Allt mellan himmel och jord

Axel och jag har under våra promenader, verkliga eller vid kaffebordet på Fågelsången, talat om de flesta ting, höga som låga. Man kanske skulle förledas att tro att vi därvid mest ägnat oss åt ytliga ting, som dagspolitik, men så är ej fallet. Grundprincipen är att vi skall diskutera Livets stora frågor, dock under förutsättning att vi slutar innan vi löser problemen, serverar svaren på alla frågor.

Somliga frågor lämpar sig utmärkt för sådana samtal, eftersom de inte har några svar, eller inga för oss kända sådana. Livets mening och döden är sådana ämnen för våra samtal. Vi har varit nära att komma fram till svaret på den första frågan, någon gång då vi haft särskilt roligt. Den andra frågan, den om döden är knepigare. På gymnasiet hade jag en lärare i psykologi – jag minns inte om det var eget ämne eller om det sorterades in under filosofiämnet, men det var inget som stod med i studentbetyget, så man kunde ta det ganska legert. Läraren var, som de flesta filosofilärare, också kristendomslärare, men som sådan föga karismatisk, vilket kanske framgår av hans öknamn Trä-Jesus. Han sade i alla fall att vi kan föreställa oss saker som inte finns, som en bevingad häst, men inte oss själva som icke-existerande. Jag vet inte om han har rätt, men det verkar ligga något i hans tanke: man ordnar gärna något perspektiv, varifrån vi kan beskåda oss själva i denna icke-existens. Att vi en gång skall upphöra att existera, det kan vi fatta, men det är tydligen värre med att tänka oss i det predikamentet.

Jag kom att tänka på detta när jag nyss, i brist på mer konstruktiva sysselsättningar, såg Minnenas television, som denna gång handlade om Bosse Larsson och Nygammalt. Är det så livet efter detta är, tänkte jag: ständig tillgång till återuppspelningar av minnen, goda som pinsamma? I programmet såg och hörde jag Hjördis Peterson och Brita Borg, Owe Thörnqvist, Abba, Staffan Broms – det var ett tag sedan – och Bröderna såväl Djup som Lindqvist. Jag var väl ingen flitig betittare av programmen när de gick, jag fick skämskuddebehov av alla folkdansare i olika utstyrslar som dansade det ena och det andra. Men det finns ingen Hjördis Peterson i dag och absolut ingen Brita Borg. Det är väl sådant som skulle kunna fixas i ett hinsidesliv, där alla fick vara som de var när de var som bäst. Men lite tjatigt skulle det bli. Men inte lika tjatigt som att bara spela harpa och sjunga lovsånger. Om valmöjlighet funnes skulle jag hellre se på Nygammalt, för det finns säkert något sätt att fixa bort de där som dansar schottis.

Annonser

”Utan tvivel är man inte riktigt klok”

Räddaren i nöden

Hej Daniel! (och alla ni andra.)

Så tycks då ytterligare än boksommar gått åt skogen.
Man står därhemma inför bokhyllan och väljer. Ambitionsnivån är hög. Kanske för hög – för så står man några timmar senare och försöker ”sänka” densamma, genom att hitta något lättläst i Pocket-Shop på Arlanda.

Första dagen i Provence så startar jag med Blonde – Joyce Carol Oates tegelsten – som redan efter två dagar blev till en tegelstensmur, om du förstår vad jag menar. Jag skrev om den på bloggen, och sedan dess ligger den där bredvid huvudkudden och tittar anklagande på mig.
Jag vet att jag gjorde ett kardinalfel då jag istället kastade mig över en något tunnare bok – en kortroman eller kanske det handlar om en längre novell. I alla händelser bokens format och omfång var det som avgjorde mitt val. Men … fel! fel! fel! Valet var fatalt. Kafkas Förvandlingen lämpar sig knappast för sommarläsning.
Men som tur är förvarar jag ett väl tummat exemplar av Tage Danielssons Paket – som en litteraturens antabus – och som räddat mig från många litterära haverier. ( När jag kommer hem skall jag som tack ansluta mig till Tages vänner.  (Gör du det med.)

Efter ett dygns konvalescents så var det så dags att återgå till den planerade läsordningen. Det var dags för Bang, skriven av Beata Arnborg. Boken är intressant och välskriven, men ack,ack, vilken eftersmak. Jag tog faktiskt åt mig av ett okänt levnadsöde – ett i stora delar tragiskt levnadsöde, som genomsyrades av Bangs oförmåga att skriva en biografi över Elin Wägner.  Jag blev faktiskt låg av att läsa den här boken. Jag skrev då till dig Daniel:
Bangbiografin har fått mig att börja fundera: För att kunna se framåt måste man göra upp med historien, annars blir det bara ytterligare en ”ny kula” som kommer i rullning – i livets flipperspel!  Har man ett ok att bära måste man avlasta sig detsamma.
Och det var i det läget som hustru Lena skrev på  en lapp  till mig:
Sörj inte det som varit. Ta istället på det som återstår.

Jag har sparat den lappen och använder den nu som bokmärke, och tur är väl det, för vad gjorde jag som nästa val.
Kafka igen!
Processen!!!

Därför … tillbaka till Tage Danielssons mest bärande utsaga: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok”.
P.S. Daniel. Till nästa ”fågelsång” får du härmed en uppgift. Hitta en bok som räddar min sommar.

Trängsel på rivieran.

Nu har så den franska semestern börjat på allvar. Närmare 1 miljon fransmän har rört sig på vägarna från regnet i norr ner mot solen – och havet –  i söder. Tillsammans med holländare, belgare och tyskar och ett antal anemiskt vita nordbor har stränderna fyllts på med hundratusentals osolade kroppar – det syns tydligt vilka som kommit under senaste helgen.

Jag  kan ibland få bilden för mig  av ett gammalt charketurifönster, ni vet ett sådant där fönster där vatten ständigt strömmade ner för att kyla butikens varor. På samma sätt kan jag lätt föreställa mig bilden av att alla soltörstande semesterfirare som kommer uppe ifrån norra Europa och skall samtliga ”rinna ner”,  i en strid ström, ner mot Medelhavet. Inte nog med att de skall ner till södra Frankrike – de skall alla dessutom ner till havet och där löper bara en väg.

Då blir det trångt.

Det lilla Bandol med cirka 9000 innevånare tredubblar sitt invånarantal och därtill skall läggas all tillresande från närliggande orter uppe i bergen, som skall ner till la Plage.

Då blir det trångt.

Det enda positiva för mig med alla dessa människor är att mina studier av människors beteende får ett så mycket större statistiskt underlag. För några veckor sedan betraktade jag individer, medan jag idag uppskattar procentuella grupper, under mina studier.

Men vem är då jag med rätt att  studera andra – jo, av samma anledning som jag för några veckor sedan sågs som en individ, ingår jag i dag i ett större sammanhang. Kanske tillhör jag procenten ”de som varit här i tre veckor eller mer” och därför drar åt sig avundsjuka blickar. Ja, många kategorier  finns att studera, men förutom ”de tatuerade”, (Obs! samma strand), så har det tillkommit ytterligare en mycket pregnant grupp av människor – människor som idag tar större plats än tidigare år – nämligen de fetlagda!

Och då blir det trängre!

Eller fritt efter Tage Danielsson: Allt skulle bli så mycket fagrare om alla människor blev lite magrare.

Korruption – en företeelse på långt avstånd!

Så här lite på avstånd ligger Almedalen  långt bort för mig  – mentalt i alla händelser – men efter vad jag förstått så har Gotland stått i centrum för mediernas uppmärksamhet den gångna veckan.
Jag har inte haft möjligheten att följa alla turer och utspel i detalj, men har ändå förstått att Almedalsveckan kommit att utvecklas till en tummelplats, där många delar av det svenska samhället givits möjlighet att sammanstråla helt öppet – men vad som sker under ytan vette fåglarna. Det mest anmärkningsvärda för mig, som betraktar allt så här lite på avstånd är  att lyssna till  alla journalister som helt oförblommerat minglar med dem de är satta att granska. Ordet ”vänskapskorruption”  i alla dess former verkar vara ”non-existent”  och minglet  förekommer helt öppet.
Och i kulisserna smyger lobbyister som vet var och när det är dags att sätta in stötarna. Jag har just talat med en som vet hur slipstenarna skall dras. Almedalen har enligt honom, min sagesperson som jag mött här i Frankrike, kommit att skapa ett förenklat sätt att skapa kontakter mellan  politiker och deras granskare. Och han säger sig förstå tidningarna. Under ett antal trötta sommarveckor har de svårt att fylla sina nyhets-, ledar- och debattsidor och vad är då naturligare att blåsa upp den ballong som man själv är innehavare av och söka hitta de rätta uppåtvindarna. Förhoppningsvis lyfter den egna ballongen högre än konkurrenternas.
Och i den termiken arbetar min sagesman som lobbyist!

Men för att fortsatta på metaforen ballonguppstigning, så önskar jag att någon vågade sticka hål på ballongen. Någon som opartiskt kunde granska vad som egentligen händer därstädes.

Efter att just ha läst Beata Arnborgs biografi om Bang, (BarbroAlving), så inser man hur viktigt det är för en journalist att ha personliga relationer med, för dem, viktiga beslutsfattare. För att inte tala om hur viktigt det är för politiker att ha bra relationer med, för dem, viktiga journalister.
Korruption är ett begrepp som närmast förknippas med pengar – mutor, bestickning, men i sin ursprungliga betydelse betyder  det ”fördärvat tillstånd” eller ”förfall”. Och efter att ha lyssnat till min sagesman så vidimerar han att makthavare och granskare börjat komma obehagligt nära varandra.
Kanske vi snart får anledning att ifrågasätta våra  ”inbäddade journalister”. En tanke som känns oss så främmande – inte har vi korrupta journalister.

Men så här på avstånd kan man ju faktiskt undra.

P.S. Steget mellan politikernas och näringslivets ”Almedalen” är slående.

Sommar

Hustrun och jag var och handlade i dag. Som allt oftare åker vi till Coop i Stenhagen, för där är det inga andra som handlar. Dessutom ligger det bredvid Systemet, som väl utgör enda anledningen till att någon handlar där. Inte så att Konsum skulle vara sämre än Ica tvärsöver gatan, det är bara att utbudet är tristare och har  lite mer gammal öststat över sig. De flesta vi har träffat där går dit av samma skäl, det är aldrig någon kö i kassorna och om man är två och handlar så kan man hela tiden ha ögonkontakt. Det går inte på Maxi, där finns det folk överallt.

Men där, i kassan, träffade vi dem som stod efter oss där (så lång kö är det i alla fall ofta),  en kusin till min äldsta dotter. Han var hes, som jag, och skyllde det på stress, att han inte hunnit ha semester så länge. ”Du vet ju hur det är ute på SLU”, sa han. Vi sa ”Ja”, men jag kom på att det vet jag inte, annat än att det alltid är konflikter och trubbel. Stress.

Så det är så det är i yrkeslivet, tänkte jag. Att en försvarlig del av semestern går åt för att komma ner i normalvarv. Bara för att när man blivit någorlunda återhämtad kastas in i eländet igen. Jag hade nästan glömt, trots att jag inte varit pensionär så länge och aldrig riktigt slutat jobba. Men det är skillnad mellan att frilansa några timmar i veckan och jobba under stress på en arbetsplats som man är beroende av. Jag kom ihåg hur det var, efter en stund.

Samtidigt får jag mejl från en klasskamrat som tycker att semestern liksom inte blir på riktigt, nu när man inte legat i selen hela året. Det ligger det också något i.

Men jag tycker nog att det skall bli väldigt skönt att komma till landet, när omständigheterna tillåter det. Även om det regnar hela tiden.

Varifrån kommer sig denna vår fascination för, nästan bundenhet till, sommaren? Är det klimatet? Är italienare och andra sydligare boende inte lika beroende av sin sommarsemester? Och kan man ha samma kärlek till årstidernas växling, när det inte just finns någon skillnad mellan årstiderna?

Så ytliga reflektioner kommer fram, när man har semester hela året men ändå inte kan känna sig riktigt ledig annat än på sommarstället..

Guds överman

Läser Hen morgontidningarna också?

Jag har läst de svenska morgontidningarna på nätet nu på morgonen.
Och det finns inte mycket åt att skratta åt i Europa i dessa dagar. Allt tycks bara bli sämre och sämre – (SvD), men då känns det faktiskt desto roligare att veta att den siste pajasen ännu inte är död utan lever mitt ibland oss – (DN).

Som säkert framgått tillhör jag väl inte tillskyndarna av kreationismen – teorin om att Gud skapat allt – från universum till Higginspartiklar, men det hindrar inte att jag tycker det är lite kuligt att veta att det finns de som ser Hen som sitt  rättesnöre i allt,  men ändå vågar sätta sig upp mot denna överhet.

Många tokar har vi kunnat beskåda under männsklighetens framfart här på jorden, men frågan är om inte Francesco Schettino slår alla tidigare rekord. Denne italienske kapten är känd som mannen som styrde upp på klipporna med ett glas i ena handen och ragazza i den andra. Katastrofen var ett faktum!
Men nu kommer förklaringen: Det var Gud som styrde! (Inte undra på – kapten  Schettino hade ju händerna fulla av annat) . Men nu kommer det. När kapten Schettino insåg vad Gud höll på med så släpper han allt han hade för händer och räddar Gud från en värre katastrof.
– Det var min instinkt, min skicklighet och mina kunskaper om havet som fick mig att gira.

Det du Gud! Det måste väl bara bra att få höra ett sanningens ord från en troende medborgare i ditt rike!

Stort och smått

Axel och jag har kommunicerat per e-post sedan 2004. Somliga har mer skrivklåda än andra. Jag har skrivit 3 186 mejl medan Axel skrivit 2 220. Men det blir en hel del. Skrivklådan tar sig för Axels del mer uttryck i bloggen, där han står för merparten. Han står i allmänhet också för det tyngre materialet, medan jag  tillför lättviktigheter av mer kåserande slag. Men även Axel kan vara lättviktig. Låt mig exemplifiera.

Häromdagen skrev Axel här om sitt hjärteämne humankapital . Samma dag började han i mejlkorrespondensen skriva om sin exil i Frankrike och de problem av mer specifik art som drabbat familjen Sjöstedt där. De behövde helt enkelt skaffa nya, modernare toalettstolar. Vi skrev om olika benämningar för dessa inrättningar, många av dem är väl nu obsoleta. Själv hänvisade han till sin farmor som talade om prevetet, där han själv använde ”schadis”. Det är båda ord som sedan länge förpassats till mitt passiva ordförråd, som ”klo”, kortform för klosetten, ett annat i talspråket avtynande begrepp.

Nu har ny ”absid” installerats, meddelar Axel i brev i dag, vilken grannfrun just kommit för att inspektera. Skrivandet fick därför tillfälligt avbrytas.. Jag, sprungen ur en annan, mer urban, miljö än Axels rurala trodde att en absid var något man hade i kyrkor, och andra sakrala byggnader, som Carolina Rediviva, men Axel förrättar tydligen sina behov i en sådan. Var den nya, snålspolande toaletten så omfångsrik att man fått bygga till där nere i Bandol? undrar jag ett kort ögonblick, men förkastar tanken, eftersom en tillbyggnad torde ha tagit en betydligt längre tid att åstadkomma än en i sammanhanget enklare sanitär installation. Man har ju desutom, inte minst från Axel, hört hur franska hantverkare är. Men vad vet jag.

Fast snart kommer säkert från Axel en djupsinnig utläggning om något eller några av de utspel som inför en följsam mediekår presenterats i Almedalen. Men jag vet nog var han får allt ifrån, han lyssnar på radion och läser tidningarna på nätet, och sedan går han på prevetet och tänker ut vad han sedan klämmer ut på bloggen. Jag gissar i alla fall att det är den ordningen han följer.

Att redovisa vär(l)den.

Jag vet inte hur många gånger jag ställt frågan till oftast väldigt förvånade åhörare huruvida de mår bra och följdfrågan – och i så fall – för hur många kronor då?
Avsikten med frågan var naturligtvis att få åhörarna att förstå att man inte kan mäta välmående i kronor, utan samhället behöver ett nytt ekonomiskt system för att därigenom kunna möjliggöra en bättre världsordning – en världsordning där mänsklig förmåga ses som en tillgång.
Dagens ekonomiska sammanhang skapades i slutet av 1400-talet, (ungefär samtida med att Columbus seglade västerut mot Indien), i form av en redovisning som fortfarande gäller och där människan endast ses som en kostnad. Om som vi alla vet så strävar all ekonomisk redovisning mot vinstmaximering och att den kan uppnås vi att öka intäkterna eller dra ner på kostnaderna.  Smaka på ord som lönekostnad, lönebikostnad eller kanske värst av allt … utbildningskostnad. Alla är de kostnader som drar ner aktieägarnas krav på ökande vinster. (”Annars flyttar vi pengarna!”).
Burr! sa Kasper då han fick se naken häst.

Ungefär samma resonemang förs på Svenska Dagbladets Brännpunktssida, där ordföranden för  Global Happiness Organization, Ludwig Lindström, berättar att man skall dela ut tjugor till politiker i Almedalen, för att uppmärksamma att det finns andra värden än de som redovisas i allt från BNP till småföretagarens redovisning.
Först blir jag glad över initiativet, även om det känns futtigt i förhållande till Gudrun Schymans sedelbrännning på samma plats, men så läser jag organisationens lösningar och då visar det sig att det handlar om gammal skåpmat – mer fritid åt medborgarna. Då blir de lyckliga.

Nej; det som behövs är en ny ekonomisk världsordning där människan betraktas som en tillgång och skall redovisas som sådan.

Det är stora ord från en liten mun, men gå  in och googla på Intellektuellt kapital, så förstår ni bättre!
Detta gäller samtliga i Almedalen!

Framtidens enarmade banditer?

Idag är en dag, full av väntan – och förväntan.
Meteon har förutspått ”orage”  i någon form – i bästa fall ett åskväder. Det är vad folk härnere går och längtar efter mest av allt. Efter nästan dryga två veckors tropiska hetta, ett väder som gör att ”infödingarna” mest sitter inomhus, så önskar alla en urladdning av något slag. Men vad det verkar så får vi, i bästa fall, nöja oss med ett fåtal regndroppar, som föga hjälper att sänka temperaturen under trettio grader.

Men oavsett temperaturen så är det bara att konstatera att fransmannen som man möter på stan eller i luftkonditionerade varuhus beter sig annorlunda än vid andra årstider. Många damer är uppklädda, likaså de flesta herrarna – ytterst sällan ser man fransmän i shorts i dessa miljöer – då konvenansen är stark i detta land.
Men under ytan ser det annorlunda ut!

Eftersom la plage är  stället där  fransmännen lever ut så är det där som man kan studera ”les vrais Français”.
Där kastar damerna sina behås och de manliga individerna tränger ner väsentligheterna i ytterst små, helst svarta, badbyxor. Detta är nu kanske inte så uppseendeväckande – så har modet varit i många år.
Men ett annat, nyare fenomen har verkligen kommit att blomma ut sedan förra sommaren.
På långt håll kan man uppfatta som om de solande franska herrarna av yngre årgång har ylletröjor på sig i hettan, men vid närmare studium ser man att det handlar om tatueringar. Inga små – ett ankare eller ett hjärta … nej här är överarmarna, långt upp på axlarna, belamrade med allehanda symboler; så tätt komponerade så man kan få för sig att armarna är sprejade i ett antal färger.

Nu kan man ju tycka att detta är inget att förfasa sig över. Jag kommer ju ihåg min egen ungdom då min föräldrageneration förfasade sig över alla ohyggliga frisyrer. Beatles och ännu värre Rolling Stones hårbeklädnader fick de gamle att tala om ”vår tids apokalyps”, men se – det ordnade sig. Frisyrerna föll såsmåningom för saxen och de borgerliga dragen tog över.
Men nu är det klippt!

Jag återkommer till dagens trend, en trend som jag med bästa vilja i världen inte kan påstå att den presterat en enda vacker tatuering – nej det flesta påminner om klotterplank –  och häri finns min likhet med tidigare förldragenerationernas  fördomsfullhet.
Men … det finns en skillnad.
Möjligheten att plastikoperera huden för att bli av med en otrendig tatuering om några år är obefintlig på grund av alla heltäckande tatueringar.


Därför återstår endast amputation! (?)

Eller annars får väl herrarna dra sig inomhus – på livstid!

Nu är det i alla fall slut

Jag vet att Axel sitter och funderar på en text om fotbollstrams, men eftersom mitt skrivande inte besväras av något föregående tankearbete  så sticker jag emellan med några rader om fotbolls-EM. Axel skrev i ett mejl att det är f-n att vi alltid håller på fel lag. Och i dag höll vi på fel lag – och av fel orsak. Jag höll på Italien eftersom deras spel var roligare än vad man hittills sett av Spaniens. Men det var ju alldeles fel tänkt, eftersom det i dag var Spaniens spel som var roligt och Italiens långbollar mot Balotelli och hans anfallskumpan var alldeles för primitivt. Dessutom gick ju passningarna oftast inte heller fram till rätt adressat.

Jag är alldeles för okunnig för att avge någon analys, och detta är inte heller rätt forum, men Spanien var helt enkelt det bästa laget. Så det är bara att buga och tacka för föreställningen.

När det sedan gäller föreställning, så blir jag tokig på allt för- och eftersnack. Är det för att kunna göra fler reklampauser under blarrandet som alla dessa timmar av sändning före och efter match sänds ut till tittarna? De håller på fortfarande, när detta skrivs, men det finns bättre saker att se på, repriser av Foyle’s war, till exempel. Gudskelov står det i tablåerna när matchen börjar, så man inte luras att sätta på tv:n när försnacket börjar. Till och med en favorit som Henke Larsson kan man ledsna på i de här maratonsändningarna. Men det var någon, vars röst jag kände igen men inte kunde placera, som sade något klokt i samband med prisutdelningen. Han sade att måldomarna inte borde få något pris, för de har inte förtjänt något. De har inget ansvar och tar heller inget. I finalen skulle de ha kunnat ingripa och påpeka straffar och annat som huvuddomaren missade, men alla som såg på matchen från annan plats än där domaren fanns – och i synnerhet måldomarna – kunde utan problem se allsköns skit inom straffområdet. I den här matchen var det inte så många tröjdragningar, men i andra matcher måste helt enkelt måldomarna ha sett flagranta fall av detta spelförstörande otyg, utan att ingripa. Så nej, någon medalj var måldomarna inte värda.

Men det är, som den store svenske tänkaren Karlsson på taket sa, en världslig sak. Eller som den italienske coachen sa inför hotet att spelskandalerna i Italien kunde göra att man tvingades ställa in lagets deltagande i EM: Det är okej, det är ju bara fotboll!