Sången ädla känslor föder – i h-lv-te!

Axel brer i sitt förra inlägg på lite tjockt om min språkbehandling, för att sedan avsluta med att meddela omvärlden att jag inte vet skillnaden mellan mål och vision. Under dagens flanerande utvecklade vi frågan vidare, och kom just inte längre. Jag hävdar, osäker på om jag har rätt, att både mål och vision är en sorts flumbegrepp i det politiska språket, där gränserna är flytande, medan i mer kunskapsbaserade sammanhang, som sport respektive optik, både mål och vision är väl definierade.

Jag vill dock fjäska tillbaka; det är ju snart jul. Axel kan sjunga. Inte vackert kanske, men någorlunda i enlighet med notbilden, föreställer jag mig. Jag kan det inte.  Jag hör emellertid själv att jag sjunger fel, vilket irriterar mig. Jag hör också när andra sjunger fel, vilket irriterar mig. Detta blir särskilt tydligt i den svenska form för kollektiv masochism som går under benämningen allsång.

Allsång är ett helvete!

Där sitter man på en trevlig 50-årsmiddag och konverserar artigt med sin bordsgranne, då någon med ett beskäftigt leende på läpparna konstaterar att nu är det dags för lite allsång. Då delas det ut stenciler med allt från Tycker du att graven är för djup till Samborombom, en liten by förutan gata, alla femtielva verserna. Mycket papper går det åt och alltid är det någon som ropar ”Vilken sida?”, just som det skall till att sjungas. Det är ofta jag, som likt den dödsdömde som ber att få röka en sista cigarett, trots att han avskyr cigarettrök, gör ett sista försök att skjuta upp det fasansfulla som skall komma.

Och så kommer Svarte Rudolf han dansar. När man försynt påpekar att visan faktiskt handlar om Svarta Rudolf, så faller det inte i god jord. Inte ens om man påpekar att det är samma östsvenska variant som gör att Gösta Knutsson kallar  Pelles Svanslös fiende för Elaka Måns, inte Elake Måns, som Stadsteatern nyligen spelade, blir det nämnvärt uppskattat. Inga sådana försök har någon effekt, utan efter den inledande visan är det Olle Adolphsons och Beppe Wolgers Det gåtfulla folket som skall misshandlas.

Axel sa att jag inte fick skriva om det här, för då rör jag vid något som är utmärkande för svenskheten och att jag därigenom kan trampa på ömma tår, men det giver jag en god dag. Allsång är ett oskick. Och oskick måste stävjas. Snapsvisor kan tolereras, för de har en funktion, men sånghäftesterrorn måste det bli ett slut på.

Kan man bilda Samfundet mot störande allsång?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s