JAG! … en författare?

”Att vara författare är ett slit” har jag hört från många ”kollegor”.
Detta har dock inte hindrat mig från att med ett visst dödsförakt kasta mig in i bransch. När jag, efter min pensionsavgång satte pennan mot bordsskivan och som enda skydd mot densamma lade ett papper, så förstod jag att en lysande karriär stod för dörren. Redan de första raderna ledde mig rätt. Jag skulle inte bli lyriker!  Följaktligen låg den lättare marknaden öppen för mig. Jag skulle bli epiker.
Efter vissa efterforskningar i förlagsvärden förstod jag genast att dessa drömde om att få ge ut verk av en verklig romanförfattare – Harry Potter var på utgång och deckargenren hade svämmat över sina bräddar – varför jag genast fattade beslut om att skriva en släktkrönika. Jag läste Buddenbrooks – Mann hade ju fått nobelpriset för den –  men jag orkade knappt läsa halva boken. Jag kastade mig så över en annan nobelpristagares  släktkrönika – de Gard´s Les Thibault – med ungefär samma resultat. Följaktligen kände jag mig manad att skriva något som jag själv skulle kunna orka läsa.
Kan jag skriva 400 sidor så orkar jag väl läsa dem också, tänkte jag.
Sagt … och gjort!
Efter 6 månaders slit, så var jag då klar … och jag skulle kunna kalla mig författare. Jag kunde se bokhandelsdiskarna fyllda av min debutroman precis lagom till julhandeln. Augustpriset hägrade och några jävshinder inom de adertons krets – jag hade sett Peter Englund på stan en gång – kunde knappast föreligga. Karriären låg där – spikrak – men så hände det något. Vänner och kamrater började fråga efter ”Schatullet” – bokens arbetsnamn var så – och mina dubier; eller skall vi kalla det självkritik, satte in. Behovet av att läsa vad jag skrivit, dvs. min bok, kändes allt starkare, men det skall du veta, som bara läser och läser … Det är jobbigt att läsa vad andra skrivit, men du skall samtidigt veta att  det är som en andeviskning i morgontofflor jämfört med att läsa ur egen fatabur.

I det läget åkte jag ner till södra Frankrike – (det gör författare) – för att få distans till mina skriverier. Och vad är väl bättre än att ägna sig åt fysiskt arbete, varför jag började bygga upp en mur – en fysisk – men som sedermera skulle visa sig bli en mental. Inför införskaffandet av materiel åkte jag sålunda till brädgården Point P, varvid jag lustigt nog tillfrågades om namn, adress och … yrke! Överrumplad som jag blev svarade jag helt frankt – dock efter viss tvekan – écrivain. Och därmed hade jag satt det på pränt. Jag var numera författare till yrket. I alla fall hos Point P.

Muren blev iordningställd, med grannars hjälp, men den egentliga muren – min mentala – är ständigt under uppsikt. Visserligen uppbygd, men omöjlig att riva, varför jag, då jag numera tillfrågas om mitt författarskap så svarar jag:
– Jag skriver och skriver, men min förläggare förstår mig inte.

Att vara författare är ett slit.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s