Ett allmänt särintresse (M)

Hemkommen från ett främmande land sitter jag och bläddrar i olästa tidningar – ja, så främmande kanske inte Frankrike kan uppfattas, men det finns kulturella skillnader, som är alldeles avgörande. Tidningarnas innehåll berör i princip samma saker men då svenskarna tycks bry sig säger fransmännen säger je m´en fiche!  – ung. vem bryr sig? Men reaktionerna leder till samma resultat.
Ett exempel: Fransmännen verkar ha en alldeles avgörande skillnad i sitt synsätt på sina ledare, i förhållande till svenskarna om sina. I landet som bygger sin konstitution på de värdeladdade begreppen liberté, egalité, fraternité, verkar inte upprördheten vara så stor över att de sociala klyftorna ökat. Friheten har jag svårt att bedöma men jämlikheten och broderskapen verkar mest handla om tomma slagord som endast pryder Mairierna. Det verkar som om den franska revolutionen var det reningsbad  som alla hyllar men ingen orkar bry sig längre. Att ”le President de la Republique” är mer kejserlig än i något annat land i Europa, att bankdirektörerna blivit alldeles oerhört rika och att politikerna uppträder långt ifrån de broderskapideal som de gärna talar om – när det passar – verkar inte bekomma fransmannen i gemen.
Men i Sverige, här bryr man sig – men någon revolutionen verkar inte vara aktuell. Istället lindar man in sina tyckanden i ett oändligt snömostugg.
Som om det skulle vara lösningen på framtidens problem.

I SvD läser jag om Nordeas nye styrelseordförande, Björn Wahlroos, gemenligen omnämnd som ”Nalle”, som beter sig på samma sätt som många andra bankdirektörer i Frankrike, men där ger det inga rubriker – men här.
samma tidning, citeras och kritiseras samme man av facket för sitt uttalande att ”människor behöver faktiskt bo”. Och hur rätt har inte karln?
Uttalandet harmonierar dessutom med Moderaternas nya idéprogram där det står att läsa att allmänintresset och medborgarnas rättigheter alltid skall sättas före särintressen och att politiken måste alltid vara en garant för den enskildes rätt,

Att herr Wahlroos trängt in sin verkställande direktör på 250 kvadratmeter på Östermalm, kan därför betraktas som att rent allmänintresse – d.v.s. rättigheten att bo.

Har jag förstått rätt eller har jag varit borta alltför länge?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Politik & samhälle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s