Dags att rensa i debatten

Häromdagen, när jag slog på radion vid 8-tiden på morgonen gick diskussionens vågor redan höga i en s.k. debatt* mellan två politiker. Eftersom jag  inte visste vad det handlade om så fick jag först för mig att det handlade om ett historiskt referat om svensk pilsnerfilm, ni vet där några käringar trätte från var sitt fönster på en innergård på Söder. Ord som vidrigt, patetiskt, snuskigt, haglade samtidigt som man mest talade i mun på varandra. Jag vet inte vilken av damerna som kom Julia Caesar närmast, men jag kan inte beskylla någon för att ha som mål att informera om respektive ståndpunkt.
Efter en stund förstod jag att det handlade om något så trivialt om huruvida det är rätt att läxhjälp skall bli föremål för RUT-avdrag.

Så här i efterhand undrar jag nu: Har det hänt något med vårt diskussionsklimat?
Med risk att framstå som mer än gerontisk, försöker jag ändå framkalla tiden då en diskussion kunde framstå som både bildande och underhållande. De flesta i min generation påminner sig säkert radiodebatter, men även TV-debatter, där intellektuella giganter som Ingmar Hedenius, Herbert Tingsten och Sven Stolpe kunde föra samtal i vilka stickor och strån kunde ryka – men ändå i ordnade former. Men man förde samtal och sedan var det upp till  åhörarna/tittarna att bedöma kombattanternas inlägg.
Samma sak gällde, vad jag minns, dåtidens politiker. Erlander och Hjalmarsson kryddade sina inlägg med humor och välformulerade pikar och även om Hedlund och den akademiskt tråkige Ohlin inte hade samma flyt i retoriken så nog hölls debatterna på en mer saklig nivå än i dag.
Nuförtiden verkar debattörerna ha ändrat karaktär. Nu handlar det tydligen mest om att ”ha rätt”.
Jag vet att de RUT-debatterande damerna säkert gått igenom kursen ”medieteknik”,  där mediekonsulterna inpräntat att man som debattör hela tiden skall föra fram sitt budskap. Jag vet av egen erfarenhet då en mediakonsult, (en f.d. journalist!),  lärde mig hur att hantera journalister:
– Bry dig inte om vad journalisterna frågar; svara alltid med det du vill ha sagt.
Och sådan är tydligen kulturen nuförtiden.

Det är inte utan att jag längtar tillbaka till den tid då man förde samtal och försökte klargöra vad man egentligen ville ha sagt. Detta hindrar naturligtvis inte att man kan tycka att motparten har fel, men det kan uttryckas på så många olika sätt.
Om jag inte missminner mig så var det just Herbert Tingsten som i en debatt förklarade:
– En av oss kan ha fel. Det är inte säkert att det är jag.

* Om du orkar – Lyssna själv

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Lärdomar och fördomar, Medier

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s