Att tänka lateralt

Denna söndagsmorgon inbjuder inte till just någonting annat än att läsa tidningar och böcker och kanske lyssna till ett och annat radioprogram. Vädergudarna tycks ha tagit ett fast grepp om den ibland så vackra senhösten och på deras meny står bara grått och disigt väder. Men det är under sådana förutsättningar som vissa uttalanden lyser upp – i bjärt kontrast till allt annat grått och trist som förmedlas.

Igår lyssnade jag på en repris av programmet Spanarna, och då framför allt till krönikören m.m. – Johan Hakelius – som kom med ett utomordentligt förslag i bästa de Bono-anda. (För den som gömt sin Edward de Bono vill jag påminna om att han är den som skrev om lateralt tänkande på 70-talet.)

Johan Hakelius hade ett utomordentligt förslag på lönesättningen av riksdagsmän. Istället för några kollektiva regler, som man alltid kan gömma sig bakom då det går fel, föreslog han att riksdagsmännen skulle sätta sina egna löner, som de sedan fick stå för.
Jag skulle verkligen vilja se den lönelistan.
Men visst finns det svagheter med ett sådant system invänder broder Duktig. ”Antagligen skulle bara de som har råd kandidera till riksdagen.”
Javisst, men det är det som är det fina med lateralt tänkande – att det kan starta en ny process.
Ett utomordentligt tillfälle att tänka ”vidare”.

Annonser

Under galgen

Egentligen borde man ägna sig åt andra sysselsättningar än att skriva upprört på bloggen, men det går faktiskt inte att hålla sig från att kommentera när ”smarta grabbarna” trampat över linjen och hur övriga i ”laget” reagerar.
Två incidenter har präglat senaste dagarna – Vårdbolaget Caremas exempellösa framfart och Nordeas bostadsaffär.

I SvD NÄRINSLIV under rubriken Senaste Nytt kan man läsa två rubriker: Carema-skandalen svärtar ner hela branschen och Falkengren: ”Det drabbar hela banksektorn”

Visst är det märkligt att det skall till så iögonenfallande övertramp innan Marknadens aktörer reagerar?
Jag kan inte annat ställa mig förundrad.
Är de så lomhörda och deformerade att de inte hört och sett – och kanske förstått – vad som pågått en längre tid? Missnöjet är vitt och spritt men först nu sitter de där och funderar på ekonomismens avigsidor. Och då räcker det inte sitta och säga som Hasse Alfredsson sa i Dubbelgöken för 40 år sedan:
”Det var det jävligaste! Det hade jag ingen a-aning om!”
Fast så uttrycker man sig väl inte i ”finare” kretsar?
P.S.  Stör bildvinjetten? … i så fall; tänk ”vidare”!

Allt är inte politik

Ornette Coleman, men inte . . .

. . . Håkan Juholt

Så blev det då veckoavslutning till slut. I olika grader av förkylning vandrade vi genom staden till Fågelsången, via Upplandsmuseet, där vi betittade utställningen (O)mänskligt. Efteråt var vi osäkra om vad vi tyckte, för vi begrep inte idén med utställningen, troligen för att vi just var hängiga och inte orkade läsa instruktioner, men det var en massa kort som man skulle visa upp för maskiner och så fick man information. Mycket var ju tidigare bekant och inte blev vi klokare för att de lagt ut oöversatta brev från Himmler utan att förklara syftet.

Väl framme vid vårt mål, över kaffe och budapeststubbe, diskuterade vi förvånansvärt livfullt saker vi aldrig riktigt förstått, som friformjazz, som jag ville avfärda som ”spräckjazz”, medan Axel talade om att hans sakkunnige son sagt att Ornette Coleman var duktig. Detta har jag inte heller ifrågasatt, bara sagt att jag inte tyckte om det. Det finns massor av duktiga människor som jag inte tycker om. Sålunda förflöt kaffestunden, ovanligt länge, under engagerat samspråk, tills vi började samla ihop ytterkläderna och Axel frågade om jag tänkt på att vi inte diskuterat politik. Det hade jag inte, men jag hade inte saknat det. För, som vi sa, det finns väldigt lite att engagera sig kring i svensk inrikespolitik. Sossarna är under konvalescens och borgarna har inte vett – eller förmåga – att utnyttja sitt övertag. I stället lägger de upp bollar för motståndarna att smasha in – om motståndare funnes. Något hann vi med att beklaga att alliansen inte insett vad grannländerna insett, nämligen att privatisering av vård och skola inte skall kunna leda till stora vinster som kan undandras skatt.

– Det verkar som om Moderaterna säger ”Är det så här kapitalismen fungerar?”, kommenterade Axel. Det var bra sagt. Det hade jag gärna velat ha sagt.

En händelse som ser ut som en tanke inträffade när jag skulle lägga ut den här texten: Jag letade efter bilder på Socialdemokraternas partiledare och kunde för mitt liv inte komma ihåg vad han hette! Jag skulle precis gå och fråga Hustrun, även om det skulle ha blivit pinsamt, då jag kom på det. Det säger väl en del om partiets förlorade dominans? Och om min bristande intellektuella spänst.

Förkylt

Många av er kanske såg en reklamfilm för något jag nu alldeles har glömt med en mycket förkyld Weiron Holmberg som med en handduk över huvudet inandas aromatiska ångor över en kastrull och på sin speciella göteborgska (Masthuggs-?) bedyrar att det inte finns någon sjukdom så svår som när en karl blir riktigt förkyld. Jag har fnissat åt den när jag såg den och uppfattat budskapet som en aning överdrivet, men i går var jag beredd att ge honom delvis rätt.

Man är rätt slak när man blir förkyld, huvudet värker, näsan ömsom rinner eller är helt igentäppt och halsen är som om den utsatts för en omild behandling med grovt slippappper. Men man tröstar sig med att man i allmänhet rider ut stormen och väldigt få dör av en vanlig förkylning. Det bara känns så.

I dag är jag betydligt bättre, men, skyndar jag mig att på mitt hypokondriska vis lägga till, långtifrån bra. Detta hindrar inte att fredagssessionen på Fågelsången skall genomföras som vanligt, det är dessutom Axels tur att stå för trakteringen. Han själv säger att vi på vägen till Svandammen skall jämföra förkylningar. Som om hans förkylning tål att jämföras med min! Vissa personer skall alltid göra sig märkvärdiga och sätta sig i centrum!

Kanske jag hostar till lite över kaffekoppen av misstag. Så får han känna på hur en RIKTIG förkylning är.

Kunden i Centrum

Vår bank är en universalbank som sätter kunden i centrum och inte enskilda produkter. Ekonomisk rådgivning ska alltid ske med utgångspunkt från kundens behov. Den ska syfta till att ge kunden den mest lämpliga produkten i bankens sortiment utan hänsyn till vad som är bäst för banken på kort sikt.
Tron på människans vilja att alltid göra sitt bästa och förmåga att fatta rätt beslut vid rätt tillfälle utgör grunden i Vår banks starka företagskultur. Vi har decentraliserat kundansvar, tar decentraliserade beslut och värdesätter självständigt tänkande.”

Ovanstående citat är hämtat från en kort beskrivning av en våra vanligaste banker. Det är allmängiltiga ord som alla våra affärsbanker säkert skulle kunna skriva under på. Samtidigt som majoriteten av föremålen för samma bankers omsorg upplever samma rader som intetsägande floskler.
Särskilt falskt upplevs säkert det lilla förrädiska och insmickrande uttrycket kunden i centrum, som om det handlade om ett sätt att uttrycka respekt för kunden.

För några år sedan hade jag (Axel) tillfälle att inför ett antal bankchefer lägga fram ovanstående bild. Min fråga var denna: Om Ni skulle placera in var bankens fokus ligger – var skulle ni lägga huvudvikten? (Observera att det fanns inga andra än ett antal chefer i lokalen – inga kunder, inga ägare, ingen personal(?) … ja, dessa chefer betraktade sig nog inte som anställd personal.)
Jag ställde frågan med anledning av att samtliga chefer tidigare, under en kafferast, formligen försökt övertrumfa varandra om just ”sitt resultat”.
Det intressanta var att samtliga, som via en ryggmärgsreflex, svarade att kunden – det var där fokus låg.
Förvånad frågade jag då varför man på grund av bankernas extremt goda resultat inte sänkte utlåningsräntorna respektive höjde inlåningsräntorna förmån för kunderna.
– Nehej! svarade då samtliga chefer och skrattade, det är ju dom vi tjänar våra pengar på!

Och nu vill herr finansminister Anders Borg att vi skall byta bank enligt SvD.
Min enkla frågan blir då … till vilken bank då?

Den nya dasskulturen – US-version

När jag växte upp på 40–50- talet  var det inte ovanligt med s.k. utedass. Det var vad man kan kalla en nödvändig institution, men jag vill inte påstå att den alltid framstod som den mest centrala i det uppväxande släktet, men ändå var dasset en inrättning kring vilken vissa grundläggande regler gällde. Man fick lära sig att stänga dassdörren –  tarvet var en privatsak – samt kanske den mest väsentliga regeln –  att fälla ner locket efter sig för att det inte skulle lukta. Att sitta på dasset och att någon sedan ryckte upp dörren till alla andra ungars uppenbara förtjusning; det hörde till pjäsen, men att glömma att lägga locket på – det var en dödssynd.
Ytterligare en detalj som jag kommer ihåg var att den som ryckte upp dörren oftast inte syntes själv. Denne person – ”dörryckaren” – ville och förblev oftast anonym bakom dörren, men ändå visste man vem det var. Det handlade oftast om en antagonist som hade ett syfte med att visa upp någon ”med byxorna nerdragna”.
De enda man kom att konfronteras med var övriga ungars illmariga ansikten, som inte brydde sig om en medmänniskas utsatta position.

Att vår värld innehåller både fasansfulla och primitiva handlingar som utförs av människor är ingen nyhet, men när ”dörren” rycks upp och det som alla egentligen känner till att det förekommer blir en nyhet – det är då man måste stanna upp och fundera. Annars kan man bli en del av den nya dasskulturen.

Jag läser i SvD och DN att den republikanske presidentkandidaten Herman Cain söker försvara sig om beskyllningar om sextrakasserier. Det är då jag kommer att tänka på min barndoms dass. Ett antal ”dörryckare”  har, mer eller mindre öppet, framträtt i pågående nomineringskampanj och vill visa upp Herman Cain i sitt rätta element.

Sexuella trakasserier kan likställas med våldtäkt och jag kan naturligtvis inte skilja på vad som är sanning eller lögn, men upplever – igen – att sexuella trakasserier är ett av de mest infekterade ämnena som kan förekomma inom politiken. Och man kan verkligen ställa sig frågan om vilken av parterna som är ”offret”. Gärningen är i stort sett omöjlig att bevisa, men detta hindrar inte media från att utnyttja båda parters förlamning att bevisa sin oskuld. Jag undrar därför om inte ”förmedlarna” av något som de aldrig sett borde besinna sig och lägga locket på och i stället hänvisa ”dörryckarna” till domstolarna. En institution som människorna skapat för att slippa att all typ av dasskultur.

P.S. Ingen skugga över SvD och DN:s rapportering, utan min fundering gäller ”dörryckarna” och dess ”förmedlare” av den nya dasskulturen.

Åter flanerar vi

Efter en längre period av haltande regelbundenhet har nu flanerandet börjat ta fart igen. Har det inte varit Axels artros med ty efterföljande reservdelsinsättande, mina eller hans resor till olika ställen så har mina olika frilansuppdrag satt hämsko på vårt promenerande. Gårdagen ser vi som en nystart. Visserligen gick vi inte så mycket, vi åkte mest bil, till Sigtuna, men en del hann vi med på vägen, i Pilsbo, beundrande utsikten mot Skoklosters slott, och i den gamla huvudstaden Sigtuna, där vi under samtal om högt och lågt hann med att se stora delar av strandpromenaden och besåg de flesta av kyrkoruinerna. Allt under ord, ord, ord. Fråga mig inte om vad, för det mesta som vi pratade om har jag glömt och annat skall nog inte spridas vidare.

Vi insåg att vi nu kommit till den del av året då en stor del av promenerandet får ske i bristfälligt ljus, en insikt som försenats på grund av frånvaron av vinter i övrigt.

Men denna nystart innebär att vi för en gångs skull har gjort något tidigare under veckan när det på fredag eftermiddag blir dags för den sedvanliga veckoavslutningen på konditori Fågelsången.

Och där är nu sent omsider uteserveringens tid förbi för i år. Det är som livet självt, skulle man kunna säga om man haft läggning åt det privatfilosofiska.

Ett allmänt särintresse (M)

Hemkommen från ett främmande land sitter jag och bläddrar i olästa tidningar – ja, så främmande kanske inte Frankrike kan uppfattas, men det finns kulturella skillnader, som är alldeles avgörande. Tidningarnas innehåll berör i princip samma saker men då svenskarna tycks bry sig säger fransmännen säger je m´en fiche!  – ung. vem bryr sig? Men reaktionerna leder till samma resultat.
Ett exempel: Fransmännen verkar ha en alldeles avgörande skillnad i sitt synsätt på sina ledare, i förhållande till svenskarna om sina. I landet som bygger sin konstitution på de värdeladdade begreppen liberté, egalité, fraternité, verkar inte upprördheten vara så stor över att de sociala klyftorna ökat. Friheten har jag svårt att bedöma men jämlikheten och broderskapen verkar mest handla om tomma slagord som endast pryder Mairierna. Det verkar som om den franska revolutionen var det reningsbad  som alla hyllar men ingen orkar bry sig längre. Att ”le President de la Republique” är mer kejserlig än i något annat land i Europa, att bankdirektörerna blivit alldeles oerhört rika och att politikerna uppträder långt ifrån de broderskapideal som de gärna talar om – när det passar – verkar inte bekomma fransmannen i gemen.
Men i Sverige, här bryr man sig – men någon revolutionen verkar inte vara aktuell. Istället lindar man in sina tyckanden i ett oändligt snömostugg.
Som om det skulle vara lösningen på framtidens problem.

I SvD läser jag om Nordeas nye styrelseordförande, Björn Wahlroos, gemenligen omnämnd som ”Nalle”, som beter sig på samma sätt som många andra bankdirektörer i Frankrike, men där ger det inga rubriker – men här.
samma tidning, citeras och kritiseras samme man av facket för sitt uttalande att ”människor behöver faktiskt bo”. Och hur rätt har inte karln?
Uttalandet harmonierar dessutom med Moderaternas nya idéprogram där det står att läsa att allmänintresset och medborgarnas rättigheter alltid skall sättas före särintressen och att politiken måste alltid vara en garant för den enskildes rätt,

Att herr Wahlroos trängt in sin verkställande direktör på 250 kvadratmeter på Östermalm, kan därför betraktas som att rent allmänintresse – d.v.s. rättigheten att bo.

Har jag förstått rätt eller har jag varit borta alltför länge?

Usama lever

Usama lever!

Och jag som trodde att Usama bin Ladin  var död – men tro mig – han lever. Inte i Marseille, men i Paris … närmare bestämt i den lilla byn Roissy. För den som trodde jag kommer med ett scoop vill jag lugna densamme.  Det handlar naturligtvis inte om den fysiske personen utan fastmer hans ande.

Morgonen började på Marseilles flygplats med en säkerhetskontroll, där jag ombads att ta av mig klocka, skor och några småslantar, förutom allt annat som kan misstänkas innehålla terrorredskap.  Jag ombads därefter att – halvt naken –  passera säkerhetsbågen, som naturligtvis kom att likna entrén till Gröna Lund. Kroppsvisitering följde och  detektorn utvisade strax att min höftprotes gett utslag. Men nu var intresset för min person väckt. Min väska genomsöktes och där kunde man hitta 5 olika ostsorter  – alltifrån Chèvre till Gorgonzola. Säkerhetsmannen klämde på  en Suisseost, prövade dessutom motståndet hos en Comté och tittade gillande på mig. En person med god smak!
– Bon apetit monsiuer!

Hemresan mot Stockholm ARL gick nu vidare via en mellanlandning på Roissy – Charles de Gaulle och därmed en ny säkerhetskontroll. Same procedure. Av med klocka, skor och småslantar. Säkerhetsbågen i Paris blinkade lika glatt och häftigt här. Att jag härvid förklarade att en höftprotes var orsaken, ökade tydligen intresset för min person ytterligare en gång … för att inte att tala om mina ostar. Men nu visade sig att mjukostarna  var snarlika sprängdeg, chèvreosten liknade en dynamitgubbe och Gorgonzola skulle antagligen kunna användas som tändhatt. Mina fåfänga försök att det handlade om början på en ostbricka – endast druvorna saknades – bemöttes med ett starkt ogillande.
– Insåg jag inte säkerhetsrisken? frågade säkerhetskontrollanten – denna gång en amper dam.
Hon tittade med stickiga ögon på mig för att jag inte skulle missa att uppröras, när hon kastade allt utom en liten bit Comté i en  soptunna. Att jag avslutade konversationen med att säga  ”bon apetit!” stärkte definitivt inte mina aktier.  Inte heller mitt påpekande att  man på andra sidan säkerhetskontrollen, i avgångshallen, kunde köpa samma ostsorter som jag just blivit befriad från.
Så här i efterhand tackar jag högre makter för att jag inte löpte linan ut och namngav  ”Usama bin Ladin” som orsak till min indignation. Hon skulle då säkert trott att det handlade om ytterligare en  för henne okänd ostsort – en riktigt hårdsmält en – och hållt mig kvar i Paris.

Men nu är jag hemma – trots Usamas ande!

Åter ett jubileum

Medan Axel sitter på planet hem eller just håller på att inrätta sig på Regins väg passar jag på att sno åt mig Blogginlägg nr 500. Det är naturligtvis inte riktigt klokt detta, men det här bloggandet har varit rätt roligt för oss. Som ersättning för verkliga promenader, medan Axels höft har omöjliggjort sådana, har Flanera.se fungerat som ett samtalsforum oss emellan. Att dessutom ytterligare några har velat ta del av bloggen är naturligtvis roligt, även om vi vet att slumpen eller oklarheter spelat en avgörande roll i vissa fall. Så har vårt mest besökta inlägg varit när Axel ondgjorde sig över att man här i Sverige inte kan köpa sig en flaska vin på Systemet under helgen. Han jämförde med Frankrike, där allt inhandlande av mat och dryck till veckans stora söndagsmiddag sker just på söndagen. Han kallade inlägget Systemets öppettider, vilket resulterade i att hundraden sökte sig dit, många dock utan att läsa vad han skrivit.

Annars har detta varit en dag då åtminstone inte jag åstadkommit så mycket för mänskligheten. Jag försov mig kraftigt, vaknade framemot 11-tiden och fann en tålmodigt väntande hund vid min sida. Hon fick naturligtvis komma ut direkt, om än bara till en händelselös vända runt Engelska parken. Som den tålmodiga dam hon nu blivit med sina sju och ett halvt år, fann hon sig i detta men fick någon kompensation senare, då hon fick sitt lystmäte av att springa efter pinnar.

Så promenerandet har nu under några veckors tid fått ske med hund och inte inom ramen för projektet Walk and Talk. Detta skall om allt gått väl med Axels hemresa återupptas i morgon, fredag, och avslutas med den sedvanliga veckoavslutningen på Konditori Fågelsången. Och då får hunden stanna hemma.