Après nous le déluge

The Economist mycket talande omslag från den 4 juli

För cirka 2500 år sedan utryckte Euripedes: Säg mig vem du umgås med, och jag ska säga dig vem du är.
Därför – vem är du, Jerry del Missier?
Jag kände inte till dig för några veckor sedan, men då fick jag läsa om den nu mycket kända Liborskandalen, där du var ett av de namn som nämndes. Du var ju gud bevars operativ chef för Barclays bank – en av bankerna i den stora mångmiljardhärvan. Så läste jag att du fann för gott att dra dig ur banken – och det lät ju som om du tog ditt ansvar. Men som en tjuv om natten kunde du inte stå upp för dina handlingar, utan nu läser jag att du är där igen. Enligt uppgift utmärker du dig igen genom att slicka i dig cirka 95 miljoner, som tack för ”nedlagt” arbete.
Jerry – jag skulle gärna vilja veta namnen på vilka  umgås med eller omvänt – vad är det för typ av drägg som umgås med dig?

P.S. Att Bob Diamond är ett av namnen förvånar säkert varken dig eller övriga  – men frågan kvarstår; vilka umgås du med eller omvänt – vad är det för typ av drägg som umgås med dig?

Annonser

Arbete i parti – och minut

Det är semestertider och min granne sliter i sin trädgård med ett projekt som pågått i flera dagar. För att använda en gammal klyscha så sliter han både bildligt och bokstavligen, i sitt anletes svett. Jag har väl inte tänkt så mycket på det förrän idag, då han uppträder i en vit T-shirt med en ljusblå text som säger:  Sverige behöver ett nytt arbetarparti. Jag tänker då mitt stilla sinne att det måste väl vara en passande devis för en ledig tjänsteman, som  sliter hund under sin semester. Trots att här i Sverige bjuds både RUT- och ROT-avdrag så arbetar denne, min granne ändå så att svetten lackar – är det det han protesterar emot med sitt motto. Om jag inte missminner mig så är väl texten som min granne förevisar på bröstet ett gammalt slagord för Moderaterna och eftersom T-shirten ser något urtvättad ut så intresserar det mig hur gammal tröjan kan vara.

Jag googlar på ”Sverige behöver ett nytt arbetarparti” och döm om min förvåning – i stället kommer upp en annan devis upp – ”Sverige behöver ett modernt arbetarparti”. Förvirring blir total!

Ett tag får jag för mig att jag kanske borde gå ut och påpeka för grannen att han inte är med sin tid … att han är omodern. Men så förstår jag att det är nog inte ordvalet huruvida han behöver ett nytt eller ett modernt arbetarparti, utan han funderar nog – i sitt anletes svett – huruvida det behövs ett arbetarparti överhuvud taget. Det gäller ju bara några veckor på sommaren.

Swing it magistern!

Ibland – som till exempel en dag som denna – då solen lyser med sin frånvaro, sommarlediga barn är på landet med sina föräldrar och allt är tyst och öde – då är det härligt och gå in och lyssna till en av de skickligaste stridepianister som Sverige skådat. Han – Ulf Johansson Werre – höll i kursen Jazz History Alive på Musicum Uppsala universitet 2011, och han spelar så att han håller på att trilla av stolen och kompet går inte av för hackor – men … studera publiken!
Det måste vara ett rekord att kunna hålla igen sina känslor. Inte en rörelse, inte en min!
Men kanske det är så det så här det är i Uppsala?

Global resistens

Så får vi höra samma sak igen:
– Vi kommer att fortsätta att göra det klart för al-Assad och hans närmaste krets att världen har ögonen på dem. De kommer hållas ansvariga av det internationella samfundet och USA om de begår det tragiska misstaget att använda dessa vapen. DN 23 /7 -12.
Observera formuleringen av president Obama när han säger det internationella samfundet och USA.

Jag har ingen anledning att kritisera just detta uttalande, men utan att var någon typ av folkrättsexpert, undrar jag i alla fall om det inte ligger mycket i denna freudianska ”slip” från president Obama – det internationella samfundet och USA, som åskådliggör på ett tydligt sätt hur världen fungerar idag?
Tillhör inte USA det internationella samfundet?

Under min livstids största del så levde vi skuggan av det kalla kriget. Sovjetunionen och USA balanserade på slak lina och världen höll andan. Vad jag minns talades då inte så mycket om världssamfundet. Övergreppen mot mänskliga rättigheter var legio och diktatorer kunde bete sig bäst de ville. Och vem pratade om folkmord? Efter andra världskriget förödelse tedde sig de flesta övergreppen som småpotatis.
Men så inträdde en ny era efter Sovjetunionens fall. Ett växande EU och den enda kvarvarande stormakten USA i spetsen för Nato vädrade morgonluft. Demokratin skulle segra! Det så kallade världssamfundet växte till att bli liktydigt med världssamvetet av västerländsk modell. Så kom då den stora ”smällen” för världssamfundet den 11 september. Och där stod president Bush och delade upp världen i goda och onda. If you´re not with us – you´re against us! Och ledda av USA  hade världssamfundet en samma medicin för alla problem. Man startade krig i vilket man skiljde på goda och onda bomber.

Exakt samma sak gäller i den bakteriella världen i vilken det finns onda som goda bakterier. Med det vällovliga syftet att slå ut de ”elaka” så bombar man människan med antibiotika. Men likt antibiotika så utvecklas så småningom resistens mot det man ville bekämpa.
Men den stora missuppfattningen att man kunde immunisera länder och dess befolkning har aldrig gått upp för USA och världssamfundet.

Det är det som man söker bekämpa som blir resistent.

God bless America – och resten av världen förresten!

There is something rotten in the States

Den oheliga alliansen

Det finns mycket positivt att säga om USA, samtidigt som där finns saker som kan få mig att undra över hur ett land som USA egentligen fungerar– detta föredöme och ledstjärna för många av 1900-talets framväxande västerländska demokratier. En är det starka religiösa inflytandet i kombination med kreationismen hos många politiska företrädare; en annan är den amerikanska etnocentrismen och den tredje är organisationens National Riffle Associations inflytande. (För den som inte konfronterats med organisationen, klicka på –Welcome to the NRA – och begrunda.)

Deras hemsida naturligtvis blev föremål för mitt intresse efter massakern i Aurora, Colorado. Jag undrar hur man kommenterar det inträffade på sin hemsida – en sådan här händelse som skakar en hel nation och hela den civiliserade världen. Men ack nej. Efter idoga studier av hemsidan hittar jag inte en enda kommentar, vilket i ock för sig inte förvånar, men som ökar insikten om hur farlig denna organisation är för ett civiliserat samhälle. All empati lyser med sin frånvaro!

– We are under attack eller, our freedom is under attack, säger en företrädare för NRA och ger en bra bild av hur man ser på våldet i USA . Vilka som är under attack framgår dock inte men via deras hemsida  förstår man att man skall kunna försvara ”sigsin familj och Amerikas Förenta Stater”. Dessa ändamål helgar naturligvis medlen och att eventuella bieffekter tar sig uttryck som de i Colorado, struntar man helt sonika i.

New York Citys borgmästare, Michael Bloomsbury,  uppmanade på fredagen de båda presidentkandidaterna Barack Obama och Mitt Romney att i detalj redogöra för sitt förhållande till amerikanernas grundlagsskyddade rätt till att bära vapen. I skuggan av den fasansfulla massakern i Aurora är inte det ett direkt ohemult krav, men det är bara konstatera, redan nu, att det är en fråga som kommer att grävas ner djupt inför höstens presidentval. Det är bara att se var sympatierna för var vapenlobbyn ligger.

President Obama kommenterade det inträffade på ett personligt plan och berättade att han skulle krama sina barn än mer denna kväll. Detta är ett typiskt amerikanskt sätt att argumentera … man vänder sig till sina åhörare och blir personlig för att visa sina väljare att man är en ”caring american”, i stället för att rakryggat erkänna att Amerika har ett problem med den fria tillgången av vapen. Men att göra det skulle antagligen vara samma sak som att kasta inhandduken i kommande val till det högsta ämbetet för världens friaste land där våldet tycks förbli det förhärskande. (Se SvD:s brännpunkt)



Vårt behov av ständig kontakt

Jag har en god vän vars chef blev inlagd på isolering på Ackis på grund av en tropisk sjukdom. Jag tror att min kamrat, vi kan kalla honom Olle, tyckte att det på ett sätt skulle bli ganska skönt att få jobba ostörd av chefens ständiga infall. Det blev inte så, chefen skaffade telefon på sitt rum och ringde oupphörligt, med motiveringen ”Vi måste ha ständig kontakt!”

Det tyckte vi var konstigt och lite lustigt då, men hur är det nu? Nu har vi alla mobiltelefon, e-post och den som inte har facebook ”finns inte”. Vi har fått lära oss ett nytt beteendemönster; det som förr ansågs som ett säkert tecken på galenskap eller gravt fylleri – att gå på stan och högljutt tala för sig själv – är nu ett normalt beteende, åtminstone bland yngre telefonörer. Och i takt med ens stigande ålder, så blir de flesta ”yngre”.

Vad vill jag ha sagt med detta? Det vet jag inte, annat än att jag tycker att det har gått väldigt fort. Att alla dessa moderniteter är till stor nytta är alldeles självklart, men hur går det med ens fritid? Har man fortfarande fritid  – fri tid – om man förväntas ha mobilen med överallt och känner behovet att uppdatera sig på facebook?                 

Makten och evigheten

Namnet Carl B Hamilton ger mig associationer till en greve (tobak), Jan Guilliou (böcker) och till amerikanska presidenter (initialer) – en salig röra med andra ord. Associationen ligger inte långt borta när jag läser ett debattinlägg på Expressens  debattsida från samme Carl B Hamilton där han propagerar för  att man bör sammanfoga de fyra allianspartierna till ett parti inför valet 2018. Han menar att ”den potentiella vinsten är enorm. Ett stort alliansparti skulle efter 2018 dominera svensk politik för överskådlig tid och bli utgångspunkten för all inrikespolitik.”

Det är naturligt att tankegodset blir mer eller mindre lättviktigt så här under högsommaren, men den ovan citerade meningen fick i alla fall mig att hoppa till.
C B Hamilton hoppas på en skapelse som skulle dominera svensk politik för överskådlig tid och bli utgångspunkten för all inrikespolitik.

I tider då alla talar om det demokratiska underskottet, så framträder denne liberale strateg och vill skapa ett betonghäckarnas paradis – för överskådlig tid – samtidigt som han pekar, med ett varnade finger,  på Socialdemokraternas historiska dominans, som ett varnade exempel.

En borgerlig debattörer,  SvD:s J P Anders Linder, ifrågasätter Carl B Hamiltons ”grummel”.

Detta ger ändå hopp om att Carl B Hamilton kan få återgå till sin semester  för överskådlig tid  och att hans kria läggs till handlingarna för evig tid.

14 juillet

Katårsch juiet!
Allons enfant de la patrie!

Idag är det den 14 juli – Frankrikes nationaldag.
Min avsikt är inte att förolämpa det franska folket, men det är inte utan att detta blivit en dag för mig som lämpar sig för en viss eftertänksamhet … från min sida. Jag ställer mig frågan:
Varför har vi nationaldagar?
Jag har under närmare två veckors tid följt en av frankrikes nationalsporter – förutom rugbyn! Sporten heter velo och får sitt klimax under en månad och heter då Tour de France. I akt och mening att förena det, på den tiden, väldigt splittrade landet Frankrike – ett land med 42000 borgmästare! – skapade man ett cykellopp 1903, där avsikten var att synliggöra alla landsdelar via dåtidens medier och skapa en nation. Näst efter den franska revolutionen skulle jag vilja kalla denna tävling den mest patriotiska manifestationen som sett dagens ljus i modern tid. Alltsedan Sovjetunionens fall, med parader på Röda torget, tror jag inte något land kan uppvisa något så patriotiskt som just Tour de France. Visserligen åker presidenten nedför Champs Elysées och gör honnör för det franska försvaret och beskådar när det flanska flygvapnet sprider ticolorens färger över Paris, men ingenting går upp mot Tour de France. Här är allt FORMIDABLE! Och skulle en fransman vinna dagens etapp så lär väl klockorna stanna i Frankrike. UNE VICTOIRE REMARQUABLE!
Som sagt. I två veckor har jag matats med supelativer om det egna landet och de egna medborgarnas suveränitet, och har därvid börjat undra: Behöver dessa människor en nationaldag – dessutom!?

Vad är det vi firar, när vi firar en nationaldag?
Handlar det om en symbolisk handling för att visa omvärlden att ”vi är bättre” än alla övriga. Eller är det ett sätt att hålla den förhatliga nationalismen vid liv – och som tycks fått en nystart alltsedan Europatanken föddes.
Jag skrev igår om en manifestation för gemenskap – se den* – och tänk er en enda nationell flagga.
Men idag gäller bara en sak … bleu, blanc, rouge! Vive la France!

*P.S. Läs gårdagens blogg. Det finns ett visst sammanhang.

En tävling med traditioner

Jag har ett par dagar suttit och låtit timmar förflyta framför tv:n, som visat Tour de France. Min son ställde i dag den raka frågan om jag gör det bara för att det är kul att se andra människor lida. Han menar att det knappast kan vara på grund av något spänningsmoment, eftersom han kommer in och ser att det är en massa människor som cyklar och så var det någon timme tidigare och likadant ser det ut när han kommer in lite senare.

Jag tror att det ärliga svaret på min sons fråga är ja, för roligt är det inte. Och så blir jag irriterad på alla dessa förmodligen höggradigt berusade åskådare som i kalsonger springer i vägen för cyklisterna, viftande med armarna, lyckliga i sin tro att folk kommer att ha sett dem på tv. Fröken Jansson i kassan kommer nog inte att i en av dessa rusiga huliganer  igenkänna den prudentlige kamrer Berntsson, från utlandskontoret på firman, och skulle hon göra det, så tror jag inte att hon tar upp frågan vid kafferasten efter semestern.

Annars är ju tyvärr cykelsporten svårt skadad av alla dopningsskandaler och -rykten, där de senare efter undersökning snart nog blir ytterligare bidrag till den förra gruppen. Det var därför intressant för en gammal serieentusiast att läsa en analys om fusket inom cykelsporten och dess föregångare, La Tour de Gaule. Intet nytt under solen, alltså.

Avskedssymfonin

Vad tänker han i sin himmel?

Igår fick jag mig tillsänt, via Daniel, en ödesmättad fil.
http://www.mefeedia.com/watch/53540378

När jag tittade och lyssnade på ovanstående länk, så kom jag att tänka på en av Haydns symfonier – symfonin där en efter en av orkestermedlemmarna troppar av, och om jag inte minns fel så var det för att symbolisera den stundande sommarens frihet. (Jag vet inte om orkestermedlemmarna hos furst Esterházy hade semester, men i alla händelser skrev Haydn stycket som en liten vink till sin herre om hur viktig den konstnärliga friheten var.)
Det var därför lätt att associera till samma maktförhållande, om människors behov av frihet, när jag lyssnade till den förmedlade länken, fast då med inverterade värden. I stället för att en och en lämnade orkestern hos furst Esterházy, så byggdes orkestern upp i det senare fallet.När jag lyssnade till musiken, så fick jag känslan av de församlade människorna på torget utstrålade en önskan om en ökad frihet – en frihet, fjärran från den koloss till överbyggnad som det nya EU utgör . Man får aldrig glömma att EU är en organisation som skapats av människor – allt är människors verk , även om man ibland bibringas uppfattning av politikerna att det handlar om osynliga krafter som ställt till dagens elände.

Det talas faktiskt en hel del om det demokratiska underskottet inom EU, och faktum är att den känslan väcks när man ser hur Beethovens An die Freunde växer upp ”underifrån”. En enskild bas lägger grunden för det, som så småningom skall växa till en gigantisk manifestation. Man riktigt ser (hör) hur alla församlade på torget instämmer i budskapet ”An die Freunde” – EU som ett fredprojekt – samtidigt som  Beethovens toner  utmynnar i en outtalad protest mot det ekonomiska experimentet, som håller på att föröda en god tanke.