Reflektioner

Ibland går det fort. Knappt har man hunnit svälja veckoavslutningens kaffe och budapeststubbe (det var Axels tur) och beklagat att det inte skrivs så mycket på bloggen förrän två nya inlägga från min medvandrares hand dyker upp på flanera.se.

Jag hade själv tänkt skriva om helt andra saker, men låt mig så här initialt säga att jag i stort håller med om det Axel skriver, eftersom det var det vi talade om i går på Fågelsången.

Själv hade jag tänkt mycket på ett tidigare, och kanske mer allmänmänskligt ämne, som min medvandrare behandlat, även om det skall tillstås att jag tänkt på en del annat också. Men man skall inte skriva om sig själv, har jag fått lära sig. Det handlar om Axels missöde i duschen. Själv är jag mer en badkarstillskyndare än en duschare, men det hör egentligen inte hit. Jag vet dock att Axel tidigt av pappa Göthe fått lära sig att i badkar ”flyttade man bara på skiten”, och däri kan ligga någon sanning. Om man just är skitig. Men att ligga i ett lite för varmt badvatten och förstrött bläddra i UNT:s bostadsbilaga utan avsikter att leta efter tänkbara investeringsobjekt utan bara för att ha något att bläddra i, det är väldigt behagligt. Då kan man också se att redigerarna på bilagan varit omtänksamma och lagt titelblocket rakt över den plats på omslagsbilden, med en vacker vy över  Vattholmavägen med omgivningar, där det Sjöstedtska hemmet är beläget. Läsaren kan alltså inte se om Sjöstedten skottat ordentligt eller om bilden tagits då han var i fjällen.

Men åter till Axels tillfälligt iråkade förblindning under hårtvagandet. Det är ett elände med alla dessa hart när identiska förpackningar. Jag själv, som inte har lika mycket hår att tvätta som andra, har själv råkat ut för motsvarande problem och därför lagt upp en strategi. De hårvårdsprodukter – ett ovanligt fånigt ord, för inte vårdar man håret, man tvättar det! – som familjen begagnar har en att döma av varumärket något barnslig framtoning, men balsamflaskan har den fördelen att den lätt kan ställas på huvudet. Det gör jag. Så mycket ser man nämligen oftast så att man ser att det är vitt (själva plastflaskan) uppåt och vet då att det är balsam. Är det någon färg uppåt, så är det schampot.

Sedan är det en konstighet att man, medveten om sin avtagande behåring, ändå tycker att man behöver balsam. Men det är väl en av de där livslögnerna man tutar i sig, i det här fallet att det gör någon skillnad.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s