En ursäkt som inte hörs

Igår fick jag anledning att skriva på bloggen om mitt älsklingsämne – om det intellektuella kapitalet –  eller dolda värden; värden som inte går att mäta i kronor och ören. Upphovet till min skrivklåda var ett ledarstick i DN signerat Hanne Kjöller och handlade om Per Nuder och hans omtalade girighet.
Nu visar det sig dock att fru Kjöller och alla andra tydligen varit ute i ogjort väder – ( läs Nuders dementi i DN) – varför min vandringskamrat kommit med följande på pekande i en kommentarDet vore mig naturligtvis främmande att raljera med min medvandrare Axel, men den som läst dagens Dagens Nyheter och där läst Pär Nuders redogörelse kan inte annat än erinras den cyniska gamla journalistklyschan: ”Kolla aldrig en bra story, för då spricker den!”

Jaha; så nu sitter jag här med skammens rodnad och bör naturligtvis be herr Nuder om ursäkt för min lättsinnighet att förlita mig på en av våra vanligaste avisor – vilket jag också gör – oförbehållsamt. Men …

Det här gör att en annan fråga väcks, med br Daniel von Sydows kommentar i åtanke – hur ”farliga”  är våra social medier?

Här sitter jag och många andra och skriver härsan  tvärsan på bloggar och twitter, baserade på länkar till andra etablerade medier som Tidningar, radio och TV, i tron att det som sägs är har en hög grad av trovärdighet. Innan social medier gjorde sitt verkliga inbrott skapades drev i medierna genom att redaktionerna baserade sitt grävande på källor som de förlitade sig på, i sin tur. I bästa fall kunde en dementi lindra drevet, men skadan var oftast skedd. Men nu har vi dessutom sociala medier som sprätter allehanda budskap vidare. Ponera att det finns 500 bloggare som kommenterat Hanne Kjöllers ledarstick till låt säga 100 läsare så handlar det alltså om 50000 personer som blivit förledda. Det räcker med att hälften av dessa personer inte nås av Nuders dementi – det vill säga att 25000 personer går omkring i tron att Nuder är en riktig girigbuk ……… och som sedan i sin tur för det vidare till sina vänner  … och som i sin tur …

Den enda trösten är en god väns ord, som uttalade när jag gav honom ett förtroende och sade:
– Du får inte berätta det här för någon annan …
och han svarade:
– Nej, men jag kan inte garantera att den jag berättar det för, inte för det vidare.

P.S. Om fru Kjöller kommer med en ursäkt skall jag naturligtvis förmedla den också!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s