Monthly Archives: augusti 2012

Fort … men fel?

I fjol fick jag anledning att åka från Paris till Marseille med Frankrikes stolthet – TGV.
Enligt uppgift skulle vi få uppleva det franska landskapet i 320 km/tim och efter dryga 3 timmar skulle vi vara framme. Alltså, närmare 80 mil med en snitthastighet på 260 km/tim. Det lät imponerande, men frågan om det var så imponerande. Det var faktiskt inte mycket av den franska landsbygden som man fick uppleva. Mest satt man nere i ett dike och beskådade gräs- och slybevuxna  sluttningar och när man så närmade sig en stad så visade det sig att själva staden låg många kilometer iväg. Stationerna hette visserligen stadsnamnet – dock med tillägget TGV – allt för att utvisa att man passerade i environgerna. Vi startade från flygplatsen Charles de Gaulle och färdades i trakter där det bor bor cirka 19 miljoner människor.

Med ovanstående egna erfarenhet av snabbtåg måste jag säga att jag kan inte annat än att bli lite brydd över den fartblindhet som våra gröna vänner Miljöpartiet drabbats av.  Att bygga höghastighetsbanor i ett avlångt land med 9 miljoner invånare känns något oövertänkt.

Alla partier verkar vara glada åt Alliansens satsning på järnvägen, men naturligtvis måste man gläfsa lite för att visa sitt oberoende … ”det är försent”, ”det är för dyrt”, ”det är för långsamt”**. Och just det sista uttalandet som kan förknippas med Miljöpartiet förvånar kanske mest. Partiets trafikpolitiska talesperson uttrycker det med uttalandet att ”vi tycker att man ska bygga ordentligt när man ändå bygger”, och menar då att man skall bygga så att man kan köra höghastighetståg på sträckan Stockholm – Linköping. (Hur fort det skall gå nämner hon inte men 380 km/tim som i Kina skulle naturligtvis vara smaskens).

En professor på KTH utvecklar resonemanget i SvD: Gör man en så här stor investering bör man dimensionera för framtida behov och inte för gårdagens. Det är ungefär som att bygga motorvägar för 70 kilometer i timmen med grus på. I alla andra länder i Europa bygger man höghastighetsbanor för tåg som går i 300 till 400 kilometer i timmen, säger han.

Ja, just det. Men frågan man samtidigt måste ställa sig är: måste vi ha så förbaskat bråttom?
Visst förstår jag att stressade människor har behov av att räkna hem timmar och minuter, men handlar det inte om ett fåtal?
Låt mig ta ett exempel.
För karriärkvinnan i Linköping som pendlar till sitt arbete i Stockholm och som kanske vinner 20 minuter i vardera  riktningen med en höghastighetstågsförbindelse upplever hon säkert 40 minuter som mycket – tid som kan ägnas åt dotterns ridning eller sonens hockeyträning. Men är det så här människor skall leva sina liv? Finns det inte andra vägar än höghastighetståg? Är det inte så att det finns alternativ? Hemarbete via utvecklad IT-användning eller kanske skapandet av nav – coffices* – centralt belägna kontor där människor från olika branscher och företag strålar samman och arbetar – ja,  kanske till och med ”pollinerar” varandras verksamheter.

Ibland tror jag att politiker och beslutsfattare ser kommunikation enbart som en evig jakt på tid.
Varför är det så?
Har de inte tid att fundera i andra banor?

* ”coffice” är en gammal idé som jag myntade för mer än 10 år sedan. En sammansmältning av orden Coffee och Office.
** Fd riksdagsledamoten Mikaela Valtersson tycker att det är skönt att slippa vara med och gläfsa.

Lämna en kommentar

Filed under Politik & samhälle

Nationell regionpolitik

20.28. Men innan dess då?

+ Våra vanligaste politiker har varit ute och rest – till Linköping!
+ I akt och mening att fira Alliansens 8-årsdag (?) så styrde man kosan söderut – till Linköping!
+ Väl framme möttes man av entusiastiska Alliansvänner – i Linköping!
+Ostbanan skall bli verklighet … regeringen föreslår att 2028 skall det bli en sammanläkning av Stockholm – och Linköping!
= Partiledarna för regeringspartierna läckte passande nog de senaste nyheterna ur sin kommande budgetpropositionen under en tågresa från Storstockholm till –    Linköping!

Inget ont om Linköping, men det är inte utan att jag förstår varför man inte åkte norrut – till Uppsala – tillika Sveriges mest trafikerade tågsträcka.

Man kunde ju ha blivit stående på spåret tillsammans med cirka 13000 andra dagliga resenärer.

Lämna en kommentar

Filed under Ankdammen

Vem vill se prinskorv?

Av vad man kan förstå av Sky News rapportering är den stora frågan för dagen i Storbritannien om man skall publicera smygtagna nakenbilder av prins Harry eller ej. I dag har Sun meddelat att det är en pressfrihetsfråga och publicerat prinsen i full frontal nudity, som det uttrycktes förr i Monty Python. Frågan är hur stort allmänintresset kan vara. Bilder finns uppenbarligen tillgängliga för dem som ids leta efter dem och har publicerats ”all over the world”, som pressfrihetsförespråkarna hos Sun motiverar sin publicering. Frågan är då: om bilderna finns tillgängliga, varför då ta spaltutrymme i tidningen i anspråk för att ge läsarna möjlighet att ånyo beskåda kronjuvelerna? Sedan kan det ju också vara så att det finns de som absolut inte vill se dem, av rojalistiska eller andra skäl. Men vem kan tycka att det är något som man anslår surftid åt eller köper en tidning för att få se?

Jag tror att begreppet ”allmänintresse”, som framför allt kvällspressen tar till när de vill sälja lösnummer, behöver diskuteras med lite större allvar. Sedan är det en annan aspekt, som glöms bort, och det är i det här sammanhanget. Om någon ”bekant” kan ta med sig mobilkamera in i prinsens privata hotellrum, vad skulle hindra en annan från att ta med sig en pistol och skjuta den nakna prinsen? Jag trodde att kroppsvisitering var en naturlig del i det överallt närvarande personskyddet som bemärkta personer har i släptåg. Även om prinsen själv inte hade något att dölja, så kan någon gäst uppenbart haft något mer textilier på sig att gömma en telefon – eller något mer sinistert i.

Sedan är det lite komiskt att en tidning i går på sin förstasida publicerade en bild på en ”skådespelare” i samma pose som prinsen lär skall ha intagit, med en rubrik om hur prinsen skyddat ”kronjuvelerna”, eller hur det var.

Och nu skall det bli kul om etiketten om nakenbilder av prins Harry kommer att locka läsare till flanera.se!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Nya Kwastar efterlyses

.

Kameraderi på högsta nivå;  forts,

Jag har en god vän – en tidigare arbetskamrat som jag fortfarande har god kontakt med – som för många år sedan konstaterade att ”försäkringsbranschen fungerar väl så länge ingenting oförutsett händer”. Branschen bygger på att allting fungerar enligt tarifferna … att folk dör enligt statistiken … att folk krockar enligt statistiken … , att det brinner enligt statistiken, osv – osv.  Denna hans insikt håller definitivt streck, inte bara för försäkringsbranschen, utan nu har det svenska rättssamhället drabbats genom att en person som åtalats och fällts för 8 mord  nu verkar få resning och bli frikänd i samtliga fall
Åklagaren i samtliga mål – Christer van der Kwast – känner sig förorättad för att han får löpa gatlopp som en av bovarna i dramat, eftersom hans åtal inte längre håller streck och han känner sig överkörd av sina kollegor.
Och mitt uppe i smeten ojar sig en advokat som försvarat Quick och berättar om orättfärdig kritik som riktas mot honom och att han känner sig kränkt.
Javisst är det förskräckligt att se när det anonyma rättssamhällets personifieras och kanske rämnar. Listan på utpekade kommer säkert att bli lång, men redan att försöka bibehålla sin anonymitet kommer att skörda offer. (Lyssna till SR:s uppringningar för att locka inblandade i Quickhärvan som ett bra exempel på guilt by association.)
Som sagt; det är säkert många som kommer att framträda som kränkta och förorättade, men jag hoppas verkligen att alla personer i det svenska rättsväsendet tar sig samman och släpper på all prestige och inser att det i den andra änden sitter verkliga offer.

Några exempel:
Ingmar Bergman hämtas av polis på sin arbetsplats Dramaten för misstänkt skattebrott.
Billy Butt döms mot sitt nekande för våldtäkt. Tio resningsansökningar lämnas utan kommentar.
Thomas Allgén och Teet Härm* ”döms” utan att blivit dömda.
Barnläkaren, på Astrid Lindgrens barnsjukhus som önskar förbli anonym, får genomlida en häxprocess.

Dessa är bara några exempel rättsröteskandaler som skördat verkliga offer..
Vad väntar vi på.
Nästa oförutsedda händelse?

Det räcker inte med enskilda kommissioner. Det måste till mer.
Det räcker inte med att staten beviljar sig ansvarfrihet medelst en JK som är lika insyltad som alla andra i rättsrötan.
Det duger inte att kompisar utreder kompisars misstag.
Vi måste skapa jävsbestämmelser redan på utredningsstadiet.

Det duger inte att ha samma personer utreda samma saker och framför allt sig själva.
Men om detta är inte möjligt måste rättssamhället skapa en neutral och oberoende instans där man kan söka resning.
En ständig kommission om man så vill.

Vad väntar vi på?

* Läs om Teet Härms öde via Marianne Ahrne´s blogg.

Lämna en kommentar

Filed under Politik & samhälle

Kameraderi på högsta nivå

Kameraderiets högborg

Sverige är ett mycket litet land – ett land där många trådar löper samman. Ett land där kamraderi och kåranda betyder mycket.
Vi har partier, fack, polis, domare, åklagare och andra institutioner där solidariteten blivit en dogm. Samma regler som gäller för börsbolagen högsta företrädare gäller även här. Det förekommer en intern debatt, mellan skål och vägg, men utåt håller man ihop. De få skandaler som uppträder kommer oftast av att någon läcker – gärna genom ombud – och så är media igång.
Den kriminella världen använder sig av målvakter, men den mera sofistkerade världen använder sig av ombud. Resultatet blir dock detsamma. ”Samhället”(?) kan bara åse vad som sker … i lönndom.

Det var inte utan att just dessa tankar flög genom huvudet då jag lyssnade på debatten mellan f.d. JK Göran Lambertz och kriminologiprofessorn Leif GW Persson i gårdagens Aktuellt (13 min in i sändningen). Vad Leif GW tyckte och tänkte om Lambertz framgick med all önskvärd tydlighet och kan avläsas i olika pressreferat och intervjuer*. Men det som jag lade mest märke till, är Leif GW Perssons sista replik i debatten, efter han avfärdat kravet på en kommission med kalla det för ”finalen på en svart fars” som det svenska rättssamhället utgör och samtidigt utnämnt Göran Lambertz till orförande varvid denne svarade: Jamen jag är ju jävig!
(Tyvärr pladdrar programledaren, men jag tycker mig kunna utskilja hur GW nämner Quick-utredningen och namnet Clas Borgström.)

GW: – Ja men du ansåg dig inte vara jävig när du granskade Quickutredningen?

GL: – Nej, det var jag ju inte, var jag ju inte heller…

GW:– Nehej, inte, men Claes Borgström är en av dina bästa vänner

GL: Oh snälla Leif hehe …

Claes Borgström var som bekant försvarare av Thomas Quick, men bytte sedan sida. Göran Lambertz var JK och lade ned en granskning av  Quickfallet 2006. Men nu är de här igen … det gamla gänget. Göran Lambertz som själv tidigare ifrågasatt rättssäkerheten i svenska domstolar och hävdat att det satt oskyldigt dömda i svenska fängelser. Nu går han mot sig själv.

Sorry Göran; men nu skall jag åka in till stan och köpa Hannes Råstams bok. Den verkar ligga i klass med Per Lindebergs om da Costafallet. En annan rättsskandal i kameraderiets högborg – Sverige.

P.S. Läs gärna ett tidigare inlägg om vännerna Claes Borgström och Marianne Ny

* Svd

Läs även: DN debatt där Lambertz får sina fiskar varma efter sin debattartikel i samma tidning.

1 kommentar

Filed under Ankdammen, Kultur, Politik & samhälle

Läs och njut

Andreas Cerveka

Svenska Dagbladet har en mycket speciell journalist som tilltalar mig. Jag läser honom eftersom han skriver tankeväckande artiklar om något så tråkigt som ekonomi, men gör det på ett ”litterärt” sätt. Läs hans senaste artikel och smaka på följande mening:

Men i det europeiska centralarkivet för efterkloka synpunkter är det redan fullt i plåtskåpen.

Grattis SvD!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Tredje statsmakten tar över

 

”de tre fundamenten”

Alltsedan Montesqieu skrev sin bok om Lagarnas anda (L’esprit des lois) har världens demokratiska stater byggt upp ett statsrättsliga system efter hans tankar om maktfördelningsläran, och som kommit att genomsyra respektive lands författning. I stort sett har samtliga demokratiska stater en grundlag där makten fördelas på tre fundament –  den verkställande, den lagstiftande och den dömande; men inte i Sverige. Här har vi bara två – den verkställande (regeringen) och den lagstiftande (riksdagen) – varför fältet kom att ligga öppet för vem som kunde kalla sig ”den tredje statsmakten. Enligt historien skulle det vara Erik Gustaf Geijer som myntade uttrycket och Aftonbladet som ockuperade den lediga posten … och på den vägen är det – medierna är de som svävar över allt – (läs överallt).

I ett historiskt sken ser jag framför mig ett antal gamla mörkklädda herrar i hög hatt som korsar borggården på Stockholms slott  för att tillsammans med kungen, (han av guds nåde), utöva konungslig makt, i vilken ingick utnämningen av domare. Redan är kom domstolarna att handla under klacken på den verkställande makten. I en annan del av staden sitter samtidigt Aftonbladets grundare Lars-Johan Hierta och filar på artiklar som upprörde de styrande mer än någon enstaka dom kunde göra. Redan här föddes den tredje statsmakten, som vi numer kallar de samlade medierna.

När medierna själva försöker beskriva sin roll i samhället så är det oftast i positiva ordalag som ”granskare av makten”, och visst är det så – det är bra. Men vad värre är att de numer oförblomertat sätter sig över den ursprungliga montesqieuska tanken och utnämner sig själva till att även vara den dömande makten.
Med vilken rätt kan man undra?

Det är därför skönt att läsa ett inlägg på Dagens debatt i DN, där två oberoende journalister* inte bara granskar vissa rättslärdes kamraderi utan även ifrågasätter mediernas rapportering av Julian Assengefallet. Därtill kan läggas mediernas roll i fallen da Costa, Billy Butt, Thomas Quick, barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus** med flera. I alla dessa fall är mediernas roll som tredje statsmakt väsentlig. Sålunda har kraven på en kommission i Thomas Quick/Sture Bergwall-fallet redan väckts (SvD), men där skulle endast kritik mot de rättsvårdande instanserna granskas. Samma granskning bör naturligtvis gälla för alla de ovan uppräknade fallen, men ändå kan jag inte slita mig från den kanske viktigaste frågeställning – den tredje statsmaktens roll och ansvar.

Jag anser att de frågorna bör skärskådas av en oberoende kommision.
Den enda svårigheten som jag ser är kommissionens sammansättning,  ty i det lilla ”krusbärslandet” finns tyvärr numer inte många fristående  och oberoende som skulle ha kapacitet.
Samma sak uttrycks av f.d. åklagaren Sven Alhem i SvD, apropå en eventuell Quick-komission.
– Det värsta är att jag inte kan komma på någon i Rätts-Sverige som kan delta, det är en så liten krets av människor där många känner varandra. Det kanske måste vara några från andra länder som England eller USA.

*  Läs Anders Carlgren och Helene Bergman; artikeln där de myntar begreppet statsfeminism.

** Läs gärna barnläkarens egna berättelse i Läkartidningen.
.

 

 

2 kommentarer

Filed under Medier