Ajö!

Den 26 augusti 1965 kom jag till Uppsala för att studera juridik. Fem år senare var jag socialt etablerad med allt vad det innebar. Bland annat blev jag prenumerant av Upsala Nya Tidning – det hörde liksom till pjäsen och det skapade en samhörighet med den miljö i vilken jag skulle verka. Nu – 42 år senare – är det dags att säga adjö och ”tack för mig”.
Nu är det inte så, vad jag vet, att jag skall förändra min fysiska tillvaro, utan avskedet handlar mer om min förestående skilsmässa från mitt husorgan – UNT.
Under de senaste 4–5 åren har jag tvekat, diskuterat med min omgivning, våndats – (lätt överord) – men så nu har jag fattat beslutet.
Ajö UNT!

När jag kom till staden så var det mediala utbudet fortfarande ganska begränsat. Vi hade fortfarande bara en tv-kanal, tre radiokanaler, samtidigt som tidningarna stod för den huvudsakliga nyhetsinformationen med därtill hörande idédebatt. Journalistiken dominerades av giganter som Jolo, Bang, Buster von Platen, Kurt Samuelsson, Björn Ahlander m.fl. Några resar på Upsala Nya Tidning kan jag inte påminna mig, men om inte annat så fanns en uppsjö av frilansande skribenter som gjorde att tidningen höll hög klass.

Dagens journalister på tidningen gör säkert så gott man kan, men utan tvekan kan jag konstatera att man misshushållar med de intellektuella resurserna och tidningen har mer eller mindre börjat fungera som omslagspapper för s.k. direktreklam. Det redaktionella innehållet har kommit att bli en biprodukt och säkert även blivit ett störande moment för de kommersiella krafterna på tidningen. (Som toppen på ”moset” så kan jag bara konstatera att tidningens chefredaktör dessutom titulerar sig som verkställande direktör!)

Ja, ja, jag förstår tidningens dilemma – man kan inte ge ut en tidning som bara genererar förlust. Men jag undrar ändå – är detta den rätta vägen, att splittra resurserna på alla dessa medieformer som tv och gratistidningar utgör, (var man dessutom inte och lekte i etern ett tag också), allt i avsikt att kunna paketförsälja till hugade annonsörer? Har man inte samtidigt ett kvalitativt ansvar gentemot sina läsare?
Eller är det så att man medvetet håller på att lägga ner papperstidningen – en dyrbar distributionsform av journalistik? För att rättfärdiga tidningens fortsatta existens tycks endast en lösning gälla – reklam och åter reklam i alla dess former. (Ibland kan det vara så eländigt att man måste börja med att riva sönder förstasidan eftersom det sitter en reklamklisterkapp som skymmer eventuell redaktionell text).
Men att satsa på det redaktionella innehållet tycks inte ha föresvävat ledningen på många år. Mycket är undermåligt och samtidigt är kanske mer än 2/3 av innehållet sprunget från TT:s centralredaktion – det mesta har jag redan fått mig till livs via snabbare medier, som radio/tv och via nätet.

Och så till mediestrategin, som verkar att gå ut på att köra in i väggen. Långsamt!

Visst, det gäller att hänga med och framtiden tillhör den yngre generationen, tycks man resonera på UNT. Men ungdomar läser ju inte tidningar! De använder sig av sociala medier, men ändå försöker UNT att appellera till den denna läsekrets genom att finnas med i ”vimlet” och recensionerna går i högsta grad ut på att finnas med i masskulturen. Samtidigt vänder man ryggen till vad gäller trogna prenumeranter av papperstidningen.

Det är nu jag ställer mig frågan: Vad är det jag betalar för? En lokaltidning, som samtidigt söker vara regional och ibland även försöker leka rikstidning.
Är det månne så att det är de lokala, regionala och nationella annonsörerna som styr? Ärt det annonsörerna som skapat tabloidformatet, för sina egna syften?

Och till sist.

Jag vet att man inte skall jämföra för då kan man komma i delo om vad som jämförs, men ändå undrar jag hur i herrans namn man kan ta samma pris för denna tidning som för DN och SvD?

Annonser

3 kommentarer

Filed under Medier

3 responses to “Ajö!

  1. Som vanligt: -mycket tänkvärt… Jag har själv brottats med samma problem. Visst var det trevligt när den ”gamla” varianten med svartvitt och grova bildraster ersattes av färgbilder i högre upplösning. Men när texten försämras i samma takt som bilderna blir större och större…
    Jag tror att de flesta av oss, som fortfarande betalar överpris för en tveksam produkt, behåller den för familjeannonserna. Förmodligen skulle en internetsite där man kunde hitta all information om födslar, dödslar och vigslar (sorterat i lämpliga lokalportioner ) slå undan fötterna för mycken lokalpress.

    • Tage; då du, som en iakttagande bildkonstnär, upplever samma sak som jag, känner jag mig styrkt i mina egna iakttagelser. Bild säger mer än 1000 ord sägs det, men då handlar det om konst. Jag gillar din kommentar angående förstoring av bilder på bekostnad av det skrivna ordet.
      En liknelse har jag från mitt eget arbetsliv, då en en kontorschef hängde in en stor reproduktion på mitt kontorsrum under motiveringen:
      – Ja, men den täcker ju mycket av väggen.

  2. Tomas Persson

    Mycket bra skrivet om UNT!
    Medhåll på alla punkter!
    Det blir ingen förlängning när dotterns studentprenumeration upphör!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s