Tredje statsmakten tar över

 

”de tre fundamenten”

Alltsedan Montesqieu skrev sin bok om Lagarnas anda (L’esprit des lois) har världens demokratiska stater byggt upp ett statsrättsliga system efter hans tankar om maktfördelningsläran, och som kommit att genomsyra respektive lands författning. I stort sett har samtliga demokratiska stater en grundlag där makten fördelas på tre fundament –  den verkställande, den lagstiftande och den dömande; men inte i Sverige. Här har vi bara två – den verkställande (regeringen) och den lagstiftande (riksdagen) – varför fältet kom att ligga öppet för vem som kunde kalla sig ”den tredje statsmakten. Enligt historien skulle det vara Erik Gustaf Geijer som myntade uttrycket och Aftonbladet som ockuperade den lediga posten … och på den vägen är det – medierna är de som svävar över allt – (läs överallt).

I ett historiskt sken ser jag framför mig ett antal gamla mörkklädda herrar i hög hatt som korsar borggården på Stockholms slott  för att tillsammans med kungen, (han av guds nåde), utöva konungslig makt, i vilken ingick utnämningen av domare. Redan är kom domstolarna att handla under klacken på den verkställande makten. I en annan del av staden sitter samtidigt Aftonbladets grundare Lars-Johan Hierta och filar på artiklar som upprörde de styrande mer än någon enstaka dom kunde göra. Redan här föddes den tredje statsmakten, som vi numer kallar de samlade medierna.

När medierna själva försöker beskriva sin roll i samhället så är det oftast i positiva ordalag som ”granskare av makten”, och visst är det så – det är bra. Men vad värre är att de numer oförblomertat sätter sig över den ursprungliga montesqieuska tanken och utnämner sig själva till att även vara den dömande makten.
Med vilken rätt kan man undra?

Det är därför skönt att läsa ett inlägg på Dagens debatt i DN, där två oberoende journalister* inte bara granskar vissa rättslärdes kamraderi utan även ifrågasätter mediernas rapportering av Julian Assengefallet. Därtill kan läggas mediernas roll i fallen da Costa, Billy Butt, Thomas Quick, barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus** med flera. I alla dessa fall är mediernas roll som tredje statsmakt väsentlig. Sålunda har kraven på en kommission i Thomas Quick/Sture Bergwall-fallet redan väckts (SvD), men där skulle endast kritik mot de rättsvårdande instanserna granskas. Samma granskning bör naturligtvis gälla för alla de ovan uppräknade fallen, men ändå kan jag inte slita mig från den kanske viktigaste frågeställning – den tredje statsmaktens roll och ansvar.

Jag anser att de frågorna bör skärskådas av en oberoende kommision.
Den enda svårigheten som jag ser är kommissionens sammansättning,  ty i det lilla ”krusbärslandet” finns tyvärr numer inte många fristående  och oberoende som skulle ha kapacitet.
Samma sak uttrycks av f.d. åklagaren Sven Alhem i SvD, apropå en eventuell Quick-komission.
– Det värsta är att jag inte kan komma på någon i Rätts-Sverige som kan delta, det är en så liten krets av människor där många känner varandra. Det kanske måste vara några från andra länder som England eller USA.

*  Läs Anders Carlgren och Helene Bergman; artikeln där de myntar begreppet statsfeminism.

** Läs gärna barnläkarens egna berättelse i Läkartidningen.
.

 

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Medier

2 responses to “Tredje statsmakten tar över

  1. Pingback: Kamraderi på högsta nivå | Flanera.se

  2. Christian R. Conrad

    Själv skulle jag nog också stava ”oförblommerat”, inte ”oförblomertat”.Sedan vete ju sjutton hur man definierar ”att mynta ett begrepp”, men inte är det väl i alla fall Anders Carlgren och Helene Bergman som är först med att tala om ”statsfeminism”?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s