Språkpolisen tillkallas

 

Axel skriver till mig och säger att ”läsarna kräver”, eller något liknande, att jag uppträder i språkpolisens skepnad. Jag tror honom inte.

Det är visserligen en allmän princip, detta att inte blint lita på vad Axel – eller någon annan utom Hustrun – säger, men i det här fallet är min övertygelse stark. Just därför skall jag göra som han säger.

Att vara språkvårdare är att vara tjatig och varje inlägg om rätt och fel i språket blir med nödvändighet ”favoriter” i repris. Men jag tänker denna gång inte ondgöra mig över att folk sär skriver, skriver för de som i stället för dem som eller att min norrländska barndoms häpnad över att kompisarna inte kunde skilja på var och vart, befintlighet och riktning, nu har fått omfatta snart sagt varje skrivande och talande person man hör, ser och läser i medierna.

Jag tänker alltså låta bli att brännmärka dessa språkliga ofullkomligheter, även om jag tycker de är dumma, utan funderar i stället över varför det har blivit så här.

När jag gick i skolan, för ganska precis 50 år sedan, fick vi läsa grammatik, ett i dagens skola tämligen okänt begrepp. Jag kan inte säga att jag älskade det då och inte heller att jag tror att det går att börja traggla pluskvamperfekt och konditionalis med dagens skolbarn. Jag tror inte heller att den svenska grammatiken gjorde så starkt intryck på min språkkänsla. Det var tyskan det hängde på. För där var det nödvändigt att veta skillnaden mellan ackusativ och dativ, när man tragglade an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor,  zwischen, som jag nu glömt vad de styrde. Förmodligen både ackusativ och dativ, för de andra ramsorna, för dativ respektive ackusativ, kommer jag ihåg. Och jag tror, dvs jag har inte kollat, att det var så att de styrde dativ när det var befintlighet och ackusativ när det var riktning. Eftersom pedagogiken på den tiden var sådan att man fick poäng när man gjorde fel, så lärde man sig skillnaden mellan riktning och befintlighet. Nu får man inte så mycket minuspoäng, för någonting, om jag förstått tankegångarna rätt. Så de små liven lär sig inget. Pedagoger, alltså de enda i samhället som tror att feedback inte betyder något, inbillar sig att eleverna av purt intresse skall lära sig hur det skall vara. Vilket medför att de ingenting kan. Utom allt det som vi inte har en aning om, datorer, smarta telefoner och meningen med att stå och framsäga grötrim till datoriserad rytmbakgrund (rap).

Många skyller sär skrivningen på engelskans inflytande, men det tror jag inte på, för så mycket engelska kan de inte i allmänhet. Det är en missuppfattning att vi svenskar talar så bra engelska. De unga talar bättre engelska än vi gör, men det betyder inte att de talar bra engelska. Och engelskan sär skriver inte så att det blir obegripligt, som i det klassiska ”en brun hårig sjuk sköterska” eller texten på skylten som satt upphängd på min arbetsplats: ”Rök fritt”.

Jag tror de unga inte kan skriva svenska för att deras lärare inte kan det. Jag har sett prov i svenska med alla de här uppräknade oegentligheterna representerade, utan några som helst kommentarer, än mindre korrigeringar. Kanske det är Skolverket som förbjudit lärarna att säga ifrån när eleverna gör fel, eftersom någon pedagog sagt att eleverna kan känna sig kränkta då. Det är ju så blivande lärare reagerat när de blivit korrigerade under sin utbildning, de har blivit kränkta.

Nu har jag skrivit alldeles för mycket om alldeles för lite. Men jag sätter punkt här.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Medier, Politik & samhälle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s