Journalistik och underhållning

Det är inte så ofta som man blir stolt över att räknas till journalistskrået. Journalister som individer kan vara bra, det finns flera exempel på det, men som skrå är de en enda stor prinsessa på en liten, liten ärta. Gud nåde den eller dem som kritiserar journalister och gud nåde den som kritiserar viss sorts journalistik. Då kommer hela artilleriet av stororden, som Torgny Lindgren skulle ha sagt: journalistisk integritet, allmänintresse och yttrandefrihet.

Därför känns det bra att emellanåt läsa något riktigt bra i dagstidningen, i detta fall DN. I söndags skrev Peter Wolodarski en söndagskrönika om Raoul Wallenberg och den svenska oviljan att tala om honom, fram till Göran Perssons tid. Det känns oväntat att läsa om – och hålla med om – att just Göran Persson innebar ett brott i den officiella svenska synen på Raoul Wallenberg. Jag tänker här inte referera artikeln, som gör sig bättre i sitt fulla format, men jag vill puffa lite för Östen Undéns och Olof Lagercrantz syn på saken. Undén var livrädd för att stöta sig med Sovjet och utbrast indignerad när familjen Wallenberg ifrågasatte den officiella sovjetiska versionen från den dåvarande utrikesministern Vysjinskij: ”Tror ni att Vysjinskij ljuger? Men det är ju oerhört”. Olof Lagercrantz, denne i många fall utmärkt begåvade människa som utrustats med en alldeles felvänd politisk kompass, skriver så sent som 1986 (!) om Wallenberg, som han ansåg som ett ofrivilligt offer för en kult, som syftade till att angrips Sovjet: ”Det hela har till enda syfte att hålla rysshatet vid liv,” Läs och förskräcks!

En annan DN-artikel som gjort mig glad är Johan Cronemans tv-krönika i lördagstidningen. Det han ondgör sig över är kanske av mindre vikt, det handlar om sport i tv, men han ger ord åt den irritation jag länge känt inför den infantilitet som kännetecknar hockeykommentatorn Niklas Wikegårds strömhopp av floskulösa grodor under framför allt hockeyslutspelet.”Wikegårds mansgriseri”, som Croneman så korrekt beskriver det. Grundfrågan är: Varför skall vi behöva stå ut med förhärligande av hockeyslagsmål och våldshockey, uttryckt i termer av att ”de spelar som kärringar” och att det ska vara mer ”stake” i den eller den spelaren och det önskvärda i att någon spelare skulle åka fram och köra ner klubban i halsen på en motspelare, bara för att det handlar om idrott? Varför är det naturligt att lägga kommentarerna på en mognadsnivå som passar in på en 11-åring, därtill en 11-åring som vill verka tuff?

För den som är intresserad kan också meddelas att jag på annan plats börjat en blogg, där jag, någorlunda anonymt och främst till egen uppbyggelse, skriver om erfarenheter av och funderingar kring min iråkade åkomma. Bloggen heter Kräftans vänkrets.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Medier, Politik & samhälle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s