I Kron-Kalles anda

Lagstiftare är vi allihopa… allihopa … allihopa …

Ända sedan landskapslagarna har devisen land skall med lag byggas varit vägledande för våra makthavare. (Om jag inte missminner mig så hade den levnadsglade Karl XV devisen som sitt valspråk – ett valspråk värdigt en man som stod ovanför lagen.)

Ingen levande kan idag med säkerhet uttala sig om antalet lagar och förordningar – men många är de – och framför allt; de skapar arbetstillfällen. Senast i raden av exempel är civilministerns krafttag om att lagstifta ytterligare i Skollagen vad gäller de konfessionslösas rätt i samhället, som både Daniel och jag kommenterat.

Men nu var det inte lagstiftarnas iver som jag vill kommentera utan istället vill jag ondgöra mig över det ”civila samhällets” egna lagar, lagar som de stora företagen och myndigheterna stiftar på eget bevåg och som kommer liksom, som grädde på moset.

Säkert har fler än jag lagt märke till alla de tiotusentals avtal som ingås varje dag, av typ så kallade standardavtal – de där avtalen, som inga läser, men som man måste godkänna för att komma vidare.
Än värre är de avtal som ingås, men som sedan ändras under resans gång, samtidigt som man är avtalsbunden , oftast upp till 24 månader. Läs till exempel om Telias övergrepp vad gäller nätneutraliteten på DN debatt.

Men det är inte heller denna typ av ”lagstiftning”  jag pratar om, utan min irritation handlar om all de avtal som man skulle kunna benämna ”take it or leave it-avtal”.

Jag tar ett konkret exempel från bankvärlden, som skriver sina egna lagar:
Banken Nordea införde för ett antal år sedan en straffavgift för de transaktioner som gjordes via Bankgirot. Avsikten var naturligtvis att styra över transaktionerna till det av Nordea helägda Plusgirot. (Även om avgiften är blygsamma 1,50 per transaktion, så … många pengar blir det!) Men inte nog med detta så fick jag för några månader sedan ett brev från Skattemyndigheten där man helt sonika kundgjorde att fr.o.m. den 15 maj kan svenska skattebetalare bara betala till Skatteverkets bankgiro.
Att be Nordea att ta bort sina enfaldiga straffavgifter var förstås något övermaga – herrar ägare och ledningspersoner har ju vant sig vid en behaglig inkomstnivå – men att Skatteverket ikläder sig lagstiftarens roll, även om det kan ses som myndighetsutövning, känns lite konstigt. Med vilken rätt har de ingått detta ensidiga avtal. Jag kan inte betala min skatt kontant, jag kan inte använda mig av Plusgirot – ”det är för dyrt” enligt uppgift från Skatteverkets jurist.

Varför tassa fram på detta enfaldiga sätt?

Jag har ett mer långtgående förslag:

Skatteverket tar in alla pengar direkt och skickar tillbaka resterande efter avdrag – via förslagsvis Bankgirot! Synd om Nordea, men de kan ju alltid fördubbla avgiften på kvarvarande transaktioner.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Lärdomar och fördomar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s