så avstår jag gärna. Däremot kan jag någon gång avundas honom möjligheten att sticka söderut titt som tätt, vilket han gör, men då kommer ju trösten med att han spelar golf varenda gång.

En annan kamrat kan jag avundas eftersom han är så begåvad. Det skulle jag också vilja vara, men man kan inte få allt. Inte för att jag har allt, som skönhet, rikedom och ett ädelt sinnelag. Men jag kan vara ganska snäll, om jag hycklar till det.

Men det gäller att hålla rågången fri mellan avund och missunnsamhet. Jag hade en gång en arbetskamrat, som emellanåt visade den senare egenskapen. Han kunde inte glädja sig åt en ung vikarie som valde mellan att börja på Konstakademien eller Musikaliska akademien, eftersom han hade kommit in på båda. När han i stället valde att läsa medicin var det något som brast hos min äldre kollega. Det kunde han sedan älta i månader, långt efter det att vikarien slutat vara vikarie. För då var han ju på väg att bli läkare, och var det något som min äldre kollega hade velat vara, förutom en duktig tecknare och musiker, så var det läkare. Nu skall nog mänskligheten vara tämligen nöjd med att så inte blev fallet, för denna kollega hade ett utomordentligt lättsinnigt förhållande till sitt arbete. Han var helt enkelt slarvig, vilket inte är en bra egenskap hos en läkare.

Så missunnsamhet skulle jag nog ranka som snäppet värre än avund.

Detta skrivet på, som Moltas Erikson en gång uttryckte det, en sömnlös stund på mitt arbete. (Det är en formulering jag är avundsjuk på.) Och inlagd på bloggen fort som fasen när jag förstått att Axel i dag också funderat på att skriva om detta ämne. För inte unnar jag honom att komma före mig med det!

Annonser

1 kommentar

Filed under Ankdammen, Kultur

One response to “Om avund

  1. Anders

    Jag, som din golfspelande arbetskamrat kan meddela att jag inte är ett dugg avundsjuk på dig som suttit hemma och läst korrektur medan jag njutit av detta underbara golfspel i ett land där solen skiner ganska så ofta. Dessutom var jag i sällskap av 17 andra trevliga människor, alla golfare.
    Det jag möjligtvis var avundsjuk på är de som sista dagen fick gå i ledarbollen. Ingen missunnsamhet, för de hade spelat bäst under de första dagarna och hade därigenom kvalificerat sig till detta. Men jag hade gärna varit med däruppe i toppen.
    Får väl hålla med Daniel – man kan inte få allt.
    Istället för att vara avundsjuk på de som ev har det bättre, eller högre lön, eller något annat fantastiskt, så är jag hellre nöjd med min tillvaro som den är och möjligtvis lite skadeglad, eller åtminstone glad att jag inte hör till de som har det sämre 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s