Fort … men fel?

I fjol fick jag anledning att åka från Paris till Marseille med Frankrikes stolthet – TGV.
Enligt uppgift skulle vi få uppleva det franska landskapet i 320 km/tim och efter dryga 3 timmar skulle vi vara framme. Alltså, närmare 80 mil med en snitthastighet på 260 km/tim. Det lät imponerande, men frågan om det var så imponerande. Det var faktiskt inte mycket av den franska landsbygden som man fick uppleva. Mest satt man nere i ett dike och beskådade gräs- och slybevuxna  sluttningar och när man så närmade sig en stad så visade det sig att själva staden låg många kilometer iväg. Stationerna hette visserligen stadsnamnet – dock med tillägget TGV – allt för att utvisa att man passerade i environgerna. Vi startade från flygplatsen Charles de Gaulle och färdades i trakter där det bor bor cirka 19 miljoner människor.

Med ovanstående egna erfarenhet av snabbtåg måste jag säga att jag kan inte annat än att bli lite brydd över den fartblindhet som våra gröna vänner Miljöpartiet drabbats av.  Att bygga höghastighetsbanor i ett avlångt land med 9 miljoner invånare känns något oövertänkt.

Alla partier verkar vara glada åt Alliansens satsning på järnvägen, men naturligtvis måste man gläfsa lite för att visa sitt oberoende … ”det är försent”, ”det är för dyrt”, ”det är för långsamt”**. Och just det sista uttalandet som kan förknippas med Miljöpartiet förvånar kanske mest. Partiets trafikpolitiska talesperson uttrycker det med uttalandet att ”vi tycker att man ska bygga ordentligt när man ändå bygger”, och menar då att man skall bygga så att man kan köra höghastighetståg på sträckan Stockholm – Linköping. (Hur fort det skall gå nämner hon inte men 380 km/tim som i Kina skulle naturligtvis vara smaskens).

En professor på KTH utvecklar resonemanget i SvD: Gör man en så här stor investering bör man dimensionera för framtida behov och inte för gårdagens. Det är ungefär som att bygga motorvägar för 70 kilometer i timmen med grus på. I alla andra länder i Europa bygger man höghastighetsbanor för tåg som går i 300 till 400 kilometer i timmen, säger han.

Ja, just det. Men frågan man samtidigt måste ställa sig är: måste vi ha så förbaskat bråttom?
Visst förstår jag att stressade människor har behov av att räkna hem timmar och minuter, men handlar det inte om ett fåtal?
Låt mig ta ett exempel.
För karriärkvinnan i Linköping som pendlar till sitt arbete i Stockholm och som kanske vinner 20 minuter i vardera  riktningen med en höghastighetstågsförbindelse upplever hon säkert 40 minuter som mycket – tid som kan ägnas åt dotterns ridning eller sonens hockeyträning. Men är det så här människor skall leva sina liv? Finns det inte andra vägar än höghastighetståg? Är det inte så att det finns alternativ? Hemarbete via utvecklad IT-användning eller kanske skapandet av nav – coffices* – centralt belägna kontor där människor från olika branscher och företag strålar samman och arbetar – ja,  kanske till och med ”pollinerar” varandras verksamheter.

Ibland tror jag att politiker och beslutsfattare ser kommunikation enbart som en evig jakt på tid.
Varför är det så?
Har de inte tid att fundera i andra banor?

* ”coffice” är en gammal idé som jag myntade för mer än 10 år sedan. En sammansmältning av orden Coffee och Office.
** Fd riksdagsledamoten Mikaela Valtersson tycker att det är skönt att slippa vara med och gläfsa.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Politik & samhälle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s