Ute och cyklar

Nej, det handlar inte om att jag blivit miljövänlig på gamla dar och börjat cykla, utan det handlar om att det har cyklats en massa här i trakterna av Slottet.

I går sågs Axel och jag nedanför Slottet och tittade, närmast medömkansfyllt på de stackars deltagarna i Skandisloppet som åkte runt, runt på sina banor runt staden. Det hade regnat då och vi tyckte synd om dem att behöva vara ute i sådant väder och om arrangörerna som i alla fall inte hade tur med vädret. Så vi gick hem med våra hoprullade paraplyer och såg eftertroppen av amatörcyklister som hade kört långa vägar och avslutat det hela med att cykla uppför Carolinabacken för att sedan fortsätta upp mot borggården. Den siste klev faktiskt av cykeln halvvägs upp till Slottet. Vi förstod honom.

Och varför skriver jag då detta?

Jag vet inte riktigt, men det faktum att idrottsintresset, för vår del, kom mer att uttrycka sig i medkänsla om dem som ”tvingades” åka i spöregn än i intresset av att veta vem som vann, något jag fortfarande inte vet. Inte för att jag följer cykelsporten nämnvärt, men Axel bor ju delar av året i Frankrike, där man cyklar mycket runt omkring i landet om somrarna, och jag har en dotter som är cykeltokig. Så man bjuder till.

Och i dag åkte de runt omkring i staden också. Inte heller där vet jag hur det gick. Men jag hörde en väldig massa motorcyklar som åkte runt nedför Åsgränd mot Trefaldighet, lät det som. Om jag tittade? Icke. Och inte kan jag hetsa upp mig för ishockey-VM heller, även om jag ser en hel del av matcherna. Det blir mest ”Jaha, så USA slog Finland med 5–0. Synd om alla finländare som betalt dyra biljetter för att se eländet!”

Är det åldern?

Annonser

En ursäkt som inte hörs

Igår fick jag anledning att skriva på bloggen om mitt älsklingsämne – om det intellektuella kapitalet –  eller dolda värden; värden som inte går att mäta i kronor och ören. Upphovet till min skrivklåda var ett ledarstick i DN signerat Hanne Kjöller och handlade om Per Nuder och hans omtalade girighet.
Nu visar det sig dock att fru Kjöller och alla andra tydligen varit ute i ogjort väder – ( läs Nuders dementi i DN) – varför min vandringskamrat kommit med följande på pekande i en kommentarDet vore mig naturligtvis främmande att raljera med min medvandrare Axel, men den som läst dagens Dagens Nyheter och där läst Pär Nuders redogörelse kan inte annat än erinras den cyniska gamla journalistklyschan: ”Kolla aldrig en bra story, för då spricker den!”

Jaha; så nu sitter jag här med skammens rodnad och bör naturligtvis be herr Nuder om ursäkt för min lättsinnighet att förlita mig på en av våra vanligaste avisor – vilket jag också gör – oförbehållsamt. Men …

Det här gör att en annan fråga väcks, med br Daniel von Sydows kommentar i åtanke – hur ”farliga”  är våra social medier?

Här sitter jag och många andra och skriver härsan  tvärsan på bloggar och twitter, baserade på länkar till andra etablerade medier som Tidningar, radio och TV, i tron att det som sägs är har en hög grad av trovärdighet. Innan social medier gjorde sitt verkliga inbrott skapades drev i medierna genom att redaktionerna baserade sitt grävande på källor som de förlitade sig på, i sin tur. I bästa fall kunde en dementi lindra drevet, men skadan var oftast skedd. Men nu har vi dessutom sociala medier som sprätter allehanda budskap vidare. Ponera att det finns 500 bloggare som kommenterat Hanne Kjöllers ledarstick till låt säga 100 läsare så handlar det alltså om 50000 personer som blivit förledda. Det räcker med att hälften av dessa personer inte nås av Nuders dementi – det vill säga att 25000 personer går omkring i tron att Nuder är en riktig girigbuk ……… och som sedan i sin tur för det vidare till sina vänner  … och som i sin tur …

Den enda trösten är en god väns ord, som uttalade när jag gav honom ett förtroende och sade:
– Du får inte berätta det här för någon annan …
och han svarade:
– Nej, men jag kan inte garantera att den jag berättar det för, inte för det vidare.

P.S. Om fru Kjöller kommer med en ursäkt skall jag naturligtvis förmedla den också!

Vikten av att möta motstånd

Om någon läsare kan något om hur man handhar masskommunikation vid katastrofer. Skriv gärna och berätta!

Tidningen Fokus har i sitt nummer förra veckan (18) gjort en intressant  lunchintervju med Uppsalaprofessorn, Kjell Aleklett, och hans livs uppdrag: att påvisa att oljan kommer att ta slut. Han påstår att ”olja är en ändlig produkt” i kontrast till oljeleverantörerna som menar att det finns mycket olja – (i artikeln företräds denna åsikt av professorn Öysten Noreng, professor i petroliumekonomi). Peak oil” – den tidpunkt då produktionen av olja viker och det blir dyrare att producera än att sälja – det är den som striden står om.
Aleklett varnar för att något måste göras ”innan hela världen havererar”.
Och så pekar han  dessutom på svårigheten att förstå det här med exponentiell tillväxt.
Det är naturligtvis omöjligt för en lekman som jag, att (be)-döma vad som är det mest troliga scenariot – men så var det, det här med exponentiell utveckling och professor Alekletts uttalanden i Fokusartikeln, som gjorde att jag började fundera.
Först kommer han med ett påstående – Jag är övertygad om att detta är den största frågan som världen står inför – ett påstående som jag kan förstå, då han brinner för sin gärning, men som jag ändå har svårt att ta till mig.
Men så var det, det här med exponentiell tillväxt. Om man tar den i beaktande, så undrar jag ändå om inte antibiotikaresistensen är än värre.
Men ändå så verkar inte frågan bli stor nog, för att tas på allvar.
Varför?
Beror det på att idag betraktas antibiotika fortfarande som en oändlig resurs och få lyssnar till de varningar som förestår mänskligheten? Eller kanske beroende på frågans apokalyptisk karaktär?
Eller är det månne så enkelt att det handlar om bristen på motstånd i frågan om antibiotikaanvändningen. Det finns ingen ”Öysten Noreng” som representerar det goda inför framtiden – tillförsikten om att ”det ordnar sig alltid!”

Det är naturligtvis omöjligt att tänka sig att en enda medicinskt utbildad människa skulle kunna framträda och propagera för ökad antibiotikaanvändning; man kan därför verkligen undra: Är det bristen på motstånd som gör att mänskligheten tycks gå framtiden till mötes – i en sorts kollektiv holocaust.
Alla vet att ökad antibiotikaanvändning kommer att påskynda resistensen exponentiellt, och att kravet därför på minskad användning ökar … men …
Fortfarande klingar i mina öron professor Otto Cars frågor. (Se tidigare inlägg) + det senaste.

Kommer tillgången till effektiva antibiotika att ses som en ändlig global resurs som behöver ransoneras och fördelas över världen?
I vilket forum skall i så fall sådana överenskommelser göras?
 

P.S. Ingen vet hur man skall skapa opinion i denna vår ödesfråga, men jag skall åtminstone ringa Fokus och be dem göra en intervju med professor Otto Cars – det är den värd!

 

God natt! Pär Nuder

– Hej Pär Nuder – hur mår du?
– Tvåhundranittiosextusen!

Denna absurda konversation är naturligtvis inte avlyssnad, men ändå synnerligen relevant, för det finns tydligen människor som tror att bara det som är mätbart går att värdera.
På dagens web-tidningars ledarsidor, för SvD och DN, ondgör sig både Sanna Rayman och Hanne Kjöller över det f.d. statsrådet Pär Nuders handlande att cascha in 296.000 kronor under två år, samtidigt som hans mycket vinstgivande bolag inte belastats med ett enda öres löneuttag. Jag förstår deras upprördhet, samtidigt som man kan konstatera att så är skattesystemet utformat. Det blir billigare att ta ut överskott som utdelning än att ta ut det dom lön. Och så görs legio inom företagsamheten.

Men vad Nuder missar genom sitt kortsiktiga handlande skulle förvisso inte ge några tidningsrubriker, men jag tror att han skulle sovit mycket bättre om han istället avstått från dessa, relativt futtiga, slantar. Och inte vet jag vad som gjort att, som Hanne Kjöller uttrycker det, att den moraliska ”kompassen uppenbart inte existerar”.
Kanske är det det berömda ”Köttberget” som skapat den magnetiska deviationen
Men som sagt – det finns hopp …

– Hej Pär Nuder – hur mår du?
– Jag sover gott!

Denna absurda konversation är naturligtvis inte avlyssnad, men ändå synnerligen relevant, för snart kommer även han att inse att det  finns  andra värden här i livet.

P.S.  … ett vet jag som aldrig dör; dom över död man. /ur Havamal

 

 

ett vet jag som aldrig dör; dom över död man.

Att skjuta sig själv i foten.

Idag skall svenska folket få se på andra bullar; då skall nämligen parterna i en ganska diffus konflikt, mellan Unionen och Almega, i vilken Unionen aviserat om strejk. Bland annat skall det bli svart i rutan när man bläddrar förbi TV2.
Det är sällan som användandet av strejkvapnet känns så bedagat. Det är inget annat att erkänna sitt misslyckande som förhandlare.
Det enda som kan berättiga en strejk är att parterna är så långt ifrån varandra, så några alternativ inte är för handen. Men då bör strejken åtminstone pågå under en ansenlig period – kanske två till tre år. Men på lördag lär rutan vara fylld igen, då vankas nämligen SM-final i handboll, och svenska folket kommer med ett ramaskri. (Personligen tror jag att Unionens förhandlare missat att titta i veckans TV-tablåer, för då skulle de ha upptäckt sin fadäs. Och om de tittade så såg de väl bara  100-års minnet av August Strindberg.)Att tredje man/ licensbetalarna är de som direkt drabbas är naturligtvis ingen som talar om, då man, vid en strejk endast fokuserar kring respektive medlemmar. Men de som förlorar mest är väl kanske Unionen själv emedan deras argumentation inte kommer att förmedlas via TV2. Licenstagarna kommer endast att få uppleva deras ”kamp” via ett talande mörker.Please. Grow up!
P.S.  klockan 16.00. Jag undrade på facebook huruvida Unionen kommit att läsa lördagens TV-tablå. Och så är tydligen fallet.

Sjöstedt vs Sjöstedt

Under mina tidiga skolår tilltalades jag alltid med mitt förnamn och jag lärde känna igen sig själv som ”Axel”. Kanske någon enstaka gång hände det att en klasskamrat försökte med att döpa om mig till Acke, för i realskolan skulle ju alla ha en omskrivning av sitt namn. Det blev mer intimt så. Det blev Björsa, Leffe, Krille, Gurra, Roffe …  men Acke slog, som sagt, aldrig riktigt rot. Men när jag så småningom  kom till  gymnasiet utvecklades en jargong att kalla varandra vid efternamn. I denna nya ”vuxen”-miljön kändes det liksom riktigare att få en formell framtoning … på gott och ont. ”Sjöstedt” kom att låta vuxet, respektingivande  men ändå familjärt. Men så kom de där tillfällena då korridorerna ekade av SJÖ..STEDT ! Och då var det inte så roligt – oftast. Kanske det är det senaste exemplet som gjort att jag blivit något allergisk mot att bli tilltalad med endast efternamnet. ”Axel Sjöstedt” är okey, men bara ”Sjöstedt” känns stötande.
Nu undrar jag om Jonas Sjöstedt har samma upplevelse när han fick ordet?

Annars förstår jag inte varför han var så djefla arg i gårdagens debatt.

P.S. Jag är inte ensam om min iakttagelse: DN SvD

Tillväxtens tvångströja

Magnus Bard heter en tecknare på Dagens Nyheter – en tecknare vars illustrationer går utöver det mesta i hans genre. Ibland tar han ut svängarna, men mestadels handlar det om en ganska sparsmakad  teckning, men som i gengäld skapar en djupare mening i betraktarens hjärna. Men den slitna frasen om att en bild säger mer än tusen ord passar ändå inte in – kanske snarare dess motsats. De tankar som väcks av hans bilder gör, i alla fall mig, mållös. Men i gengäld skapas nya synapskopplingar.
Betrakta nu ovanstående bild, som var införd på DN:s ledarsida fredagen den 27 april.
(Tyvärr, och av okänd anledning, ligger den inte ute på nätet utan vi får nöja oss med en inscannad bild, men för mig framstod den genast som genial i all sin enkelhet.)

Bilden återger ett antal enskilda individer som samtidigt är i starkt behov av varandras ansträngningar. Alla sticker visserligen på sin egen tröja, men tråden löper från den ena till den andre. Man kan enkelt uttrycka att det finns en röd tråd i Magnus Bard teckning – en teckning som skapar en illusion om tillväxt. Tillsammans med det mörka molnet tror jag inte man kan beskriva Europas nuvarande tillstånd bättre.

Ponera att någon tar fram en sax och klipper av garnet?
Är det inte precis det som inträffat.  Ingen vill  låna ut mer pengar till Grekland när det visat sig att landet stickat på Kejsarens nya kläder och garnet i stället försvann i andra-(s) fickor.  Men snart insåg ”den gemensamma marknaden” att man måste skarva det avklippta garnet, annars skulle garnet till deras egna stickningar också försvinna. Sagt och gjort. In med mera garn; men det verkar inte som om det räckte ändå och därför åker alla ”rumpnissar”, med den ständige ordförande Romphuy i spetsen, omkring och talar den om förlovade tillväxtens lov.
Nu måste man nu måste spinna nytt garn.
Och sedan kan man sticka vidare på ännu större tvångströjor.

Heureka!

Källor: EU, SvD, DN

P.S. Knappt efter att jag skrivit ovanstående så kan man få läsa i P J Anders Linders Söndagskrönika i SvD att  Euroländerna får inte fastna i ensidig åtstramning. Det krävs fokus på tillväxten också, säger Hollande, och där har han alldeles rätt.

Är det inte dags att inse att EU  lider av ett strukturellt problem!

Är jag en förrädare?

Jag vet inte om det är förenligt med de mest grundläggande patriotiska instinkterna men jag tycker inte det är så upphetsande med ishockey-VM. Förr, när jag var mer jämnårig med dem som spelade, kunde jag nästan alla spelare vid namn, och då kom de ändå från uteslutande svenska klubbar, som Gävle Godtemplare och Wifsta/Östrand. Men nu, då nästan inga hemmaspelare platsar, då känner jag bara de mest namnkunniga, som varit med några år eller som det stått om i varenda sportsida sedan nyår. Jag såg Sverige–Norge, och inte var det spännande.

Jag tror att det är lika bra att erkänna det på en gång: jag slog över till Eurosport emellanåt. För där spelades det snooker-VM hela dagen och halva kvällen. Inte för att jag kan något om reglerna, eller har spelat själv, men det går inte att låta bli att fascineras av bollskickligheten, det tekniska artisteriet. Att det sedan är upplagt för att vara så tråkigt som möjligt genom att vinnaren koras genom att vara bäst av 33 matcher, det kan jag stå ut med. Jag kan till och med leva med att dela mitt intresse med förra miljötalröret Maria Wetterstrand som fick en resa och biljetter till VM av partiet i avskedsgåva. Dessutom är det lite stil och hyfs över spelet, klädda i väst och fluga som spelare och domare är.

Och så slipper man Niklas Wikegårds infantila joller.

Det våras för hockeyn!

Ja, nu är det vår och då är det så dags igen för medierna att ta tag i nästa evenemang – ishockey-VM! Ett evenemang som inte gör annat än andas vår! … för de som vill tjäna pengar.

Enligt pressen framgår att det vankas ett VM i ett diktaturland om två år och debatten går hög, i allt ifrån EU-parlament ner till tidningarnas ledarsidor. Senast idag kan man läsa om svårigheterna för det internationella samfundet att hantera vissa frågor .
Bojkott av ishockey-VM eller ej … det är den stora frågan som refereras i dagens DN.
Med önskvärd tydlighet framgår att alla tycks vara bakbundna av varandra … Eu-parlamentet av Ministerrådet, Idrottsrörelsen av den olympiska rörelsen – varför ingenting kommer att hända. Men …

Det finns faktiskt en kraft som står outnyttjad – den tredje statsmakten!
Men efter vad jag förstår verkar inte medieredaktionernas hjärnhalvor vara sammankopplade.
Nyhets–  och ledarredaktioner verkar debattera å sin sida om det omoraliska att låta ett evenemang gå av stapeln ”i en avskyvärd diktatur” – å andra sidan verkar det vara fritt fram att skicka sin sportredaktioner till samma … ”avskyvärda diktatur”.

Ponera att TV4 (som skall sända evenemanget?)  i spetsen för SvD,  Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgsposten + TT (dvs resten) skulle meddela att vi avstår från att sända eller rapportera från Hockey-VM … från ”denna avskyvärda diktatur” …

Nej – varför inte hålla igång dubbelmoralen … man kan ju förvisso tjäna pengar på båda delarna.