Så ni skräms!

Bild 2

Igår träffade jag en god vän, visserligen i en något stimmig miljö, och vi resonerade kort om de larmrapporter som olika typer av klimatologer ger ifrån sig och jag hann uppfatta att min vän förskräcktes över att deras utsagor gör att människor blir rädda. Det var då jag kom att på den engelske författaren  Alexander Pope (1688 – 1744) – han som myntade den, i mina öron, litet diffusa sentensen A little knowledge is a dangerous thing!
Jag förstår vad han menar, men samtidigt är det ett lustigt uttalande. Man kan tolka det som att kunskap överhuvudtaget skall användas med moderation och bara av dem som kan och förstår – vilka det nu är?

Själv brukar jag tala om tre nivåer av kunskap genom att använda mig av metaforen växellåda.

  1. Alla som kör ett fordon använder sig av en växellåda.
  2. Går växellådan sönder måste man ha kunskap för att kunna laga den.
  3. Och så finns det de som konstruerar växellådor.

Hur jag nu skall överföra denna metafor på kunskap i allmänhet är en fråga som jag sliter allt som oftast – en tes som bygger på att nivå 3 och nivå 2 bygger på förtroende. Och har nivå 1 inte förtroende för ”den yttersta kunskapen”, då skapas en osäkerhet och en rädsla.
Som exempel – denna morgon då jag fick ett mail med en artikel från en annan vän – professor Otto Cars – som istället för att förlusta sig, arbetar för mänsklighetens överlevnad. Men som han skräms!  Men jag blir inte rädd, för jag har förtroende för de som befinner sig på nivå 3. (Läs hans artikel så förstår ni!)

Men nu åter till mitt bryderi och Alexander Pope.
Å ena sidan; har ”den yttersta kunskapen” rätt att skrämma oss, ganska ignoranta medborgare, och hur skall vi förhålla oss till densamma. Om forskarna ser det som vi inte ser, skall de då förhålla sig passiva. Svaret är enkelt – Naturligtvis inte!
Antibiotikaanvändningens följder har hela tiden varit kända – ända sedan tidigt 40-tal då Alexander Flemming själv varnade för effekterna – men läkare, patienter, politiker har inte varit tillräckligt rädda. Men nu står vi alla vid vägs ände och måste ta rädslan på fullt allvar. Med andra ord; samtliga 3 nivåerna är uppfyllda och nu drabbar hoten oss alla.

Å andra sidan har vi ett annat hot – klimathotet – där förhållandet är annorlunda och där ”den yttersta kunskapen” är delad. I alla fall på nivå 3 i den ovan nämnda metaforen. (Jag vet att jag sticker ut hakan … ”för alla vet ju!”). Och när den yttersta kunskapen är delad så bygger nivå 2 vidare på den osäkra grund – se bara på två så vitt skilda synsätt som SvD uppvisat under den gångna veckan. Två debattörer, Anders Wijkman och Johan Rockström, ser framtiden på sitt sätt och Lydiah Wålsten ser det ur ett annat perspektiv.

Och om det nu är så att nivå 3 är oense och nivå 2 är mer eller mindre rädda, så kanske det inte är så underligt att vi på nivå 1 blir osäkra – och rädda!

Är det alltså så att för lite kunskap är det som är boven i dramat?
Jag sliter med frågan.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Lärdomar och fördomar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s