Vi och dom andra

Människan har ett behov av att leva i grupp, fysiskt i första hand, för försvar och stöd. Men samma sak gäller åsiktsmässigt, vilket gett upphov till dagens rika flora av sammanslutningar som bygger på religiösa, filosofiska och politiska övertygelser. Allt detta är gott och väl, men när dessa grupper skall försöka kommunicera med varandra, då uppstår problem.

Tydligast syns oförmågan till kontakt inom politiken. Där kan, för att ta ett exempel och utan att nämna namn, en företrädare för ett oppositionsparti klandra regeringen för ett beslut som bygger på och är i linje med beslut som oppositionspartiet lanserat när det själv var regeringsparti. Samma parti kan säga saker som att ”regeringen vill ju att svårt cancersjuka skall tvingas ut i arbetet” medan företrädare för regeringen kan hävda att oppositionen bara vill lösa alla problem med ökade skatter och fler bidrag. Jag säger inte att de har fel, men som sätt att kommunicera är det ingen framkomlig väg.

Jag läste någonstans att man i en polemik eller annan diskussion inte skall jämföra motståndarens sämsta argument med de bästa argument man själv har. Detta tycker jag är en klok åsikt och skulle rent av vilja att fler företrädare för politiska eller religiösa grupperingar i stället jämförde motståndarens bästa argument med de sämsta av den egna arsenalen. Då skulle man kanske kunna komma någonstans.

Men alltför ofta gör man alltså tvärtom och sänker debattnivån  till ett absolut bottenläge. Cordelia Edwardsson skrev i gårdagens Svenska Dagbladet om hur Humanisterna i Judisk Krönika jämställer tillåtelsen för judar i Sverige att skära bort förhuden på sina nyfödda söner med ”en religiös rörelse som vill skära bort öronsnibbarna på sina nyfödda barn”. Man kan tycka vad man vill om omskärelse, och jag gör det, men är inte det här ungefär så långt ner i argumentationsnivå som det är möjligt att komma? Här är förvisso inte Humanisternas syfte att öka förståelsen, framför allt inte som resonemanget fördes i just Judisk Krönika, utan enbart för att förhåna och såra. Och skulle förhånandet och sårandet vara oavsiktligt, då borde upphovsmännen fundera på om debattformen är något lämpligt forum för dem. Resonemanget utstrålar samma nyfrälsta enfald som  i en trosviss visa som nu cirkulerar på You Tube. Där kan man emellertid i viss mån försvara sig att visan är avsedd för kyrkans barntimmars målgrupp. Humanisternas inlägg saknar den barnsliga charm som Kungen i djungeln, men nivån är intellektuellt bara marginellt högre.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Lärdomar och fördomar, Medier

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s