Ny nya kundkapitalet

Jag har en god vän som betalar dyra pengar för en internetuppkoppling för allt vad elektronisk kommunikation heter.
Tyvärr kan han inte titta på TV, eftersom ????
Just det – frågorna hopar sig varför han ringer till det stora företaget och undrar varför ????
Och så har han hållit på i drygt en vecka.

Själv har jag en bank som tar ut en extraavgift om 1,50 för det fall man betalar sina räkningar med annat än plusgiro. Jag har protesterat och undrat och undrat var jag godtagit detta förhållande – en enkel fråga som inte fått sitt svar ännu, efter 6 månader och många påstötningar. Den stora banken behagar inte svar antar jag på grund av att den är  – just det; så stor.

Detta är två pyttesmå exempel som jag antar alla konsumenter av varor och tjänster känner igen sig i och som jag funderat mycket över.
På grund av sin storlek och i kombination med sin, efter alla år, läderartade hud, är det inget av våra stora företag, som bryr sig. Det enda som diskuteras i styrelserummen är tillväxt.
Tillväxt och åter tillväxt!

Jag skulle nu inte skriva detta om inte jag fått möjligheten att träffa en företrädare för ett Sveriges största företag, varvid jag frågade honom hur det egentligen stod till med det gamla uttrycket ”Kunden i centrum”, varvid han svarade med ett generat leende och den retoriska frågan: ”Jamen gäller inte det fortfarande?”

Så här har det blivit.
Alla företag har startat med kunderna som det viktigaste ”kapitalet”. Tillväxten skapade ett behov av att anställa, varefter de anställda kom att ses som den viktigaste resursen. Ökad tillväxt blev såsmåningom ett mantra för att locka till sig aktieägare – och tillväxten kom sedan att bli självgenererande. Växte inte företagen så flyttade aktieägarna sitt kapital inom nanosekunder.
Och i den världen lever vi nu. Tillväxt till varje pris!
Allt detta är ont nog; men kanske det värsta är det faktum att kanske det viktigaste fundamentet för all företagsamhet, nämligen tilliten – tilliten till de stora företagen – håller på att errodera. Inte bara genom moraliskt förkastliga affärsmetoder, utan kanske mest på grund av bristen på uttalat ansvariga.
Men ”kunden i centrum” – gäller inte det fortfarande?
Jovisst!
Men ”kunderna” heter nu – aktieägarna!

Läs: SvD, DN, DN

Annonser

Tro mej!

Tro mig! Jag vet!

I dagens SvD har en muslimsk läkare avgivit vittnesbörd i en mycket känslig fråga.
Frågan som ställs är; har han rätt till egen tro?
Som framgår av artikeln har han gjort en resa i trons landskap – från den auktoritära till den fria tron; det vill säga att kommit till insikt om att den existensiella tron är en helt personlig fråga. Och denna insikt har kommit till det sekulära Sverige.
Många gånger har jag påpekat att den som påstår att den tror endast kan få svaret – Jaha.
Lika fullt som som den som säger sig icke tro endast kan få samma svar – Jaha.
Att troende sluter sig samman i religiösa hiearkier är inget konstigt, men när sedan hiearkiernas främsta företrädare börjar tala om vad som är rätt eller riktigt – det är då det demokratiska samhället måste sätta ned foten. I den religiösa världen anses missionerande var fint, men felaktigt hanterande kan samtidigt bli ett gissel för mänskligheten. Kristendomen och islam är två missionerande religioner och spåren förskräcker, eftersom historien och den nu pågående processen visar att yttrandefriheten tycks vara sekundär i många av dessas utövare.

”Tro mig! Jag vet!”

Davos nästa!

Som ni vet så brukar jag framställa, lite slarvigt kanske, frågan: Och vad har du gjort för mänskligheten idag?
Naturligtvis ler de flesta, inklusive mig själv, i mjugg för vi vet att vi är enkla vingårdsarbetare.
En som dock inte behöver le i mjugg är professor Otto Cars som hela sitt forskarliv ägnat tiden åt ett av mänsklighetens största hot – antibiotikaresistens.
Oförtrutet har han jobbat med att informera världen om vad som kan förestå oss, om vi inte förbättrar sjukhushygienen, hejdar onödig förskrivning av antibiotika, hittar andra vägar att behandla infektionssjukdomar … m.m. m.m. Och nu har han lyckats med ytterligare genombrott då han intervjuats på World Economic Forums mycket lästa och välrenomerade blogg. Man kan här läsa  och begrunda den, som så många uppfattat som en domedagsprofetia, men som samtidigt nu börjat att tas på allvar.  När man läser om World Economic Forums inflytande på allas våra globala framtid så förstår man att professor Cars endast är att gratulera.
Davos nästa!

Läs även tidigare inlägg:
https://flanerase.wordpress.com/2009/09/17/antibiotikaresistens-och-media/
https://flanerase.wordpress.com/2009/09/01/antibiotikaresistens-och-afghanistan/
https://flanerase.wordpress.com/2012/05/11/vikten-av-att-mota-motstand/
https://flanerase.wordpress.com/2010/12/10/processer-ar-inga-nyheter/
https://flanerase.wordpress.com/2009/11/04/grattis-otto/
https://flanerase.wordpress.com/2009/05/25/insikt-om-ett-varldsproblem/

Norrsken

En lätt rodnad kan anas på kvällshimlen om man, från mitt perspektiv, tittar mot norr. Ett lambertzkt sken kan annas, även om det i takt med aftonstjärnans verkar avta. Advokaten Olsson presenterade ett i mina ögon balanserat inlägg, i den annars så infekterade Quick-debatten på SvD:s Brännpunkt, och avslutar med den mycket relevanta frågeställningen: Hur kunde det bli så här?
Samma frågeställningen hoppas jag också att en av huvuudrollsinnehavarna i Quickdebatten kunde ge ett svar på vad gäller da Costa-fallet. Visserligen har Per Lindeberg väl beskrivit vad som hände i sin bok Döden är en man, men ändå ser jag många parallela delar i Göran Lambertz agerande – då som nu.

Men på den svagt rosa himlen tänds så ett fyrbåk, någonstans på himlen rakt norrut. I granntidningen så ser jag att Kulturhusets konstnärlige ledare skall anställa ett symboliskt bokbål, vars lågor lär flamma upp och uppmärksammas ända ner till Medelhavet … ett bokbål, som tydligen inte lär begränsas till ett antal Tintin-böcker, utan lär äta sig in i åtskilliga bokhyllor.
Böcker med bland annat homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll skall rensas ut.

Hoppsan!
Kanske denne unge man missat ett grundläggande drag i svensk demokrati.

P.S. Och knappt har man vänt ryggen till så är Tintin ”back in town”.  Principen fort men fel har tydligen rått, varför vi, utan bitanka,  kan hälsa ytterligare en medborgare* välkommen in i det demokratiska samhället.

* Behrang Miri

Dumt fôlk – och vi andra

Jag har i Axels frånvaro ansvaret för den här bloggen och känner att en del av detta ansvar ligger i att skriva något.

Jag har också övervägt att det bästa sättet att upprätthålla flanera.se:s goda rykte vore att låta bli att skriva.

Men det finns ett ämne som är outtömligt, och det är folks dumhet. Så jag bestämde mig för att skriva om det, men det dröjde inte länge innan jag ställdes inför valneurosen: vad av alla dumheter på jorden skall jag skriva om – och är inte allt att slå in öppna dörrar?

Jag beslutade mig dock för att börja i Kina – eller Japan. Jag vet inget om vem dessa öar och, därmed, potentiella fyndigheter i närheten, tillhör. Men argumentationen, som vi märkligt nog hört mest av från det kinesiska hållet, kan bli underhållande. En kinesisk demonstrant sade med av nationell rörelse skälvande stämma något i stil med: ”Vi skall inte köpa av japanska företag här i Kina och inte heller japanska varor. Men vi hoppas att de fortsätter att köpa av våra varor!”

Man undrar hur tankeverksamheten hade arbetat fram ett sådant uttalande.

Sedan kan man naturligtvis ta upp debatten kring senaste budgeten. All sådan debatt är av nödvändighet svårt drabbad av dumhet, eftersom den just är politisk. Och politisk debatt som är befriad från dumhet vet jag mig aldrig ha träffat på. Så där har vi ett fall av att slå in öppna dörrar. Men det är något djupt komiskt i att se kontrahenter säga i princip att visserligen gjorde vi likadant när vi satt i regeringen/var i opposition, men nu är det ni som sitter i regeringen/är i opposition och därför är det ni säger korkat och skadligt för landet.

Och så har vi alla vi andra, som ser på och skrattar åt politikerna. Vad borde vi säga åt oss själva? Jo, gör det bättre själv! Problemet är att vi, fina människor, tycker att vi har viktigare saker att göra än att hålla på med politik och klagar över att det är fel människor som ägnar sig åt politik. Att det senare är sant är på det internationella planet klart: är det någon som tror att de två som just nu slåss om att få leda USA är de yppersta av en befolkning på flera hundra miljoner? Är det lika illa i Sverige? Vet inte, men tror inte det. Men jag har en känsla av att debattglada människor söker sig till politiken som en arena, där de kan slå hisnande volter och imponera på folk. Problemet är att det inte är konfrontatoriska (om ett sådant ord gives) ordakrobater med politiska skygglappar vi behöver, utan folk som genom samarbete vill åstadkomma bästa möjliga utveckling för landet.

Människan UPA***

Glöm inte hjälmen när du skall ut och gå!

Jag har en god vän, vars son skadades vid en cykelolycka – (heter det förresten så när en gångtrafikant blir nermejad av en cyklist?)
Denna gång verkade det gå vägen; skador på lever, lunga och ryggkotorna verkar läka och förhoppningsvis får denne unge man inga men av olyckan.*
Men kanske det mest upprörande. Förövaren försvann.
(Som en kuriositet kan nämnas att tillbudet skedde i direkt anslutning till Akademiska sjukhuset, så hjälpen var nära.)

Naturligtvis inga paralleller; men igår fick jag smaka på samma medicin.
Jag gick på en trottoar som blockerades av en hantverkares bil, varför jag tog ett snett steg ner i  rännstenen – och pang! – så låg jag där, påkörd av en cyklist. Det lär väl inte vara någon större skönhetsupplevelse att se gubbe, i sina bästa år, stå på näsan, men att jag var så till den milda grad frånstötande i min uppsyn så att cyklisten for vidare för att slippa se eländet, hade jag inte förväntat mig. I stället stannade en bakifrån kommande cyklist och två andra vänliga själar, som alla störtade fram och undrade – hur gick det?
– Bra! … (förutom att jag fick en blånad på okbenet, en uppriven handflata, ett blödande knä och ett bar bräckta glasögon.)

Hemkommen – efter det att en vänlig optiker i grannskapet fixat mina glasögon (Rediviva Optik) – så fick jag på kvällsnyheterna på SVT, se en förskräcklig scen. En samvetslös medborgare rånar en medmänniska på ett tunnelbanespår**… och lämnar sitt offer på spåret!

Och det är nu jag börjar undra: Vad är det som håller på att hända? Vad är det för en (o)-moral som håller på att växa fram? Vad är det som gör att människor inte vågar ta sitt ansvar? Jag vet inte själv, men det är bara att konstatera att om man söker kunskap om personligt ansvar eller det närliggande personligt ansvarstagande så handlar det om självförverkligande eller ekonomiskt ansvar i olika former.

Det här skall Daniel och jag tala ”vidare” om.

* P.S. Visste du att vad gäller cykelolyckor finns ingen motsvarande trafikförsäkring. Den gäller endast för trafik med motorfordon.
P.S II. Man propagerar för hjälm på cyklister. Kanske är det fotgängarna som skall skydda sig istället?

** En händelse som uppmärksammats i både SvD och DN och många andra medier. Det intressanta är dock vad som kommer att skrivas på ledar- och kultursidor. Jag förslår samlingsrubriken Människan UPA – en studie i egoism.

*** Det är tydligen inte allom bekant vad som menas med UPA. I överförd betydelse från juridiken står förkortningen för Utan Personligt Ansvar.

Vår rätt till oberoende.

En ny marknad?

Idag presenterades en utredning om hur Public Service bör finansieras i framtiden. (Det mesta kunde man läsa i gårdagens DN.)

Utan att ha  läst utredningens förslag mer noggrant så har jag förstått att man vill bort från nuvarande licensavgifter som primär inkomstkälla för SR, SVT och UR. Istället skulle man skapa en speciell skatt, där alla skattebetalare skall bidra … inte ens blivande kulturministrar lär komma undan.
Ett tag trodde jag att man skulle föreslå en trängselavgift, som kunde baseras på trängseln i etern, men det löste man genom att istället slopa det gamla FM-nätet och istället propagera för ett digitalt nät. (Och så var väl det där med att man skulle betala när man slog på mediet, men även betala när man slog av detsamma.)
En annan detalj som utredningen tar upp i sitt betänkande är att  det finns  ett egenvärde i att programutbudet är fredat från reklam, produktplaceringar och, så långt det är möjligt, sponsring.

Sammantaget kan man likna betänkandets slutsatser med införandet av begravningsavgifter via skattsedeln. Detta gjordes för att vi dödliga skulle vara oberoende av kyrkan … (de andra  – de odöliga, betalar kyrkoavgift), och licensavgiften införs nu för att Public Service skall vara oberoende av staten. Dock återstår det där med reklam och sponsring, men istället för att förbjuda kanske det fötts en idé.
Kanske jag i en framtid kan få en liten skylt invid graven där det står: Hädanfärden sponsras av Fonus.*

Observera mitt tempus – det är ju bara en idé!

Veckoavslutning

Sedvanlig veckoavslutning hölls på fredagseftermiddagen och mycket dryftades utan att så många livsproblem kunde lösas. Bland annat diskuterades en artikel om Kafka, som vi båda till dags dato inte mer än delvis begripit. En lyckad sittning med andra ord.

I sedvanlig ordning kunde vi konstatera att en förfärande stor del av mänskligheteten, stundom också inkluderande oss själva, är idioter. Och att många av dessa samlas inom vissa yrkeskårer och grupperingar, i synnerhet politiker. Jag kunde dock meddela att jag just träffat en representant ur den senare kåren, vars åsikter jag absolut inte delar, men som jag tycker gör ett bra jobb. Axel noterade detta.

I övrigt var det en hel del tal om krämpor av olika slag – vi är ju i den åldern.

Apropå ”den åldern” anslöt till ett närstående kafébord också representanter för Promenadakademin (osäker på såväl stavning som om akademin omfattar fler medlemmar än de båda promenörerna som dök upp), med anslående hund. De åt, i anslutning till den svenska akademien frugala vanor, kanelbullar till kaffet. Svenska A äter som bekant ärtsoppa. Vi, som ännu ej nått akademisk nivå, åt budapeststubbe.

? … som i en liten Ask

*

Ursäkta, men vad är det för fel på vårt rättssamhälle? (läs andra stycket i § 5 nogrannsamt.)
Att fru Ask, vår justitieminister, inte håller måttet kan väl inte vara alla tokigheters förklaring?
Men att något inte hänger ihop längre är helt klart. Först får ett justitieråd spinn och börjar bedöma andra domares bevisvärderingsförmåga och nu visar det sig att Svea rikes lag inte längre kan tillämpas.
Ja, jag  vet att det finns obsoleta lagar som t.ex.  Byggningabalkens bestämmelser om huru svin må i ollonskog släppas, men inte visste jag att ockerlagen mött samma öde.
På den tiden jag läste juridik så talade man om att riksbanksränta + 8% var gränsen för ocker och brottet avsåg att hindra ockrare och procentare att sko sig på människors trångmål, men så på senare tid har ockrandet kommit att institutionaliseras genom olika mer eller mindre seriösa finansinstitut. Och hux flux så råder avtalsfrihet.
Men så, plötsligt kommer SVT och knäcker den åldriga nyheten om finansbolagens ockerränter, som kan handla om 10.000-tals procentenheter, och då blir det genast ett herrans liv.
Men fru Ask sover vidare – någonting var inte att vänta från rättsstatens högste beskyddare – och i stället framträder därvid en yrvaken finansmarknadsminister, Peter Norman,  och säger att ”det är oacceptabelt”, för att sedan visa handlingskraft och uttrycker  att man skall ”titta på frågan”. Ytterligare ett statsråd som tycks varken kunna ge råd eller ta råd. Rådvill verkar det mest täckande för ordet.

Och så vidare i raden.
Nu inträder på scenen en överåklagare vid åklagarmyndighetens avdelning för bland annat eko- och skattebrott,  en herr Thomas Häggström, och förklarar varför ockret kan pågå helt ogenerat: ”Det är att det inte är klart vem som har ansvar för frågan”. Konsumentverket, Polisen eller kanske till och med Åklagarmyndigheten.
Man tar sig för pannan.

En rättsstat som inte kan avgöra vem som har ansvaret för brottsbalksbrott enligt Sveriges Rikes Lag!
Vakna fru Ask … eller låt dig snarast utnämnas till landshövding!

 
… i vaket tillstånd

Dags att rensa i debatten

Häromdagen, när jag slog på radion vid 8-tiden på morgonen gick diskussionens vågor redan höga i en s.k. debatt* mellan två politiker. Eftersom jag  inte visste vad det handlade om så fick jag först för mig att det handlade om ett historiskt referat om svensk pilsnerfilm, ni vet där några käringar trätte från var sitt fönster på en innergård på Söder. Ord som vidrigt, patetiskt, snuskigt, haglade samtidigt som man mest talade i mun på varandra. Jag vet inte vilken av damerna som kom Julia Caesar närmast, men jag kan inte beskylla någon för att ha som mål att informera om respektive ståndpunkt.
Efter en stund förstod jag att det handlade om något så trivialt om huruvida det är rätt att läxhjälp skall bli föremål för RUT-avdrag.

Så här i efterhand undrar jag nu: Har det hänt något med vårt diskussionsklimat?
Med risk att framstå som mer än gerontisk, försöker jag ändå framkalla tiden då en diskussion kunde framstå som både bildande och underhållande. De flesta i min generation påminner sig säkert radiodebatter, men även TV-debatter, där intellektuella giganter som Ingmar Hedenius, Herbert Tingsten och Sven Stolpe kunde föra samtal i vilka stickor och strån kunde ryka – men ändå i ordnade former. Men man förde samtal och sedan var det upp till  åhörarna/tittarna att bedöma kombattanternas inlägg.
Samma sak gällde, vad jag minns, dåtidens politiker. Erlander och Hjalmarsson kryddade sina inlägg med humor och välformulerade pikar och även om Hedlund och den akademiskt tråkige Ohlin inte hade samma flyt i retoriken så nog hölls debatterna på en mer saklig nivå än i dag.
Nuförtiden verkar debattörerna ha ändrat karaktär. Nu handlar det tydligen mest om att ”ha rätt”.
Jag vet att de RUT-debatterande damerna säkert gått igenom kursen ”medieteknik”,  där mediekonsulterna inpräntat att man som debattör hela tiden skall föra fram sitt budskap. Jag vet av egen erfarenhet då en mediakonsult, (en f.d. journalist!),  lärde mig hur att hantera journalister:
– Bry dig inte om vad journalisterna frågar; svara alltid med det du vill ha sagt.
Och sådan är tydligen kulturen nuförtiden.

Det är inte utan att jag längtar tillbaka till den tid då man förde samtal och försökte klargöra vad man egentligen ville ha sagt. Detta hindrar naturligtvis inte att man kan tycka att motparten har fel, men det kan uttryckas på så många olika sätt.
Om jag inte missminner mig så var det just Herbert Tingsten som i en debatt förklarade:
– En av oss kan ha fel. Det är inte säkert att det är jag.

* Om du orkar – Lyssna själv