Språkpolisen tillkallas

 

Axel skriver till mig och säger att ”läsarna kräver”, eller något liknande, att jag uppträder i språkpolisens skepnad. Jag tror honom inte.

Det är visserligen en allmän princip, detta att inte blint lita på vad Axel – eller någon annan utom Hustrun – säger, men i det här fallet är min övertygelse stark. Just därför skall jag göra som han säger.

Att vara språkvårdare är att vara tjatig och varje inlägg om rätt och fel i språket blir med nödvändighet ”favoriter” i repris. Men jag tänker denna gång inte ondgöra mig över att folk sär skriver, skriver för de som i stället för dem som eller att min norrländska barndoms häpnad över att kompisarna inte kunde skilja på var och vart, befintlighet och riktning, nu har fått omfatta snart sagt varje skrivande och talande person man hör, ser och läser i medierna.

Jag tänker alltså låta bli att brännmärka dessa språkliga ofullkomligheter, även om jag tycker de är dumma, utan funderar i stället över varför det har blivit så här.

När jag gick i skolan, för ganska precis 50 år sedan, fick vi läsa grammatik, ett i dagens skola tämligen okänt begrepp. Jag kan inte säga att jag älskade det då och inte heller att jag tror att det går att börja traggla pluskvamperfekt och konditionalis med dagens skolbarn. Jag tror inte heller att den svenska grammatiken gjorde så starkt intryck på min språkkänsla. Det var tyskan det hängde på. För där var det nödvändigt att veta skillnaden mellan ackusativ och dativ, när man tragglade an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor,  zwischen, som jag nu glömt vad de styrde. Förmodligen både ackusativ och dativ, för de andra ramsorna, för dativ respektive ackusativ, kommer jag ihåg. Och jag tror, dvs jag har inte kollat, att det var så att de styrde dativ när det var befintlighet och ackusativ när det var riktning. Eftersom pedagogiken på den tiden var sådan att man fick poäng när man gjorde fel, så lärde man sig skillnaden mellan riktning och befintlighet. Nu får man inte så mycket minuspoäng, för någonting, om jag förstått tankegångarna rätt. Så de små liven lär sig inget. Pedagoger, alltså de enda i samhället som tror att feedback inte betyder något, inbillar sig att eleverna av purt intresse skall lära sig hur det skall vara. Vilket medför att de ingenting kan. Utom allt det som vi inte har en aning om, datorer, smarta telefoner och meningen med att stå och framsäga grötrim till datoriserad rytmbakgrund (rap).

Många skyller sär skrivningen på engelskans inflytande, men det tror jag inte på, för så mycket engelska kan de inte i allmänhet. Det är en missuppfattning att vi svenskar talar så bra engelska. De unga talar bättre engelska än vi gör, men det betyder inte att de talar bra engelska. Och engelskan sär skriver inte så att det blir obegripligt, som i det klassiska ”en brun hårig sjuk sköterska” eller texten på skylten som satt upphängd på min arbetsplats: ”Rök fritt”.

Jag tror de unga inte kan skriva svenska för att deras lärare inte kan det. Jag har sett prov i svenska med alla de här uppräknade oegentligheterna representerade, utan några som helst kommentarer, än mindre korrigeringar. Kanske det är Skolverket som förbjudit lärarna att säga ifrån när eleverna gör fel, eftersom någon pedagog sagt att eleverna kan känna sig kränkta då. Det är ju så blivande lärare reagerat när de blivit korrigerade under sin utbildning, de har blivit kränkta.

Nu har jag skrivit alldeles för mycket om alldeles för lite. Men jag sätter punkt här.

Annonser

”Nazistdjävlar”

För ett tag sedan flög jag från Marseille till Stockholm. Resan gick via Frankfurt som är ett hån mot alla.
Jag kan naturligtvis inte blamera Lufthansa för att de flyger från Frankfurt, men det är bara att konstatera att den flygplatsen inte är byggd för människor – men av människor som antagligen efter avslutat jobb väljer att flyga via andra nav. Senast landade jag vid  finger B varefter jag fick transportera mig gåendes cirka 500 meter till finger A. Där vidtog ett rullband som förde mig framåt cirka en kilometer, med avbrott var hundrafemtionde meter för avstigning till väntande gatar. Efter cirka 10 avstigningar var jag så framme vid avstigning för gate 19 och där gällde hiss  ner i avgrunden. Väl ute ur hissen så ställde jag mig på ett kilometerlångt rullband för att transporteras till B-fingret. Gate B10 är nu inte långt borta.
Och här börjar min ”egentliga” historia.

Snart märkte jag att jag kommit rätt. Flertalet vid gaten talade svenska och förstärktes av att de flesta passagerarnas utseende skvallrade om att man hade en relation eller kanske bara en solbränna som stammade från Thailand. Visst fanns det de som hade andra utgångspunkter än Bangkok, men det var dessa som man lade märke till. De talade vitt och brett om erfarenheter från Thailand, samt uttryckte en ”överlägsen” resvana. (De hade ju varit i luften kanske redan 10 timmar.)
Detta gällde ”hopen” som har en tendens att ”ta plats”. Men så finns det ju alltid de som utmärker sig än mer.
(Ursäkta min fördomsfullhet.)
En svensk ung man, i trettioårsåldern, iklädd rosa skjorta, moderna märkesjeans (trasiga vill säga) och ett österländskt pannband om sitt långa hår kom släpande med tre handbagage – ett i vardera handen, och ett på ryggen.
Nu är det så att reglerna är ganska strikta i Europa – man får endast medföra ett handbagage, vilket också påpekades av en vänlig tysk markvärdinna. Hon krävde att  delar av handbagaget måtte , som det heter, taggas. Palaver uppstår. Mannen vägrar. Markvärdinnan står på sig. Mannen propsar på  och menar att han ”flugit runt halva jorden … och nu så skall det här djävla bolaget bråka … typiskt Tyskland …”
Efter ytterligare diskussion ansluter så en svensk ung flicka och säger att hon kan ta hand om delar av hans handbagage.
För att undvika ytterligare bråk och obehag för övriga köande för ombordstigning, går så den tyska markvärdinnan med på kompromissen.
Gott och väl …
Men så i gången ut till planet säger mannen: Det är så djävla typiskt tyskar … djävla nazistdjävlar!

Jag är övertygad om att mannen, så fort han kommit hem till Sverige,  går i ett demonstrationståg  … FÖR FRED!