Räddaren i nöden

I stället för att förslösa min tid på det evangelium som majoriteten av den svenska befolkningen via våra vanligaste medier, uppmanats att bevittna, (jag avser naturligtvis Melodifestivalen), satte jag mig istället att titta på diverse filmklipp på YouTube. Härvid fick jag, av en ren sinkadus, syn på ett enkelt filmklipp som i och för sig inte var ett dugg märkvärdigt, men som för mig, nu femtio år senare, väckte ett speciellt minne.

Händelsen som jag kunde memorera utspelade sig den 1 augusti 1962, i Eskilstunas Folkets Park  – ett ställe dit jag på grund av min ungdom antagligen inte hade tillträde till, men som jag, genom äldre kamraters försorg fått reda på var hålen i staketet kring parken fanns. Jag var alltså sjutton år fyllda och upplyft av den vuxna världens mysterier, som de beskrivits i J.D Salingers  rebelliska roman Catcher in the Rye och kände mig mer än mogen för att träda in i denna värld. Precis som huvudpersonen Holden i boken hade jag fått upp ögonen för flickor och det var antagligen det som gjorde att jag forcerade stängslet till Folkets park. Där vankades nämligen dans – dans för mogen ungdom. Och som sagt; av skäl som jag inte kan redogöra för idag måste jag tydligen ha känt mig mogen. Någon annan förklaring kan jag inte annars finna till att jag, iförd ljusa byxor,vit nylonskjorta, slips och club-blazer, kröp genom ett hål i staketet – min väg in till paradiset!

Visst kunde jag dansa – något jag lärt mig på privata familjetillställningar, bevakade av anständiga flickors strängt vakande föräldrar –  men  närmare än till  ”Ryska Posten” eller möjligen en kind-till-kind dans i halvskum belysning, kom det aldrig. Men här – i Folkets park – vankades den stora synden. Och visst fanns det gott om unga vackra damer uppställda efter väggarna, och förhoppningarna var på topp, men jag vet inte varför – om det var på grund av osäkerhet eller möjligen på grund av ett nyvaknat intresse för jazzmusik som aftonen utvecklades till något helt annat än det jag förväntat mig.
Från scenen hördes ”one-two … one- two- three- four … och så var det igång …
Vad jag minns så blev det inget av med min debut i vuxenlivet.
Det blev Baise för hela slanten – thank God!

.
Count Basies orkester i Sverige 1962

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s