Allt mellan himmel och jord

Axel och jag har under våra promenader, verkliga eller vid kaffebordet på Fågelsången, talat om de flesta ting, höga som låga. Man kanske skulle förledas att tro att vi därvid mest ägnat oss åt ytliga ting, som dagspolitik, men så är ej fallet. Grundprincipen är att vi skall diskutera Livets stora frågor, dock under förutsättning att vi slutar innan vi löser problemen, serverar svaren på alla frågor.

Somliga frågor lämpar sig utmärkt för sådana samtal, eftersom de inte har några svar, eller inga för oss kända sådana. Livets mening och döden är sådana ämnen för våra samtal. Vi har varit nära att komma fram till svaret på den första frågan, någon gång då vi haft särskilt roligt. Den andra frågan, den om döden är knepigare. På gymnasiet hade jag en lärare i psykologi – jag minns inte om det var eget ämne eller om det sorterades in under filosofiämnet, men det var inget som stod med i studentbetyget, så man kunde ta det ganska legert. Läraren var, som de flesta filosofilärare, också kristendomslärare, men som sådan föga karismatisk, vilket kanske framgår av hans öknamn Trä-Jesus. Han sade i alla fall att vi kan föreställa oss saker som inte finns, som en bevingad häst, men inte oss själva som icke-existerande. Jag vet inte om han har rätt, men det verkar ligga något i hans tanke: man ordnar gärna något perspektiv, varifrån vi kan beskåda oss själva i denna icke-existens. Att vi en gång skall upphöra att existera, det kan vi fatta, men det är tydligen värre med att tänka oss i det predikamentet.

Jag kom att tänka på detta när jag nyss, i brist på mer konstruktiva sysselsättningar, såg Minnenas television, som denna gång handlade om Bosse Larsson och Nygammalt. Är det så livet efter detta är, tänkte jag: ständig tillgång till återuppspelningar av minnen, goda som pinsamma? I programmet såg och hörde jag Hjördis Peterson och Brita Borg, Owe Thörnqvist, Abba, Staffan Broms – det var ett tag sedan – och Bröderna såväl Djup som Lindqvist. Jag var väl ingen flitig betittare av programmen när de gick, jag fick skämskuddebehov av alla folkdansare i olika utstyrslar som dansade det ena och det andra. Men det finns ingen Hjördis Peterson i dag och absolut ingen Brita Borg. Det är väl sådant som skulle kunna fixas i ett hinsidesliv, där alla fick vara som de var när de var som bäst. Men lite tjatigt skulle det bli. Men inte lika tjatigt som att bara spela harpa och sjunga lovsånger. Om valmöjlighet funnes skulle jag hellre se på Nygammalt, för det finns säkert något sätt att fixa bort de där som dansar schottis.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Medier

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s