När Atlantis trycker på knappen …

Själv har jag kommit in i något sorts eldorado där Hypnos tycks härska enväldigt. Klockan 10 somnar jag till Kvällsekot och vaknar 8 timmar senare till Morgonekot.  Och av nyhetsflödet att döma så tycks i alla fall det behärskas av samma gud, eftersom skillnaden på s.k. insomnigs-som uppvakningsnyheter är hårfin. Kanske det är just detta faktum att ingenting händer, som är värt att hetsa upp sig av, som gör att jag sover så förbenat bra.
Det enda nytillskottet i P1-morgon som kunde vara värt att hetsa upp sig inför skulle i så fall vara ett inslag om boken, Knapptryckarkompaniet, skriven av  f.d. riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson. Nu är det inte hennes beskrivning av att ”Vi ledamöter fungerar mest som statister, som något vackert att visa upp när demokratin behöver ett ansikte”, som upprör mig något, utan mer mediernas sätt att behandla den s.k. ”nyhet”. 

För det första verkar A-M Pålsson vaknat ur sin demokratidröm då hon konstaterar att riksdagsmän endast är att betrakta som knapptryckande transportkompani.
Det är väl ingen nyhet! Vi lever ju i en representativ demokrati och där partipolitiken är allena saliggörande. Och de som kandiderar för ett visst parti förväntas därför just vara representanter för sitt parti … på gott och ont!

För det andra, förutom det faktum att Anne-Marie Pålsson levt i samma sorts eldorado som jag, men med den skillnaden att den som härskat i hennes, var Fredrik Reinfeldt, så reagerar jag mot viss journalistiskt beteende. Eftersom nyheten om det knapptryckande transportkompaniet inte är någon stor nyhet, så måste medierna blåsa upp något som är mer säljande. I både SvD och DN gör man stor sak av att framställa statsminister Fredrik Reinfeldt som någon typ av diktator – sådant säljer – men efter att dessförinnan ha lyssnat till P1-morgon, där  Anne Marie Pålsson framhåller att hennes kritik ”inte bara gäller moderaterna, utan det är likadant i samtliga partier”, så kan man undra följande:

Har Anne-Marie Pålsson fått kalla fötter ik sin kritik av Fredrik Reinfeldt?
eller,
Är det, som sagt, medias behov att koka soppa på en spik ?
eller,
Kan det möjligen vara bokförlaget Atlantis sätt att marknadsföra en dussinbok i ämnet?
Och medierna hänger på!

Annonser

När ord och handling blir ett

En Brännpunktsartikel i SvD förde idag mig vidare till Kent Persson (M) som skriver på sin kommenterande blogg om Sverigedemokraternas och deras nyvunna politiska profil. Han söker i densamma skapa en klar rågång gentemot Sverigedemokraterna och deras idéer  i ordalag som verkar övertygande. Det är i ock för sig hedervärt och förhoppningsvis gör han sig samtidigt till tolk för flertalet partikamrater. Men som en av kommentatorerna i bloggen så påpassligt påminner om, så var det ju faktiskt inte alltför länge sedan samma typ av fasad som rämnade  i ett reportage från moderata valstugor. Ett exempel på där ord och handling inte är ett.
Jag ifrågasätter naturligtvis inte Kent Persson ärliga uppsåt, men antagligen kommer hans bombastiska skrivning – det  ”handlar det om att alla människor är lika mycket värda. Det är en värdering jag aldrig kan kompromissa om. Någonsin.” – att komma till korta när han så möter den krassa verkligheten. Tyvärr!

En utomordentlig kontrast möttes jag av denna morgon då läkaren Claes Hultling i Tankar för dagen, berättade om just människors lika värde. Lyssna gärna på detta inlägg och man blir då pinsamt medveten om att ord är ord och handling.

Med rätt att tänka fritt

Vid fredagens veckoavslutning kunde Daniel och jag konstatera att den gångna veckan, ur en aspekt, varit något omtumlande för oss båda. Speciellt ett möte – en träff med en professor emeritus i naturgeografi – blev kanske det som mest kom att vända upp och ner på vår annars så invanda tillvaro.
Under en kortare föredragning fick vi ta del av hur det nuvarande forskningsklimatet fungerar och som genast förde tankarna till Thomas Thorilds devis ovanför universitetsaulans entré.
Man kan undra!
Är det så att den moderna forskningen – även med beaktande av alla tillrättaläggande tolkningar av Thorilds motto – kommit att hamna på en sen, senmedeltida nivå? ( ställdes bl.a.en banbrytande forskare inför inkvisitionens domstol, där han blev tvungen att avsvärja sig allt rörande den så kallade ”felaktiga läran”.) Parallellen till Galileo Galilei låg faktiskt snubblande nära, dock med skillnaden att ”den felaktiga läran” nu handlade om den globala uppvärmningen.

Varken Daniel eller jag har förmågan att tränga in i de rent vetenskapliga delarna, men det var inte utan att vi båda häpnade till den gigantiska dokumentation som uppvisades, som ett resultat av årtionden av forskning. I vartenda framlagt dokument kunde man utläsa att sambandet koldioxidutsläpp och den globala uppvärmningen bygger på väldigt omtvistad vetenskaplig grund. I vissa fall; direkt vilseledande forskning.
Men som sagt, varken Daniel eller jag har förmågan att bedöma alla de fakta som vi fick oss till livs, men fick en insikt i hur den vetenskapliga friheten fungerar i praktiken. Den forskare som har en avvikande åsikt göre sig icke besvär – varken att söka anslag för ”vidare” forskning; än mindre att söka publicera sina rön.
Samtidigt som allmänhet, medierna och politiker av alla schatteringar impregnerats av ”den enda sanningen”, fick vi en insikt om att det finns andra sanningar än de ”allmänt vedertagna” som  gäller för COoch den globala uppvärmningen. Fakta som tydligen inte bör komma allmänheten till kännedom. Konflikten tycks total!
Genom att man dessutom delat upp forskningsområdet i ”klimatkramare” respektive ”klimatförnekare” – de senare räknas som paria – har man dessutom lyckats banalisera en ytterst viktig fråga* . En sorts ”det-vet-väl-alla” – anda har lagt locket på och invektiven haglar i medierna och på nätet över dessa ”missledda” forskare. Och medierna har tyvärr blivit en megafon för ”en sorts sanning”.

Vår sagesman lade inte bara fram bevis för sin tes, utan klagade även på möjligheterna att få andra rön, än de politiskt korrekta, publicerade:
– Det är fullkomligt omöjligt att få in en artikel i t.ex. SvD eller DN!

Paradoxalt nog så stod samtidigt, i fredags, att läsa just i en av drakarna en artikel i Dagens Nyheter, om vikten av att vetenskapen låter publicerar sina rön. Inledningsvis står att läsa: Ny forskning når inte ut i samhället tillräckligt snabbt. Orsaken är att den akademiska världen är för dålig på att kommunicera med yttervärlden. I slutänden är det ett demokratiskt problem, menar flera tunga namn.
I den mycket aktuella och angelägna artikeln framhålls alltså problemet med forskares kommunikativa brister, men inte ett ord om mediernas ansvar att publicera.
Och för att ytterligare accentuera vetenskapens dilemma formulerar  vetenskapsjournalisten Kristoffer Gunnartz i samma artikel:
– Forskares kommunikationsförmåga påverkar kunskapsnivån i samhället och i förlängningen samhällsutvecklingen. Något som i sin tur påverkar hur vi agerar i viktiga frågor som klimatfrågan, kärnkraften, inställningen till antibiotika och mycket annat.

P.S. Avslutningsvis skulle det vara intressant om någon idé- och lärdomshistoriker mäktade skriva en artikel om rätten att tänka fritt. Kanske vi har något att lära om vår gemensamma framtid.

* Läst i DN:  Ack, om vi åtminstone slapp den korkade uppdelningen i förnekare och alarmister.


Språkpolisen talar ut

 

Jag vill redan på detta stadium be om ursäkt, för jag kommer nog att bli lite påfrestande. Men det går ganska snabbt över, och ni kan säkert hoppa en hel del, om det blir för prövande.

Men det är den av myndigheter sanktionerade misshandeln av svenska språket som höll mig vaken i natt. Jag kom nämligen att tänka på att det bland skolfolk verkar vara finare att ha skolor utan genitiv-s, vilket gör att de heter  Bolandgymnasiet i stället för Bolandsskolan. Det blir ännu stolligare, eftersom skolan ligger vid Bolandsgatan och gränsar till Bolandsskogen. Det är enfaldigt på samma sätt som när Riksantikvarieämbetet en gång ville döpa – och döpte – ett museum i Gamla Uppsala till Gamla Uppsala Historiskt Centrum. Nu lyckades vi hindra denna styggelse, som man försvarade med att så där heter museer på engelska, genom att i Upsala Nya vägra skriva namnet utan göra om det till en benämning, det nya museet i Gamla Uppsala, eller så. Till slut ledsnade de på RAÄ, och nu heter museet Gamla Uppsala museum, och jag tror faktiskt att de håller med om att det första namnet var en styggelse.

Men det är inte bara här det finns -s-lösa skolor, På Tjörn kör vi på väg till Häggvallstappen, ofta förbi skylten till Häggvallskolan, och man undrar vad det kan vara för slags kola som ligger där.

En sak till innan jag lämnar ämnet. I Uppsala har vi sedan gammalt en stadsdel som heter Luthagen. Genom stadsdelen går Luthgsleden och Luthagsesplanaden och där bor Luthagsbor. Så kommer det en ny stadsdel som kallas Stenhagen, och inget ont med det. Men då skall skolan där kallas Stenhagenskolan och jag tror att invånarna ibland kallas Stenhagenbor. Man blir så trött. Inte pratar vi om Saltsjöbadenandan utan om Saltsjöbadsandan och vi åker dit med Saltsjöbadståget, om det lever fortfarande. Anledningen till att jag gnäller om detta, förutom allmän kitslighet och trötthet, är att man skulle önska att det när det gäller skolor och andra kommunala inrättningar funnes någon namnkommitté med språkligt kunniga människor, som kunde säga ifrån när det blir för tokigt. Det finns ju det när det gäller gator och torg, varför inte när det gäller skolor och annat? I så fall hade vi kanske sluppit det otympliga namnet Uppsala Konsert & Kongress och i stället kanske rent av fått ett hus som ömsom kunde kallas Konserthuset eller Kongresshuset, alltefter i vilket sammanhang huset omnämns.

Nu har jag släppt ut lite ånga. Tack, det känns mycket bättre nu.

Tommy; Kom in och ät!

Många gånger är de när Daniel och jag diskuterat kategorien ”Dumt fôlk”,under vilken Daniel mest huserar – jag menar då som skribent naturligtvis. Jag håller mig kanske något avvaktande – kanske vis av den erfarenhet som jag förvärvade efter 25 år i försäkringsbranschen – eftersom detta värdeomdöme med lätthet  kan slå åt fel håll. Men det hindrar inte att jag ibland sympatiserar med Daniel och skulle gärna vilja våga, som han,att ta steget fullt ut. Nu tar jag chansen.

Anledning ligger i ett uttalande som jag läste i gårdagens nyhetsflöde och som gav upphov till funderingen: Varför säger en del personer alltid fel saker vid rätt tillfälle och ibland rätt saker men då vid fel tillfälle. En sådan person tycks hr Juholts sidekick, tillika S:s ekonomiska talesman, Tommy Waidelich vara. Och anledningen till min fundering varför han, då finansminister Anders Borg får en utmärkelse och internationell uppmärksamhet, genast måste göra ett antal nedsättande uttalande. Istället för ett erkännande så söker han ställa om strålkastarna att  på sitt parti och menar att  Anders Borg fått sin utmärkelse på grund av Göran Persson tidigare insatser. (Se SvD) Även DN konstaterar på ledarplats att hr Waidelich har svårt att säga grattis.

När jag var liten och satt i sandlådan och lekte med ladugårdsförmannens son, Sven-Arne, och han gjorde sig skyldig till någon förseelse i sandlådan så kunde man genast höra den ständigt vakande modern, fru Bengtsson, ropa genom fönstret:
– Sven-Arne! Kom in och ät!
Denna åtgärd räddade Sven-Arne mången gång från vidare dumheter.

Kanske det är dags för hr Juholt att öppna fönstret:
– Tommy! kom in och ät!

I dag: inget att skriva om

Rubriken ovan är sann. Det finns absolut ingenting som jag tycker måste behandlas på bloggen. Men nu är det så att Axel har rest bort ett par dagar och kommenderat mig att hålla grytan kokande. Och då får man göra som man blir tillsagd.

Samtidigt är det förstås en grov osanning. Det har ju hänt massvis med saker: folk skjuts när de demonstrerar i Kairo och i Syrien och folk har ett helvete lite varstans. Men det blir inte stort bättre för att jag skriver om det på bloggen.

Ibland tycker jag att det vore skönt om pressen, framför allt kvällspressen, emellanåt kunde skriva på löpsedeln:

INGET

HAR

HÄNT

I stället skriver man för femtielfte gången om hur man skall banta på fem dagar eller hur man får tag på en platt-tv billigast eller tar till något annat ”nödlöp”, som termen lyder. I brist på sådana löpsedlar får man trösta sig med klassiker som de som avslutar detta inlägg. Den ena har verkligen förekommit, den andra är mer än önskedröm. En av dem är numera av politiskt korrekta skäl omöjlig att upprepa. Och väl är väl det

.

När historien går igen.

Ack och Ve

En känd saga från tidigt tusental handlar om berömd holmgång.
Kombattanterna,  Ack och Ve, svingade sina svärd under utstötande av knappt hörbara gutturala stönanden.
Ack högg därvid vänster arm av Ve, i vilken denne höll sitt svärd. Men Ve var inte sämre än att han tog upp sitt svärd och fortsatte striden, nu med höger arm.
Ack högg så höger ben av Ve. Denne hoppade därvid och stöttade det avhuggna benet på en lämplig stubbe.
Ack kom så efter och högg av det andra benet, varför Ve sade att nu var han i balans.
Ack svingade därvid sitt svärd och högg av den högra armen.
Alla de församlade som bevittnade holmgången  uppfattade nu att striden var kommen till ända. Men då kunde man höra Ve utbrista:
– Kom hit din jävel så skall jag bita dig!

Den nutida sagan kan man läsa i dagens SvD.

När vinsten går före kvalitet

– Är det inte Carema som står därborta?

Daniel och jag har sedan länge kommit överens om att behandla dagsaktuella ämnen med viss försiktighet. Risken att bli en typ av sekundär ledarblogg är alldeles uppenbar; men så kommer inlägg, som i alla fall jag har svårt att låta gå obemärkta förbi.

I DN skriver verkställande direktören för det skandalomsusade Carema en drapa under rubriken ”Carema vill stå för något nytt i svensk äldreomsorg” . Det nya skulle vara att börja mäta kvaliteten inom äldrevården. Han – Carl Gyllfors– skriver: Carema tar därför nu initiativet till en branschöverskridande samverkan för att skapa ett tydligt system för uppföljningen av kvaliteten i äldreomsorgen – ett nationellt kvalitetsindex. Carema Care vill därför bjuda in Socialstyrelsen, Vårdföretagarna, Sveriges Kommuner och landsting (SKL) och våra branschkolleger till överläggningar i denna fråga.
Detta låter ju vackert – att ta ett helhetsgrepp – men jag kan konstatera att initiativet är varken nytt* eller särskilt radikalt … men idiotiskt! Bara uppräkningen av samtliga intressenter som skall delta för att skapa ett nationellt kvalitetsindex gör i alla fall mig undrande. Och bara det att han skriver branschkolleger i stället för konkurrenter gör mig än mer undrande.
Hade han däremot skrivit att regeringen nu måste komma med ett antal kvalitetskriterier, som skall gälla för branschen, då hade jag förstått. Nej, i stället vill han skapa en minsta gemensam nämnare som stör branschen så lite som möjligt. Det imponerar inte.
Varför inte börja med att sopa framför egen dörr. Den processen kan starta redan idag.

Till sist: Jag skulle gärna vilja se den vision som styr Carema idag samt vilka indikatorer man mäter. En sådan redovisning skulle vara något att skriva om på DN:s debattsida.

/Axel

*Själv har jag och tusentals andra sysslat med kvalitetsmätning i mer än 15 år, men så finns det något som heter pengar, som tyvärr har en tendens att  kväva all mänsklig förmåga. Som följd härav har människan kommit att framstå som en kostnad – inte en tillgång – i alla ekonomisk redovisning.

Triton går igen

En av dagens nyheter handlar om det skandalomsusade bolaget Caremas ägarstruktur. DN, SvD; m.fl. tidningar beskriver  förbindelserna mellan ett antal ”affärsmän” och riskkapitalbolaget Triton, (som i sin tur är ägare av vårdbolaget Carema). Att bland andra herr Kamprad via sitt bolag Inter Ikea figurerar i ägarkretsen förvånar naturligtvis inte, (så fort det vankas pengar är han där), men det som förvånar mig är hans och andra finansiärers dåliga omdöme – att investera i ett bolag som bär det skandalomsusade namnet Triton. Ett bolag vars namn måste känns direkt utmanade för den som äger någon som helst sorts bildning.

Herrar i den svenska finanseliten – jag undrar; läser ni inte skönlitteratur i era kretsar?

Vår nationalskald, August Strindberg, skrev i sin roman Röda rummet om ett sjöförsäkringsbolag – Triton – och han sparade definitivt inte på krutet då han skildrade bolagets skumraskaffärer. I det 12 kapitlet i boken häcklar han dåtidens kapitalism med beskrivningar som står sig än i dag. Hela beskrivningen är ett gyckelspel med dåtidens ”affärsmän” och jag är beredd att äta upp min hatt*  på att om herrar riskanalytikerna i Inter Ikea, Skandia, Länsförsäkringar läst sin Strindberg så skulle man annat ugglor i mossen och hållit sig undan för ”vidare” engagemang.
Men som sagt; det är naturligtvis befängt att tro att dessa illiterata exemplar av mänskligheten skulle ta lärdom av 132-åriga sanningar, men jag utmanar ändock och bifogar den avslöjande sagan om Triton.
Läs om Triton i Röda Rummet nu! Det kan aldrig bli försent.

P.S.
*Min hatt är naturligtvis obefintlig – man tar väl inga risker heller!
/Axel

Dostojevskij och rättvisan

Han kunde han ...

Svenska Dagbladet låter rapportera denna morgon att var nionde elev som Skolinspektionen ger IG, kan läraren på elevens egna skola ge MVG.
Kanske inte så sensationellt efter alla rapporter om betygsinflationen i våra skolor. Inte särskilt sensationellt ur ett tidsperspektiv heller, om man tittar bakåt i tiden. De s.k. ”orättvisorna” i betygssättningen har alltid förekommit; alltsedan man bedömt icke objektivt mätbara ämnen. Men även insikten i naturvetenskapliga ämnen som matematik, kemi, fysik, biologi m. fl. kunde skilja sig markant. Medan vår parallellklass mest fikade eller stod i rökrutan under biologitimmarna, satt vi och utbildade oss i  citronsyracykelns mysterier, men när det kom till betygsättning så bedömdes våra kamrater i den andra klassen som om de just blivit med.kand. Kanske var det så att någon i min klass vars drömmar om en med. kand. här kom att stäckas.

Att ämnen av mer humanistisk karaktär som språk, litteratur, filosofi m. fl. skedde på ännu lösare boliner uppfattades då som naturligt. Här slog lärarens personliga tyckande igenom på ett helt annat sätt. Jag skulle härvid vilja ge ett litet exempel ur egen fatabur och beskriva en orättvisa som jag burit som en man under närmare femtio år.
Då – 1965 – läste jag mycket skönlitteratur. Inspirerad av Dostojevskijs triologi dristade jag mig att skriva en uppsats som bar titeln Min egen stad. I en mening kopierade jag till och med Fjodor Dostojevskij och lånade ett uttryck som gick ungefär … man hörde knappt vällingklockornas klang genom den oljedränkta dimman.
När jag så fick tillbaks min kria kunde jag med förvåning konstatera att läraren inte bara strukit under meningen med rött utan dessutom strukit över ordet ”oljedränkta”. Vid mitt påpekande av att jag lånat meningen från Fjodor Dostojevskijs bok Min barndom, svarade läraren helt frankt:
– Ja; men du är ingen författare!

Kanske försvann där en ytterligare en talang?

P.S. Eller kanske läraren var rätt ute. Jag tillhör nämligen den kategori som kan titulera mig som författare … men min förläggare förstår mig inte!