I håg har jag svårt att komma.

Arkivet för kondenserade minnen

Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som i går … rader som jag minns, men som samtidigt får mig att fundera över vad är det jag minns. Jag har snart levat i 600.000 timmar, och av dessa har jag varit medvetet omedveten i mer än 150.000, då jag sovit gott. Då skulle det alltså återstå cirka 450.000 timmar!
Inför detta faktum har jag börjat fundera än mer –  vad minns man egentligen? Inte ur någon vetenskaplig synvinkel, utan kanske mer från en allmängiltig synpunkt. (Den här meningen skrev jag mest för att tillfredsställa min medvandrande språkpolis.)

Daniel och jag ägnar ett oändligt antal timmar, under våra balader, åt att minnas. Många konversationer inleds med meningar som; har jag berättat …? eller minns du …? och oftast blir då svaret nej, men som snart förbyts i att man minns att man hört det förut – men man minns inte vad det handlade om. Följaktligen går mycken tid åt att berätta allt det som vi inte kommer ihåg. Men det är snart glömt! Och även om vi ägnat ”ett oändligt antal timmar” till dessa minnesövningar och adderar allt annat som vi lärt, upplevt och glömt! , så återstår säkert 449.000 timmar för var och en av oss.

Om man nu skall uttrycka det populärvetenskapligt och förenklat så handlar det kanske om en liknöjdhet, att vi klarat oss bra utan allt tankegods som ligger fördolt någonstans i våra hjärnor, men där synapserna oxiderat sedan länge. Men det räcker inte! Minnet måste bestå av något mer … jag har en stark känsla av det.
Den förneställningen kan jag få när jag går omkring i Stadsbibliotekets bokförråd och rullar isär hyllorna. Där finns kunskapen och minnena koncentrerade, men samtidigt; när jag drar isär hyllorna uppstår mellanrum. Först sedan jag fått en klar indikation om var i minnesbanken jag skall leta så hittar jag i bästa fall det som jag inte visste att jag visste. Men mellanrummen då? Jo, det var där som kunskapen och minnena fanns, innan jag drog isär hyllorna.

Häromdagen fick jag en sådan där förnimmelse. Jag satt nämligen och höll ett 3 dagar gammalt barn i famnen och kunde räkna ut att det var säkert dryga 30 år sedan sist – det mindes jag – men kom samtidigt inte ihåg någonting av det ögonblicket som sådant. Det var ett starkt ögonblick nu och det var säkert ett lika då, men känslan från 1981 dök aldrig upp. Trettio år är ett stort mellanrum!

Är det månne så att det som man inte kan sätta ord på återfinns inte i livets minnesbank utan rinner ner i en osynlig emotionell bottenlös brunn där allting blandas och ur vilken det ibland stiger upp små reminiscenser.
Kanske är det så att man likt vinkännarna måste ge ord till vad man upplever  – men räcker det?

En god vän utryckte sig sålunda efter ett kärleksmöte: Det påminde starkt om något som jag jag varit med om tidigare.  

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s