Att sila mygg …

Här säljs tickande bomber!

I morse läste jag i SvD, om en undersökning som försäkringsbolaget Trygg Hansa låtit göra i samarbete med Världsnaturfonden. I artikeln läste jag följande: Sju högstadiebarn av tio oroar sig för klimatförändringarna.

Jag säger bara: STACKARS BARN!

Artikeln redogör för hur klimatdebatten tycks ha skapat neuroser och ”klimatångest” och för att mota Olle i grind så har Trygg Hansa skapat ”en liten klimatskola som vi ska sprida i skolor och till familjer som kan användas som underlag för att ta upp frågan vid middagsbordet hemma.”

Jag säger bara: STACKARS TRYGG HANSA!

Igår lyssnade jag till professor Otto Cars från ReAct, då han berättade om mänsklighetens framtid i skuggan av den tysta katastrof som är ständigt pågående – Multibakterieresistensen.    Som samhällets största problem är hur man skall medvetandegöra människorna vad som förestår. Att fågelinfluensan gav rubriker är förståeligt, men den tysta och verkliga katastrofen, den ger inga rubriker. Visst är vi medvetna om antibiotikan och människornas dilemma, men faktiskt är det ingen som tar det riktigt på allvar. Det här handlar nämligen inte om en nationell katastrof – det är en global katastrof!

Men som sagt; det är inte utan att man kan undra vad Trygg Hansa skall ta sig till när människor dör i sjukdomar som vi tagit för givna att de kan botas med antibiotika. Inom något decennium så kommer världen att stå inför ett faktum som det finns vetenskapliga belägg för – i motsats till klimat-paradoxen – där ingen antibiotikabehandling hjälper. Lunginflammation, cancer, höftledsoperationer … listan är oändlig … som gör att vi inom en snar framtid åker in till sjukhuset för att sedan åka därifrån med obotliga sjukdomar.

STACKARS BARN!

P.S. De senaste fem åren har antalet anmälda skador till Trygg Hansa på grund av extremväder ökat med 50 procent.

Annonser

Teknikens under

Vi har ju den fördelningen här på flanera.se att Axel skriver om saker som inrikes- och utrikespolitik, ekonomi och miljö medan jag skriver om De stora frågorna.

Sålunda kan jag meddela att jag häromdagen gick förbi min yngste sons rum. Det gör jag i och för sig varje dag, eftersom det ligger bredvid badrummet. Han har en vana att när tillvaron trycker honom och han behöver muntras upp så spelar han gammal hederlig rockmusik. Det är möjligt att jag har någon skuld i detta beteende, eftersom jag när jag kör bil ofta lyssnar på sådan musik, eftersom det är långt till västkusten och många mil kan bli lite sömngivande. I detta fall stannade jag till, lyssnade och identifierade musiken som något med Johnny and the Hurricanes. Min vana trogen ville jag inte missa en chans att bibringa honom en del bildning, så jag stack in huvudet och upplyste honom om att de som spelade också hade gjort originalet till en svensk klassiker, nämligen ”Rockande samens eller Sven-Gösta Johnssons hit Vid foten av fjället.

– Menar du den här? säger sonen som tyst har åhört sin fars föreläsning och under tiden har pillrat på tangentbordet till sin dator.

Ur maskinen hörde jag då en version av stycket, ett av vår svenska musikskatts främsta pekoral, i ny och lite tyngre version. Det visade sig att det var en inspelning från Bingo-Lotto 2008, alltså nästan 50 år efter genombrottet.

Detta hade inte gått att göra när jag var i hans ålder, och då inte bara för att min far inte närmare kände  till Rockande samen, utan för att tekniken att på några sekunder plocka fram snart sagt allting ur datorn inte ens var påtänkt då. Vi spelade plattor, i den mån vi fick och inte störde omgivningen. Generationerna var då också musikaliskt mycket långt ifrån varandra, även om jag lyckades få min mor att känna igen Thelonious Monk. Så lite musiköra hade hon ändå.

Hur det var med mina syskon vet jag inte, men ett par av dem har spelat i studentorkestrar, om det kan ge någon indikation. Men själva musikörat var nog lite sent utvecklat, för det sägs att min mor, när mina syskon var små och jag kanske inte ens fanns, brukade spela piano för att de skulle kunna sova. En kväll var föräldrarna borta och min storasyster kände ansvaret. Hon satte sig vid pianot och spelade, för kanske första gången i sitt liv, och syskonen märkte ingen skillnad, utan somnade som avsett. Kanske berättades detta också för min mor, för jag har inga minnen av min mors pianospel.

”What’s in a name?”

Rubriken syftar som den bildade läsaren vet på Juliets kända replik i Romeo and Juliet, men för alla andra läsare än just denna ensamma, bildade,  läsare vill jag påpeka att det är så det ligger till. Det som här skall avhandlas är tänkt att illustrera att det inte alltid är så som den olyckliga Juliet (eller Julia, om det föredras) säger.

Häromdagen var jag på en fest, där jag och några andra olycksbröder fick våra namn misshandlade i deltagarlistan. Jag och en talman i släkten blev kallade Sydow, utan prefixet von, vilket är en allvarlig sak. Inte för att det var ett ”von” som fallit bort (samma sak hände en person som kallades Geijerstam, utan af), utan för att det är en mänsklig rättighet att få sitt namn rättstavat. Under min tid som korrekturläsare på UNT fick jag en gång läsa en text där den intervjuade i tur och ordning benämndes Lindquist, Lindkvist och Lindqvist för att slutligen kallas Lindgren. Eftersom datorernas stavningskontroller inte kan avgöra vilken stavning av ett namn som är den riktiga – alla de nämnda namnvarianterna är ju vanligt förekommande – så blir det ofta tokigt i tidningar i dag. Och i deltagarlistor, där man inte vet hur man gör med sådana här prefix. Vi – eller rättare sagt vännen ”Geijerstam” – tillskrev då, efter konsultation med mig, arrangörerna och påtalade det hela, och de har sedan lovat bättring.

Vad kunna vi lära av detta? Just ingenting.

Själv är jag ganska härdad när det gäller felstavningar av mitt efternamn. Det är i själva verket bara n:et i von som alltid stavats rätt. Jag kan räkna upp alla fel, men det tar för lång tid och prövar eventuella kvarvarande läsares tålamod för mycket, men visst, ”von” har stavats ”fån”. (S:et har varit C och Z, y:et har varit ü och i, d:et t/th, o:et har varit å och w har ersatts av v, f och lf.) Hustrun, som har ett ännu lullulligare namn och också är van att få sitt namn felstavat och -uttalat, fick ett brev där hon familjärt hälsades ”Kära SS Von”. Vi undrade hur Posten kunde veta att det var till oss, men brevbäraren kunde följande dag svara att det var bara vi inom hans distrikt som hette något på von.

En kamrat gick under gymnasietiden så långt att han på stående fot sade sig kunna hitta på 500 varianter på mitt efternamn och, för att verkligen understryka allvaret i sitt åtagande, tillade han  att erbjudandet till och med också gällde för varianter ”som börjar med Hü”. Vi avkrävde honom bevis och han började räkna upp namn  på namn tills vi mer eller mindre handgripligen stoppade honom.

Så ni förstår kanske att detta är en känslig sak.

Jag vet inte hur jag kom att tänka på det men författaren och människan Alf Henrikson står staty i sin hemstad Huskvarna, där det står: ”Retar du upp dig på ting som är små, då är du väl inte större än så.”

Modell 1490

Se in i Framtiden!

Nu är det inte bara vår. Det är även avtalstider! Huruvida dessa två företeelser kommer att gå hand i hand är väl osäkert, för redan har det vuxit upp vissa orosmoln på avtalshimlen. Sommarvikarierande sjuksköterskor anar en ny vår genom att gå ut och kräva högre grundlön än de som skall avlösas, samtidigt som lärarna kräver orealistiska 10.000 kronor mer i månaden  mest som en markering.

Det mest intressanta är kanske dock att svenskarna fått sig till livs ett tidigare ganska okänt begrepp – ”industriavtalet.

Tre saker kännetecknar Industriavtalet:

  • löneökningarna skall präglas av läget i den konkurrensutsatta exportsektorn.
  • industrins kostnader får inte öka mer än i jämförbara länder.
  • ett antal spelregler som skulle styra förhandlingar, medling och konflikter.

Gott och väl, om man ser allt på kort sikt. Men så kommer den här eviga frågan om att se saker på längre sikt.
Som en effekt av att Industriavtalet fått vara rådande på avtalsmarknaden så har ett antal tjänsteyrken kommit att släpa efter och tydliga tecken syns nu än klarare. Det är en ständig brist på sjuksköterskor, mycket beroende på att man tjänar bättre på att sitta i kassan på IKEA. Likaså kommer larmrapporter om att lärarhögskolarnas pulpeter står tomma, eftersom läraryrket är för dåligt betalt.

Vad beror nu allt detta på. Ja, kanske en anledning kan vara att båda dessa yrkeskategorier lider brist på intäkter. Den varuproducerande industrin kan räkna hem sina årliga intäkter ganska direkt, medan sjukvården inte har några sådana möjligheter. Deras verksamheter är skattefinansierade och därmed föremål för nedskärningar och besparingar. Och intäkterna visar sig först om kanske 20 år!
Men så länge sjukvårdens och skolans så kallade ”kostnader” inte betraktas som investeringar för framtiden och att löneavtalen måste underkasta sig ovan nämnda Industriavtalet, så kommer Sverige att likt en anorektiker att svälta sig långsamt till döds.

Enligt en italiensk munk, Luca Paciolo, tillika skapare av dubbel italiensk bokföring, så är människor att betrakta som kostnader. Läs lönekostnader, lönebikostnader och håll i er – utbildningskostnader! Luca Paciolo skapade denna modell på 1490-talet en modell som år 2012 fortfarande lever, i det vårt så omhuldade Industriavtal.

Noterat efter att ha läst DN:s ledare.

Ny kris i befolkningsfrågan

Som jag kommenterat tidigare, i ett tidigare inlägg,  så beslöt socialutskottet i förra veckan att uppdra åt regeringen att ”förutsättningslöst” utreda frågan om surrogatmödraskap. En idog läsare av denna blogg kommenterade därvid min kria och myntade därvid ett mycket säljande uttryck, som gav mig vidare associationer. Uttrycket föddes då hon, min kommentator, skärskådade kvinnans kön som det mest centrala för, vad hon vill kalla – jag citerar: ett genialt genitalt kapital! – och med tillägget ”riskkapitalisterna kan slänga sig i väggen! Det här har hållit i miljoner år!
Jag skulle inte kunnat uttrycka det bättre – men gav samtidigt upphov för mig att formulera direktiven till den kommande utredningen.
(Man kan ju samtidigt undra varför denna utredning; eller som Hanne Kjöller skriver i en signerad kommentar – annars i utredningssammanhang är det brukligt att man inte uppdrar åt någon att undersöka något som man från början vet är politiskt eller etiskt omöjligt att genomföra.)

Men eftersom beställningen nu är gjord  ville jag att utredningen inte bara utreder det politiskt eller etiskt omöjliga, utan går ett steg vidare och blickar in i framtiden.

Jag vill att utredaren föreslår möjligheter för att möjliggöra fortplantningen till att bli en ren statsangelägenhet. Livet är ingen privat rättighet. Människan ligger samhället till last och skall därför underställas statlig kontroll. Endast ekonomiskt självbärande individer måste vara samhällets vision.
Sålunda skall utredaren genomlysa möjligheten att inrätta en statlig myndighet, vars huvuduppgift skall vara att certifiera och kvalitétskontrollera  tre områden: Spermiebanker, ägganstalter och äggkläckningscentraler. Alla med human förtecken.
Ett centralt område bör dessutom vara ”livet efter konceptionen”, som bör ges en speciell granskning. Utredaren bör därvid lägga stor vikt vid lämpligheten av privata utförare av barnuppfostran.

Fy FOI!

I torsdag hörde jag på Dagens Eko ett intressant inlägg som handlade om den så kallade vapenskandalen som baseras sig på Sveriges Radios Ekoredaktions avslöjande av vad som står i ”hemliga handlingar som Ekot kommit över”.
Diskussionen denna gång var föranlåten av att  FOI gjort en JK-anmälan angående publiceringen av hemliga handlingar – på nätet, på sin egen hemsida.
Ekots chef och ansvariga utgivare Anne Lagercrantz svarade att det är olyckligt om FOI vill efterforska Ekots källor. Fy FOI – så får man inte göra!
Men det kanske inte är det, det hela handlar om, utan JK-anmälan, enligt vad jag läst i DN, beror på att FOI vill ha klarlagt om det har begåtts ett brott mot tystnadsplikten. Och det är något helt annat än den dimridå ansvariga utgivaren Anne Lagercrantz försöker lägga ut.
Och om man vill spetsa till det, så kan man ju undra vad Ekot hade gjort om samma  källa hade överlämnat handlingarna till, som det heter, ”främmande makt”?
Då hade det ju handlat om spioneri!

Som en ytterligare liten krusidull, så är det ju faktiskt så att Ekot redan spritt de hemliga handlingar ” som Ekot kommit över”!
Kanske det kommer en fortsättning – eller lägger man locket på här också?

Apropå . . .

. . . vad Axel har skrivit den senaste tiden har jag några funderingar och kommentarer.

Om vi först tar det senaste inlägget, så slås jag av klokskapen i det min gamle rektor Holsten Fagerberg sagt om alla nya sätt att hjälpa barnlösa. Han tyckte det naturligtvis var bra att man kunde hjälpa folk, men hävdade att det inte var något man kunde kräva att få hjälp med: ”Det är ingen mänsklig rättighet att få barn”.

När det sedan gäller den arme Ahlmark, så är det väl helt enkelt så att han är en lätt uppflammande och kanske inte alltid så reflekterande människa. Han tillhör den sorts människor som kan hävda att det är lätt att ta ställning i exempelvis Israel–Palestina-konflikten. Alla som säger att en sådan fråga är lätt att ta ställning till har därigenom diskvalificerat sig i sina ambitioner att framstå som intellektuella. Och det gäller båda sidor. Och det gäller i lika hög grad klimatdebatten.

En föränderlig värld

Livet är alltings käraste ägodel. Men allting dör. Av nödvändighet. Allting måste dö för att livet skulle kunna fortgå. Evigheten är religionens valfläsk, som vänder sig till individen. Trohet mot ”vår” religion ger dig evigt liv – följ oss, ropade därför prästerna, imamerna och kardinalerna. Detta handlade om den tid då religion var lika med outforskad vetenskap. Men vetenskapen skenar och människans livsvillkor har successivt hamnat i vetenskapens händer. Då predikade kyrkan om att äktenskapet var inrättat för mänsklighetens fortbestånd.

Men se; nu har vi kommit in i ett nytt skede. Ett skede då livets ”naturliga” betingelser börjat ifrågasättas.

För många år sedan kunde vi läsa om hur en kvinnas ägg kunde stimuleras genom hormonbehandling. Det började med att en uppsalaprofessor, Carl Gemzell, var mannen som blev världsberömd för att möjliggöra att infertila kvinnor plötsligt kunde sätta både 2, 3 eller t.o.m. fem barn till världen.

Nästa steg var att ge möjlighet till artificiell insemination. En impotent man kunde möjliggöra en het önskan att tillsammans med sin partner få föda ett ”eget” barn. En vetenskaplig insikt som även möjliggjorde för kvinnliga homosexuella att skaffa barn. Att jämlikhet skulle råda kom naturligtvis som ett brev på posten. Homosexuella mäns behov att fostra gemensamma barn var därför nästa steg.
Gott och väl; men nu har vi kommit till ett stadium där både mannen och kvinnans insats verkar vara av ringa betydelse.

Surrogatmamman är ett faktum.

Vetenskapen har möjliggjort att en mans spermie och en kvinnas ägg kan inplanteras i en livmoder … visst är det fantastiskt! Men nu kommer baksidan av myntet.

Det är inte gratis.

Jorden är full av utfattiga kvinnor som har sin livmoder som enda ägodel – en livmoder. Föremålet för jordens äldsta yrke kanske kommer  att transfereras till något helt annorlunda.

Allt detta är ett faktum.

Och nu skall det utredas!

Ett verkligt hot?

Egentligen skulle jag kommenterat ett kanske något mer väsentligt inslag som jag inbjudits till under söndagen, men så kommer hr Ahlmark emellan. Hans märkliga förlöpning kunde bara inte gå mig förbi! (Se gårdagens drapa.)
Men jag har nu förpassat hans uttalande till avdelningen  ”sanitära olägenheter” och skriver nu istället om det jag tänkt mig från början.

Under några intensiva söndagstimmar fick jag mig till livs en massa information

I ett blogginlägg från den 26 november 2011 kommenterade jag en artikel i DN, som fortfarande är mycket läsvärd. I artikeln citeras vetenskapsjournalisten, Kristoffer Gunnartz, ett citat som jag lagt på minnet:
– Forskares kommunikationsförmåga påverkar kunskapsnivån i samhället och i förlängningen samhällsutvecklingen. Något som i sin tur påverkar hur vi agerar i viktiga frågor som klimatfrågan, kärnkraften, inställningen till antibiotika och mycket annat.

Precis den meningen dök upp sedan jag fått lyssna till professor emeritus Wibjörn Karlén.

En gyllene regel i det militära är att man skall inte dra på sig onödig eld, varför jag inte ger mig in i debatten om klimatförändringar – ett område jag är alldeles för okunnig för att ha några åsikter om, men jag kan inte annat än förundras över den debatt som förs, framför allt i olika medier. Jag skall försöka sammanfatta min förundran på följande sätt.

Klimat handlar om solens inverkan på vår planet. Det handlar förenklat om tre faktorer:

  • Instrålning
  • Utbredning (fördelning)
  • Utstrålning

Klimatet påverkas dessutom av ett antal faktorer som kan sammanfattas som:

  • Solaktivitet
  • Molnmängd
  • Koldioxid
  • Vulkanutbrott
  • Slumpmässiga variationer (kaos)

Av dessa faktorer tycks koldioxid vara den faktor som allt tycks cirkulera kring – en gas som utgör o,oo38% av vår atmosfär. (Övriga gaser skulle vara kväve (78%), syre (21%).

För mig som lekman måste jag därför ställa  frågan om man kombinerar ovan nämnda 8 faktorer (3+5):
Varför har man kommit att fastna för koldioxiden som den enda boven i ett drama som målas upp som livsavgörande för hela mänskligheten?

Stackars Ahlmark!

Jag vet inte hur jag skall uttrycka mig!

Jag trodde att vi i Sverige nått en samtalston i det offentliga livet sedan de värsta invektiven försvunnit med tokvänsterns och högerextremisternas minimering, men ack nej. Nu har det stackars folkpartiet ånyo drabbats av den gamle ledaren Per Ahlmarks förlöpningar. Han uttrycker sitt ogillande av utrikesminister Carl Bildt och kallar denne ”avskyvärd” i ett TV4-inslag.


Jag kommer ihåg att jag reagerade emot mina barns och deras generation när de under 70-talet uttryckte sitt ogillande med orden”jag hatar”. Då trodde jag att det handlade om ungdomligt oförstånd och ett depraverat språkbruk, men tydligen finns det ekon kvar av den tid som svunnit. På fullaste allvar sitter en vuxen varelse och uttrycker att han anser en annan människa vara avskyvärd. Det spelar ingen roll huruvida den utpekade personen är en minister eller någon annan , vem som helst. Ordet ”avskyvärd” kan möjligen användas om handlingar, men att använda detta omdöme om en annan människa kan man möjligen acceptera på ett demensboende där omdömet sviker. Inte i det officiella språkbruket.

Dom över död man är det enda som består!

Stackars Ahlmark!

P.S. Och att som DN rubriksätta att Ahlmark rasade mot Carl Bildt säger tyvärr en hel del om hur tidningen uppfattar det officiella språkbruket. Men det kanske finns en ledarsida.