Den nya dasskulturen – US-version

När jag växte upp på 40–50- talet  var det inte ovanligt med s.k. utedass. Det var vad man kan kalla en nödvändig institution, men jag vill inte påstå att den alltid framstod som den mest centrala i det uppväxande släktet, men ändå var dasset en inrättning kring vilken vissa grundläggande regler gällde. Man fick lära sig att stänga dassdörren –  tarvet var en privatsak – samt kanske den mest väsentliga regeln –  att fälla ner locket efter sig för att det inte skulle lukta. Att sitta på dasset och att någon sedan ryckte upp dörren till alla andra ungars uppenbara förtjusning; det hörde till pjäsen, men att glömma att lägga locket på – det var en dödssynd.
Ytterligare en detalj som jag kommer ihåg var att den som ryckte upp dörren oftast inte syntes själv. Denne person – ”dörryckaren” – ville och förblev oftast anonym bakom dörren, men ändå visste man vem det var. Det handlade oftast om en antagonist som hade ett syfte med att visa upp någon ”med byxorna nerdragna”.
De enda man kom att konfronteras med var övriga ungars illmariga ansikten, som inte brydde sig om en medmänniskas utsatta position.

Att vår värld innehåller både fasansfulla och primitiva handlingar som utförs av människor är ingen nyhet, men när ”dörren” rycks upp och det som alla egentligen känner till att det förekommer blir en nyhet – det är då man måste stanna upp och fundera. Annars kan man bli en del av den nya dasskulturen.

Jag läser i SvD och DN att den republikanske presidentkandidaten Herman Cain söker försvara sig om beskyllningar om sextrakasserier. Det är då jag kommer att tänka på min barndoms dass. Ett antal ”dörryckare”  har, mer eller mindre öppet, framträtt i pågående nomineringskampanj och vill visa upp Herman Cain i sitt rätta element.

Sexuella trakasserier kan likställas med våldtäkt och jag kan naturligtvis inte skilja på vad som är sanning eller lögn, men upplever – igen – att sexuella trakasserier är ett av de mest infekterade ämnena som kan förekomma inom politiken. Och man kan verkligen ställa sig frågan om vilken av parterna som är ”offret”. Gärningen är i stort sett omöjlig att bevisa, men detta hindrar inte media från att utnyttja båda parters förlamning att bevisa sin oskuld. Jag undrar därför om inte ”förmedlarna” av något som de aldrig sett borde besinna sig och lägga locket på och i stället hänvisa ”dörryckarna” till domstolarna. En institution som människorna skapat för att slippa att all typ av dasskultur.

P.S. Ingen skugga över SvD och DN:s rapportering, utan min fundering gäller ”dörryckarna” och dess ”förmedlare” av den nya dasskulturen.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Medier

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s