Från vaggan till graven?

Det har gått ett tag och jag har hjälpligt hållit mitt löfte att inte skriva om Håkan Juholt. Att jag nu ändå gör det beror på att han sade något som jag alltid tyckt vara sällsynt enfaldigt. Och då menar jag inte bara enfaldig i betydelsen dum.

Det handlar om att man inom Rörelsen ofta med lite darr på stämman meddelar sin omvärld att man är född inom socialdemokratin. Lägger man, som Juholt gjorde i sitt avskedstal i Oskarshamn, till att man också avser att dö som socialdemokrat, då kan man som icke S-märkt åhörare inte annat än börja fundera. Är det en merit att ha fötts in i ett parti, det vill säga gått samma väg som föräldrar och omgivning? Jag kan hysa den starkaste respekt för dem som är övertygade anhängare av det ena eller andra partiet – för mig själv är det ogörligt – men det är mig obegripligt att det skall vara en förtjänst att inte själv ha omprövat de åsikter omgivningen haft.

Har någon hört någon från, låt oss säga Moderata samlingspartiet säga att de är födda in i Moderaterna och avser att dö som moderater? Jag kan inte erinra mig någonsin ha hört någon på den borgerliga kanten skryta med att aldrig ha avvikit från sina föräldrars partilinje. Eller är det bara inom, SAP som detta räknas som en förtjänst?

Vi på den andra kanten ser det snarare som ett uttryck för egen reflektion om man byter partisympati. Tänker man om, har man ju definitionsmässigt tänkt mer än om man bara har samma åsikt livet igenom.

Eller?

Annonser

Svarte Petter

Spader knekt i KD-leken

Spader knekt i S-leken

Under förliden vecka har vi fått  uppleva två politiska antiklimaxar, som bara de som är med i respektive trossamfund möjligen kan förstå sig på. Och båda handlar om hur allting tycks kunna förbytas i ett rosa skimmer genom att den ”gordonska knuten” äntligen blivit löst – som det heter i politiska kretsar. (Uttrycket myntades i en riksdagsdebatt av den centeristiske ledamoten, Johannes Antonsson.)

Båda ”knutarnas” upplösning baseras sig på att man i respektive parti fått sin egen Svarte Petter.*

Den första knuten var inte löst i ett enda hugg utan naturligtvis måste man första frigöra hr Juholt från vidare verksamhet. Därefter kunde man nu använda honom som  avskjutningsramp för den nya raketen, framtagen för att, som Carin Jämtin uttryckte det: Vi behöver en kompetent ledare (?)!
(Indirekt säger hon att det var inte fallet med hr Juholt, men som Svarte Petter kan han duga och bli symbolen och utlösande faktor för att bli  den som enade partiet.
(Är det för sin inkompens han hyllas?)

Den andra knuten som löstes handlade om en helt annan cabaret. Den kristdemokratiska!
Ponera att två personer inleder en process och man kommer överens om att slita tvisten inför domstol.
Väl i domstolen säger domaren att parterna får bara tala positivt om varandra – inga negativa omdömen. När så parterna svalt denna förtret och tvingats tala väl om varandra i inlägg efter inlägg säger så domare:
– Jag förstår inte varför ni sitter här i denna domstol och upptar dyrbar tid … ni verkar ju vara så överens! Fall nu varandra i varandras armar och ägna er åt att trivas ihop stället för att bråka. Världen blir då så mycket bättre!
Ungefär så kändes det att bevittna Kristdemokraternas batalj i helgen om vem som skall leda partiet i fortsättningen. Men så fort som man hittat sin Svarte Petter – hr Odell – så blev allting frid och fröjd.

Man kan nu så här i efterhand undra, varför man spelat poker i cirka fyra månader (KD) respektive tio månader (S), men sedan när det gäller – då börjar man spela Svarte Petter i stället. Ett spel där man tydligen inte  får lägga korten på bordet.

*Svarte Petter är ett kortspel som troligen härrör från ett gammalt spel där förloraren betalar, och är ovanligt i den bemärkelsen att det utser en förlorare men (oftast) ingen vinnare.

Som man frågar . . .

Jag har tidigare ondgjort mig över enfalden i svensk journalistik. Samtidigt har jag bestormats av frågor från Axel som ”Har vi någon Jolo i dag” eller ”Finns det någon Bang?”. Jag har hela tiden fått svara nej på hans frågor, helt enkelt för att det bara finns en Jolo och en Bang. Med läsandet av Tingstens fjäskande brev till Dag Hammarskjöld i färskt minne  så har också den giganten reducerats i min Hall of Fame för svenska journalister, särskilt som han efter dessa brev omedelbart satt sig vid skrivmaskinen och skrivit infama påhopp på Hammarskjöld, som han av någon svårförklarlig anledning led av ett mindervärdeskomplex inför.

Rubriken anspelar på en av dessa tramsiga enkäter som framför allt kvällstidningar frossar i. Man ställde häromdagen i Expressen följande fråga till fyra ”vanliga svenskar” och satte frågan sedan som rubrik: ”Gillar du att dina pengar går till bankchefernas bonusar?” Hur många tror ni svarar ja på den frågan? Nej, just det. Det är lika begåvat som att ställa frågan om vad de föredrar ”krig och elände” eller ”fred och välstånd”. Men man måste väl fylla spalten.

Men det finns undantag. Jag har pekat på Johan Hakelius, som alltid skriver väl och med en innehållslig knorr, som gör en lycklig. Åtminstone för en stund. I Dagens Nyheter kan man alltid med behållning läsa Hanne Kjöllers signerade ledare. Häromdagen skrev hon Bingo för politikerföraktet och gav svar på tal till alla gråtmilda kommentarer i Juholtaffären, om att den avgångne S-ledaren aldrig ”fick chansen”. Läs och gläds – eller irriteras, beroende på grundinställning.

En droppe i havet.

Efter en, eller rättare sagt, två rundor i Stadsskogen satte vi oss till rätta vid vännen Gunnars, i all hast iordningställda, kaffebord.
Samtalen kom att handla om lågt som högt, men kanske mest om den ökade senioriteten i allas vår omgivning.
Omgivning?
Ja; det börjar faktiskt bli svårare och svårare att se sig själv i de pågående ”förfallet”. Då är det genast lättare att tala om omgivningens. Och kanske är det, det som gör att man överlever – som individ. Förmågan att fortfarande se sig själv och förstora upp den egna förträffligheten i det oändliga människohavet är även det ett annat sätt att överleva.
Alla blir vi äldre och äldre – ett faktum som hittills är oomstritt – och ohjälpligt närmar vi oss det stora vattenfallet.
Men trots vår litenhet i livets älv stretar vi emot  en del mindre … en del mer!

En droppe,droppad i livets älv,
har ingen kraft till att flyta själv.
Det ställs ett krav på varenda droppe:
hjälp till hålla de andra oppe!

Dessa rader ur  Tage Danielssons Grallimatik, kom för mig där vi satt kring kaffebordet och kontemplerade över att en, från sitt ämbete nyss avskild, person låtit överföra sina gärningar under en tiomånadersperiod  ”för framtida forskning”!
Eftersom ingen av oss då lär finnas för att ta del av forskningsrönen, lade vi denna bombasm åt sidan, men konstaterade att vissa människor i vår omgivning är förunderliga varelser.


            P.S. När jag skrev ”senioritet” fick jag en åthutning av mitt stavningsprogram. Dels var ordet ”ålderdomligt”(Sic!), samt som alternativ gavs ordet ”senilitet”!

SM-guld! .. SM-guld!

Man riktigt hör, ända ut, på Sveavägen hur medlemmarna i Verkställande utskottet ropar SM-guld! … SM -guld! … SM-guld!

Tongångarna är nästa lika över hela landet, inte bara inom socialdemokratin, utan även V:s Jonas Sjöstedt ligger så lågt han bara kan, i hopp om att kunna formera en enad opposition inför valet 2014. Men bådas mål är klart: SM-guld!
Inte ens det faktum att V fått inemot 100.000 S-väljare över till sitt parti, (enl. SIFO), kunde hindra V-ledaren att i P1-Morgon uppvisa ett nära nog masochistiskt drag genom att hälsa ”de nya” välkomna men samtidigt  hänvisa till en icke existerande oppositionsallians. Jonas Sjöstedt vet att, oavsett hans partis framgångar, hans enda möjlighet att nå målet ”SM-guld”, är att liera sig med Socialdemokraterna. ( Det intressanta var att lyssna till Miljöpartiets Åsa Romson som i samma studio och med samma frågestälning höll tand för tunga och talade nästan inbjudande till båda parter: ”Vi stöder dem som stöder vår politik”).

Och nu över till något helt annat – men ändå samma sak.

Otaliga är de gånger då man hör det skrålas … SM-guld! … SM -guld! … SM-guld!  Floskler som att ”på pappret har vi det starkaste laget”, ”vi är på gång”, ”varje poäng är värdefull” staplas på varann. Men oftast blir resultatet klent. Exempel på detta kan man uppleva inom, till exempel, fotbollen, basketen och ishockeyn. Alla tycks leva över sina tillgångar (OBS! egna tillgångar), men samtidigt ekar drömmen om SM-guld i korridorerna.  Och detta självbedrägeri pågår, år ut och år in.

Och nu tillbaka till ”samma sak”.

SM-guld skall det vara – och fort skall de gå. Men titeln skall tydligen, om man lyssnar till Jonas Sjöstedt , vinnas med andras tillgångar.

Ett bekant namn?

I dessa dagar kan man inte förbigå Håkan Juholts namn. Men jag tänkte inte heller förbigå det, utan just stanna vid själva namnet.

Är det inte ett tecken på kortvarigheten av hans tid vid makten att han hann avgå innan folk lärt sig hur de skulle uttala hans namn? I ett av många radioinslag under den tumultartade lördagen samtalade två kommentatorer om Juholts avgång. Den ene uttalade namnet konsekvent Júholt, alltså med betoningen på första stavelsen, ungefär som en norrlänning uttalar Stóckholm. Den andra sade lika konsekvent Júhólt, med samma betoning på båda vokalerna, ungefär som det rikssvenska uttalet av Stockholm.

Vem har rätt? Det har jag ingen aning om. Jag har för mig att jag hört att han själv uttalade det Júholt, om det är till någon ledning. Men medge att det är intressant att man under en socialdemokratisk partiledares hela tid i ledningen av sitt parti inte kommit fram till hur hans namn skulle uttalas?

Å andra sidan har folk fortfarande inte lärt sig hur det väl nu avsomnade Ny demokratis ena ledares namn skulle uttalas. Förnamnet uttalades stundom på vad de fåkunnige trodde var ett korrekt engelskt uttal: Ajjan, andra åter korrekt (på både engelska och svenska) Ian. När det gäller efternamnet ville samma fåkunniga del av nationen skryta med att de kunde tyska och uttalade det på Wachtmajster, medan andra uttalade det rätt, det vill säga som familjen själv sedan generationer uttalat det: Waktmejster.

Men det är ju en annan sak. Det var bara ett litet parti och bara namnet på den ena av två partiledare de missade på. Det andra namnet, Karlsson, klarade de av.

”En vecka med Håkan”

Det är mediernas fel
Han var inte mogen uppdraget
Han har inte klarat sin uppdraget

När alla dessa förklaringar skrevs, vid tretiden på på lördagen, satt jag och tittade på filmen om Marilyn Monroe – ”En vecka med Marilyn”.
Väl ute på gatan kunde jag läsa ovanstående rubriker i min I-pod och jag kan inte annat säga att associationerna låg nära till hands.

En central replik i filmen är den då den manliga huvudrollsinnehavaren,(Eddie Redmayne) besvarar en fråga från Marilyn som undrar varför Larry ( Sir Lawrence Olivier) är så elak mot henne. Han svarar då: ”Larry är en stor skådespelare som gärna vill bli en stjärna, medan du är en stjärna som gärna vill bli en stor skådespelare.”

Mot bättre vetande

Denna morgon har jag ägnat åt att lyssna till ett rekommenderat TV-inslag. En god vän, vars hustru är lärare, utgöt sig över det rådande skolsystemet och förstod att jag, av min min att döma, borde ha intresse av att titta på ett program där den S-märkta krönikören i Expressen, Lotta Gröning, intervjuade författaren till boken ”Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria”.

Författaren, Hans Albin Larsson, professor i historia vid högskolan i Kristianstad, fick här möjligheten att ge sin syn på vad som har hänt med den svenska skolan och det  utbildningskaos som råder. Det är naturligtvis fullkomligt onödigt att försöka återberätta vad som sägs utan det bästa är att avsätta en halvtimme till att titta på programmet. En bättre historieskrivning av det svenska utbildningseländet kan knappast göras.
Och kanske det bästa med allt var att han, i detta Axess-program, fick tala oemotsagd – utan alla dessa dimridåer, som våra vanligaste politiker lägger ut när de flyr fältet och sitt ansvar.

Titeln ”Mot bättre vetande” är tvetydig, men så läser jag att i Dagens Nyheter att ordet ”mot” fortfarande inte handlar om en färdriktning utan en signal att man är emot ett bättre vetande. Det handlar om lärarnas löner. Läs! och Lyssna!

Naturligtvis är det inte bara en lönefråga, som artikeln belyser, men den den är en inte oväsentlig del i den upprustning av skolan som alla talar om. Här skall alltså Kommun- och Landstingsförbundet förhandla om – ytterst–  allas vår gemensamma framtid – för elever, för lärare, liksom för hela samhället. Är det inte dags att ansvaret för skolan blir ett statligt intresse och inte för en avtalspart som endast har en parameter för ögonen – att hålla kostnaderna nere.

Lärarnas löner är inte en kostnad … Det är en investering!

Lyssna till professor Hans Albin Larsson!
http://www.axess.se/tv/player.aspx?id=2630

Läs även  ett ledarstick i DN

Ibland skäms man

Jag satt och tittade på kvällstidningarna på nätet, och det är ingen uppbygglig läsning. Inte så att allt som står där är skräp, för det finns ett par skribenter som alltid är läsvärda, som Johan Hakelius och Lena Mellin i Aftonbladet. Många av skribenterna skriver en relativt oantastlig svenska, men det som är så deprimerande är populismen. Jag kan bara hänvisa till nätkommentarerna från Folket. Är de som skriver där representativa för svenska folket, då är det ute med landet. Men hänvisningen till kommentarerna måste åtföljas av en varningstext, liknande dem som som står på cigarettpaketen: ”NÄTKOMMENTARER KAN LEDA TILL BLODSTÖRTNING” eller motsvarande.

Så läste jag att sportkrönikören i Aftonbladet Lasse Anrell, som annars tillhör de mer uthärdliga sportjournalisterna i Stockholmspressen. De övriga i det skrået tror att alla som läser sportbilagorna inte intresserar sig för något annat än hur det går för Stockholmslagen i fotboll och ishockey och tycker det är i sin ordning att meddelandet om att Zlatan slagit in en straff nere i Italien utminuteras till läsekretsen med krigsrubriker. Lasse Anrell skall ha antytt att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset tack vare en välorganiserad kampanj via facebook och annat. ”Vem f-n är Rolf-Göran Bengtsson” löd rubriken och avsikten, säger Anrell, var att dra ned brallorna på hästfolket och tillägger att han aldrig ansett ridsport vara en sport. Vems brallor är det som är nere? Han tillägger försonande att hästen borde ha fått priset. Blir nästa steg att säga att F 1-segrare inte är idrottsmän, eftersom de har flera hundra hästar under huven som gör jobbet? Jag respekterar Anrell, för jag tror att han är en i grunden intelligent person, men varför spela på folks okunskap? Det är sådant som kallas populism.

Det är kanske sedan inte så konstigt att man inte skryter med att vara journalist.

Axel och jag

har bestämt oss för att inte bli någon sorts andrasorteringens ledarskribenter. I sitt inlägg Juholt och jag kan det tyckas att Axel frångår den principen, men det är bara skenbart. Axel gör i stället något storslaget, i och med att han visar någon form av förståelse för Juholts oförmåga att tiga när han borde tiga, något mycket få politiska kommentatorer av goda skäl tidigare varit mäktiga. Nu skyller han på att de båda, Juholt och han, har fått en släng av Tourettes syndrom. Det är en tanke som inte slagit mig förut, men kanske ligger det något i det. Främst handlar det i Axels fall dock om ren och skär skrivklåda, något han led av långt innan han blev med blogg. I Juholts fall handlar det om dåligt omdöme, något han förmodligen haft (märk att jag inte skriver ”lidit av”, eftersom detta kräver någon form av insikt, vilket jag inte tror är aktuellt här) långt innan han blev partiledare. Fast då märktes det inte så mycket.

För att bli politiker krävs – i de flesta fall, det finns undantag – att man har en kombination av mycket gott självförtroende och dåligt omdöme. I själva verket tror jag att det dåliga omdömet är en förutsättning för det mycket stora självförtroendet.

Anledningen till att jag inte tycker Axel och jag skall leka något slags ledarskribenter är att sådana, på grund av tidningens eller egna partilojaliteter, tvingas till partiell blindhet. De tvingas, som det heter, se grandet i sin nästas öga men inte bjälken i det egna. Och sådana vill vi ju inte vara, utan obrottsligt objektiva och oförmögna till orättvisa bedömningar. Det är alltså så vi vill vara. En helt annan sak är att vi inte kan vara det.