Vi och dom andra

Människan har ett behov av att leva i grupp, fysiskt i första hand, för försvar och stöd. Men samma sak gäller åsiktsmässigt, vilket gett upphov till dagens rika flora av sammanslutningar som bygger på religiösa, filosofiska och politiska övertygelser. Allt detta är gott och väl, men när dessa grupper skall försöka kommunicera med varandra, då uppstår problem.

Tydligast syns oförmågan till kontakt inom politiken. Där kan, för att ta ett exempel och utan att nämna namn, en företrädare för ett oppositionsparti klandra regeringen för ett beslut som bygger på och är i linje med beslut som oppositionspartiet lanserat när det själv var regeringsparti. Samma parti kan säga saker som att ”regeringen vill ju att svårt cancersjuka skall tvingas ut i arbetet” medan företrädare för regeringen kan hävda att oppositionen bara vill lösa alla problem med ökade skatter och fler bidrag. Jag säger inte att de har fel, men som sätt att kommunicera är det ingen framkomlig väg.

Jag läste någonstans att man i en polemik eller annan diskussion inte skall jämföra motståndarens sämsta argument med de bästa argument man själv har. Detta tycker jag är en klok åsikt och skulle rent av vilja att fler företrädare för politiska eller religiösa grupperingar i stället jämförde motståndarens bästa argument med de sämsta av den egna arsenalen. Då skulle man kanske kunna komma någonstans.

Men alltför ofta gör man alltså tvärtom och sänker debattnivån  till ett absolut bottenläge. Cordelia Edwardsson skrev i gårdagens Svenska Dagbladet om hur Humanisterna i Judisk Krönika jämställer tillåtelsen för judar i Sverige att skära bort förhuden på sina nyfödda söner med ”en religiös rörelse som vill skära bort öronsnibbarna på sina nyfödda barn”. Man kan tycka vad man vill om omskärelse, och jag gör det, men är inte det här ungefär så långt ner i argumentationsnivå som det är möjligt att komma? Här är förvisso inte Humanisternas syfte att öka förståelsen, framför allt inte som resonemanget fördes i just Judisk Krönika, utan enbart för att förhåna och såra. Och skulle förhånandet och sårandet vara oavsiktligt, då borde upphovsmännen fundera på om debattformen är något lämpligt forum för dem. Resonemanget utstrålar samma nyfrälsta enfald som  i en trosviss visa som nu cirkulerar på You Tube. Där kan man emellertid i viss mån försvara sig att visan är avsedd för kyrkans barntimmars målgrupp. Humanisternas inlägg saknar den barnsliga charm som Kungen i djungeln, men nivån är intellektuellt bara marginellt högre.

Annonser

Tålöse Smith

”… men snabbast i stan!”

Det finns alltid något att förfasa sig över. Är det inte nyheter som ”vargen kommer” eller ibland på temat ”har du slutat slå din hustru”, som fyller våra vanligaste medier, så får vi ibland smaka på andra mer eller mindre hemliga avslöjanden. Och kan nyheten rubriceras som kommande ur ”säker” källa, eller ännu bättre från ett ”hemlig material”, då bör succén vara given. Men så visar det sig att varken vargen eller den misshandlade hustrun är av den digniteten att det varit påkallat med det ohämmade pådraget som den första nyheten givits. (SvT)&(SR)

Jag vill inte dra några direkta paralleller till Ekots avslöjanden från tisdagen om svensk vapenexport, eftersom jag liksom många andra inte har hela bilden klar för sig, men nog känns det som om AVSLÖJANDET mer och mer börjar likna ett reportage om hur det egentligen går till i den stora otäcka världen.
Först förfasade man sig från V- och MP-håll och anmälde försvarsministern till alla instanser där man kunde ”döma”. Sedan kom Fp och talade om att de minsann ifrågasatt allt som kunde tänkas vara fasansfullt. Och så nu, idag, har vi fått veta att alla haft sina fingrar i syltburken. Alla partier hade fått information om det fasansfulla i att exportera, inte bara vapen utan till och med en vapenfabrik, men eftersom den var hemlig så kunde den inte läckas vidare.

När jag fått allt detta mig till livs i varenda nyhetssändning sedan tisdagens avslöjande, börjar jag nästan undra över hur politiker, tjänstemän    och många andra berörda arbetar. Det påminner lite om historien om – Tålöse Smith. Vildawesternhjälten  som drog snabbast i stan!

Kanske man bör vila lite på hanen ibland!

(Men fasansfulla tanke – man kanske inte syns eller hörs tillräckligt då .)

Kapitalism utan konkurser är lite som kristendom utan helvete – det gör alla lite oförsiktiga, skriver Johan Norberg.

Efter tjugofem år inom försäkringsbranschen känns det befriande att läsa Johan Norbergs debattartikel i lördagens DN, där han sätter fingret på kanske det mest bedrägliga begreppet i vårt samhällssystem – bristen på eget ansvar. När jag läser JN:s artikel slås jag av hur vissa fundamentala begrepp – om det så ligger på individuell, regional, nationell eller global nivå – återkommer i samhället. Han exemplifierar med hur bankerna utvecklats till att ta allt större risker, och går det åt fanders så krävs att staten träder in. Hans slutledning blir den att man måste sluta att subventionera risktagande och därigenom öka ansvaret hos marknadens aktörer. Detta gäller, i hans artikel, om ansvar på makronivå, men det är inte utan att jag känner igen problematiken på mikronivå. Den så kallade ”nånannanismen” återfinns på alla nivåer. Människor har en tendens att handla mindre ansvarsfullt när det ges en möjlighet att skyffla över ansvaret på någon annan.
Från mitt yrkesliv känner jag igen repliken  – ”Äh, det där tar försäkringen hand om!” Men det finns botmedel!
Det bästa sättet från försäkringbolagshåll var att höja självriskerna och göra ”folk” medvetna om att det i längden var billigare att ”ta hand om” och vårda sin egendom – men borde inte samma sak kunna gälla på alla nivåer i samhället. Borde inte alla typer av försäkringar vara behäftade med höga självrisker om det så gäller nödlån från Världsbanken, nationella bankgarantier, statliga lönegarantier,  … ja, försäkringar på alla nivåer.

Jag propagerar naturligtvis inte för att avskaffa olika typer av försäkringar, utan vill fastmer återupprätta dessas status som katastrofskydd.
Att det finns svåra gränsdragningsproblem är jag medveten om – hur definierar man begreppet katastrof ? –  men färdriktningen måste vara klar på alla nivåer. Man skall, i princip, inte kunna försäkra bort det egna ansvaret.
Bort från nånannanismen!

Och detta borde gälla alltifrån våra vänner grekerna, som till de människor som belastar våra sjukhus med det mest banala åkommor.

Veckoavslutning

Som syns bland kategorierna som detta inlägg är registrerat under handlade veckoavsluningen för projektet Walk & Talk denna gång om det mesta av intresse, från schlagerfestivaler till vad en tanke är.

Som vanligt hade vi inga slutgiltiga lösningar på de problem som behandlades. Vi hade, kort sagt, ett trevligt samtal.

Mesta delen av samtalet upptogs av frågan om vad som konstituerar dumt fôlk. Vi konstaterade att en stor del, kanske den största delen, av mänskligheten kan hänföras till den kategorin. Vi var vidare rörande överens om att man inte behöver vara ointelligent för att räknas till dumt fôlk. Det enklaste sättet att klassificera dumt fôlk ansåg vi vara att de vi tyckte var dumma kan hänföras till den gruppen. Framför allt var det oförmågan av att kunna se ett problem eller en diskussion utifrån mer än en synpunkt som vi tyckte var korkad. En fråga, av vilket slag som helst utom enklare matematikuppgifter, kan besvaras olika utifrån olika utgångspunkter. Politisk övertygelse är en bra grogrund för dumhet, menar vi vidare. Vi hade båda läst Dilsa Demirbag-Stens artikel i gårdagens DN och funnit den vara just en sådan artikel som vi själva gärna hade velat skriva, om vi kunnat.

Vi undrade en del om varför alla massmedier har infantiliserats, och konstaterade att i de fall de inte gjort det, som Axess och Fokus, så kritiserades de av ledande representanter för det som med en medvetet svepande beteckning kan kallas dumvänstern inom kulturdebatten. Medlemmarna av denna löst sammansatta gruppering är i de flesta fall inga dumhuvuden, men de ser bara problemen utifrån ett perspektiv, och det blir lite tröttsamt. Vi frågade oss vidare å vems vägnar de alltmer kommersialiserade massmedierna, som tv och kvällspress,  agerar, då de sänker nivån med sida upp och sida ned  med själsdöda reportage om skitsaker, som på vems sida Thorsten Flinck ställer sig i någon påstådd konflikt i schlagerfestivalen eller om Herman Lindqvist gjorde rätt eller fel när han hade värderande åsikter om den lilla prinsessans namn, kort sagt frågor utan verklig betydelse. Eller vem som kan tänkas intressera sig för ytlighetsprogram i tv, om folk som inför offentligheten söker banta eller tävla om en plats i rampljuset. Vem efterfrågar sida upp och sida ner eller program efter program  om sådana saker, och om det nu finns folk med så dåligt omdöme, borde inte mediernas uppgift vara att visa på alternativ också?

Sådana frågor ondgjorde vi oss, med gerontens rätt, över. Så vi hade, som sagt, en trevlig stund.