Den stora bankbytardagen

Bild 3

Idag inföll den stora bankbytardagen – för mig – inte för att det var så tänkt, men så läste jag i en rubrik  på Svenskans förstasida Bankerna göder ägarna och då kändes det som en lämplig liten uppgift att ägna en annars glåmig förmiddag åt.
Först började jag notera räntan på mitt eget Allt i Ett-konto på Skandiabanken. Här ökade min vilopuls från normala 60 till det nästintill dubbla. (Nog för att jag vet att man redovisar ränta i procent, och det betyder hundradel – men det kändes konstigt att läsa att den intjänade räntan uppgick till hundradelar av en hundradel). Jag ringde upp banken och redan efter 8 minuters väntan fick jag beskedet att ”vi förhandlar inte om räntan” och jag genmälde att jag förstod – ett hundraprocentigt lyft skulle ge räntan 0,1 är väl inget att bråka om. Och eftersom mitt andra konto – ett sparkonto i samma bank – gav räntan 1,05 så borde jag väl jubla.
Ny väntan; Nordeas telefonsvarare informerade om jag väntade kvar, så skulle jag bli uppringd av någon som ville höra om allt gått bra. Efter dryga 10 minuters väntan så fick jag tala med en trevlig flicka som tyckte liksom jag att det var ett oskick att Nordea debiterar 1,50 per betalning om jag använder mig av bankgiro. Nej, man skall betala via deras eget Plusgiro – ”då kostar det inget”. Jag blev kopplad till Nordeas kundombudsman som visste bättre i allt jag frågade om, men att hon inte stod på kundens sida, det framgick med all önskvärd tydlighet. ”Nu har man (!) bestämt att det ska vara så, och vi gör inga undantag”.
Och så var turen kommen till Danske Bank, men där behövde jag inte bli långvarig. Under tiden jag väntade i deras telefonkö, så hann jag läsa i SvD att de skulle börja ta betalt för att man upprättade ett konto i deras bank, och då lade jag på.
Handelsbanken, dit jag hade fått ett personligt telefonnummer till herr Bäck, ”för han hade inte tid” vid mitt personliga besök, men han hade tydligen inte tid att svara nu heller.
Swedbank fick inte ens chansen. När en telefonsvarare kom in och meddelade att väntetiden var 18 minuter och det med en annan artikel i minnet så förstod jag ungefär varthän det lutade. Banken var naturligtvis nedringd av glada ägare – ni vet de där människorna som skrattar hela vägen till banken – som ville gratulera herr Wolf, för räntan på insatt kapital – 9,90 per aktie. Jag vet inte hur många procent det handlar om, men jag har en svag aning om att det i alla händelser handlar om mer än 0,05.

Sammanfattningsvis har jag insett att jag nog aldrig kommer att tillhöra kategorien ”de som skrattar hela vägen till banken”. Jag har bara en from förhoppning om att få känna mig glad när jag lämnar banken.

P.S. Finns det möjligen någon därute som kan hjälpa mig att besanna min förhoppning – jag kan ju inte bara lämna bankerna – för att bli glad.

Annonser

Rysskräcken håller i sig

Bild 3

För 47 år sedan inkallades jag, som all raska unga män på den tiden, till militär grundutbildnings och vår bibel hette kom att heta SoldF. Jag låg tillsammans med ett 60-tal blivande läkare och präster på något som hette medicinalpluton i Strängnäs och de stackars plutonbefälen hade det inte alldeles lätt i de ”intellektuella” diskussionerna som kunde uppkomma. Och detta mitt under det kalla kriget. Sovjetunionen var rustat till tänderna och, sossarna regerade och ÖB hette Rapp.
Det var då det.
Men vad händer idag.
Ryssland rustar, Alliansen (M) regerar och ÖB heter Göransson.
En liten uniformerad  gubbe säger samma sak som alla svenskar och deras folkvalda företrädare kunde sagt, och då rycker en åklagare ut och skall göra en förundersökning huruvida det föreligger skall för åtal för avslöjande som kan utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Utan att överdriva skulle jag vilja säga att det råder andra tider idag. Och någon större intellektuell debatt tycks inte pågå. Det mesta som sägs verkar vara ”lösplugg”. Är försvaret ett allmänintresse eller är det ett särintresse? SvD SvD
Jag skall naturligtvis inte romantisera försvarsdebatten av 1965 års snitt. Det är inte mycket som skiljer från dagens pladder. Den intellektuella spänsten var då, som nu, ganska så låg – i alla fall med följande lilla meningsutbyte i minnet.

En fänrik föredrog ett kapitel i vår gemensamma bibel. Det handlade om en invasion från öst och hur man skulle hantera densamma, varvid en av läkarkandidaterna undrade efter fullbordad föreläsning:
– Men vad gör man om fienden kommer från väster?
Efter en stunds betänketid svarade så fänriken:
– Ja just ja, … de kan ju göra en kringgående rörelse …… det har  jag tänkt inte på …

Ja, ungefär så här går försvarsdebatten. Så fort våra vänner i öster rister lite i vapenrocken och det dammar lite i våra medier, så kommer som ett brev på posten … en försvarsdebatt! Ingenting tycks ha ändrats sedan Karl den XII:s dagar. Hotbilden är densamma. Rysskräcken styr!

Finns det någon enskild medborgare som i sin vildaste fantasi kan tänka sig att ryssen ”sätter segel och seglar mot Roslagen”, samtidigt som EU, USA och det övriga världssamfundet sitter med armarna i kors i FN.
Är det inte dags att inse att vi lever i ”en annan värld”.

 

 

Erik Olsson – en neutral mellanman.

Bild 1

I lördags skrev jag om ett uttalande från högsta hönset inom fastighetsmäklarbranschen – en viss Eva Westberg – som uttalade sig i SvD på följande sätt:
– Det finns en hel del missuppfattningar om vad som ingår i ett förmedlingsuppdrag. Det vanligaste är att man inte inser att fastighetsmäklaren är en neutral mellanman.

Jag har väl inte reflekterat så mycket mer över fenomenet, men så talade jag i telefon med en vän, söder om landsvägen, som konstaterade att det fanns syn för sägen varje dag. En neutral mäklare vid namn Erik Olsson annonserar i de stora tidningarna och om man använder deras tjänster får man upp till ”6,3% högre pris än snittet på marknaden”.
Jag undrar nu i mitt stilla sinne vem som betalar denna gyllene marginal?

Eva Westberg kanske vet?

Mäklarkonkurrens

images

Eva Westberg, chef för Fastighetsmäklarinspektionen, har gjort ett uttalande i dagens SvD, som retat mig till den milda grad, så att jag känner att jag vill göra en dagboksanteckning.

Hon säger följande:
– Det finns en hel del missuppfattningar om vad som ingår i ett förmedlingsuppdrag. Det vanligaste är att man inte inser att fastighetsmäklaren är en neutral mellanman. Det köprättsliga ansvaret är kvar mellan säljaren och köparen, det är viktigt att man har klart för sig innan man går in i en bostadsaffär.

Fastighetsmäklaren är en neutral mellanman!
Har en av de högsta företrädarna på mäklarmarknaden så dålig verklighetsuppfattning, så är det verkligen skrämmande.
Som alla vet består marknaden av en säljare och flera köpare. Naturligtvis arbetar mäklaren för att sträva efter det högsta priset – mäklarens arvode är ju provisionsbasertat.
Neutral mellanman”. Pyttsan!
Nej, lagstifta så att säljarna får vända sig till flera mäklare direkt och den mest kompetente förmedlar affären.
(Så fungerar det i Frankrike.)
Annars kommer säkert ytterligare en neutral mellanhand in, som fördyrar processen ytterligare.

Kanoner av skilda slag

images-1

På morgonen – för mig som gick upp vid elvasnåret – hörde jag att de sköt utanför grannhuset. Det var vinterpromotion igen och då återkommer man till images-2denna lätt bisarra ritual, där lärdom skall firas med kanonsalut. Akademisk kunskap och militarism har ju sällan varit så nära varandra som vid dessa tillfällen. Och jag undrar varför.

Efter en frugal lunch gick jag ned med soporna och träffade därvid Axel, som väntade i voituren på gatan.  Om någon undrar vad Axel har med soporna att göra, så är det helt i sin ordning. Det var bara ett sammanträffand att jag gick ned med soporna just då. Axel väntar alltid med voituren – det är ju en fransk bil – på gatan vid den tiden på fredagarna.

På Fågelsången var åter budapestbakelserna slut. Vi måste nog förhandsbeställa till nästa vecka. Åter blev wienersemlan ett gott substitut. Som den mer organiserade av oss hade Axel, egentligen i strid med våra principer, åter flaggat för vissa frågor som han ville att vi skulle skärskåda. Först var det skillnaden mellan kolon och semikolon, som jag i min egenskap av språkpolis fick redogöra för. Jag vet inte om våra läsare har samma intresse för frågan, så jag nöjer mig med att påpeka att tecknen har olika betydelse; semikolonet används där komma mellan två fullständiga satser är för lite och punkt är för mycket. Kolon används i andra sammanhang: vid uppräkning, före citat i löpande text och i avledningar av akronymer, som AIK:are.

Den andra frågan som Axel ville ha synpunkter på var frågan om behovet av kanoner. i detta fall litterära, ej att förblanda med dem som stört mig tidigare på dagen. Mitt svar var som så ofta i frågor som dessa svävande, kluven som jag är mellan vad jag själv tycker och vad mitt tidigare huvudämne, litteraturvetenskap, ännu tidigare litteraturhistoria med poetik, har haft för uppfattning. Mitt svar blev därför en motfråga, eller flera: avses svensk litterär kanon eller allmänt litterär, till vad ändamål skall denna kanon upprättas? Då Axel, som jag väntat, själv svävade på målet blev mina svar i huvudsak en lista på böcker, verk och författare som jag tycker har betytt mycket och som än i dag betyder mycket, inte minst för förståelsen av modernare litteratur, som referens och inspiration. Jag nämnde som en parallell att man inte kan förstå sig på renässanskonst utan att kunna den bibliska historien och inte en del av den svenska romantiken utan att kunna sin Platon. (I sanningens namn sade jag inte allt detta, man får betänka att detta skedde i samspråk med Axel Sjöstedt, och då får man ta de tillfällen till tal som ges. Men han lyssnade uppmärksamt på det lilla jag ändå sade.)  Axel, å sin sida, hade stannat vid att låta sin svenska kanon utgöras av Frans G Bengtssons Röde Orm, med några tillägg som han räknade med att komma på senare.

Jag tror han gjorde rätt.

images-1

Davos igen!

 

Idag skall man diskutera världshälsan på World Forum i Davos och ett av ämnesområdena är skrämmande – Antibiotikaresistens!

Detta framgår av en Brännpunktsartikel i dagens SvD.
Jag har haft förmånen att få den global situationen vad gäller antibiotikaresistens  för mig ett flertal av professor Otto Cars och då blir jag, som sagt, skrämd. Jag minns speciellt en gång då han avrundade sin beskrivning av världsläget med att säga: “vi kommer nog att klara oss, kanske våra barn, men inte våra barnbarn”.
Hans utsaga belyser väl den mänskliga naturen att inse den reella faran för sent.

Vi får hoppas att Davosmötet ger avtryck eftersom det är mig veterligen “världen” och politikerna träffas.
Får dock onda aningar sedan jag förstått av tidigare intervju om Davosmötet att man skall diskutera världshälsan. Faran är väl att antibiotikaresistensen drunknar* i hälsohavet och att frälsarkransarna slängs ut av pressade politiker till de faror som är lättare att uppnå en lösning för.

* Läs bara rubrikerna i SvD om världens problem. SvD, SvD, SvD  osv… osv
Jag kan även påminna om egna reaktioner:

 

Hamiltons blandning

images

Jag tittade på TV i går kväll.

Konventionellt TV-tittande är snart förbehållet köttberget, soffliggarna och ett antal småbarnsfamiljer. Unga människor och ”de som är i farten” konsumerar sitt TV-tittande via nätet. Denna tendens har uppmärksammats av SVT:s ledare – fru Hamilton – som därför kommer med mer eller mindre bisarra förslag. Det senaste, att licensiera apparaterna, kan inte baseras sig på annat än insikten om att  datorskärmar, paddor och paddar blivit den väg som människor använder för sitt TV-tittande.
Vad gör fru Hamilton då? Jo, hon basunerar ut att nu skall allt vad SVT producerar komma att läggas ut på SVT Play – detta för att tala om att SVT är ett företag i tiden. Sedan – i nästa andetag – har hon krattat manegen för sitt nästa förslag. Nu blir en logisk följd att ta ut licenser för apparatinnehav.
Som grädde på moset vill hon sedan dessutom införliva UR.
(Om hon nu vill var bisarr; varför inte löpa linan ut och låta alla som har ett eluttag betala licens. Utan el ingen bild. Och sedan kan hon ju enligt samma logik införliva Vattenfall!)

Som sagt; jag tittade på TV i går kväll, och då undrar jag om inte fru Hamilton istället för bisarra finanieringsmodeller borde gå tillbaka till grunden för den egna verksamheten – produktionen av public service. Kanske är det där den stora vinsten kan ligga. Det som produceras innanför ramen av begreppet public service, som nyheter, vissa samhällsreportage, reklamfria filmer och ”smal” kultur kan skapas i SVT. Resten kan med enkelhet upphandlas från andra produktionsbolag. Om jag förstår saken rätt så är det så mycket av ångradions program tas fram. Så här på rak arm kommer jag att tänka på STIL, Medierna, Kropp och själ – alla program som görs av fristående produktionsbolag.
I stället för att vara någon sorts halvmesyr önskar jag att fru Hamilton sätter på sig tänkarmössan och ägnar sig åt sin huvuduppgift – programinnehållet – istället för att leka koncernchef med elefantiasissyndrom som primär drivkraft.

Livets mening

DownloadedFile

Många gånger behöver inte en blogg vara en dagbokskommentar, utan studiet av en annan röst kan göra att man bara vill lyssna.
Inte ens ett citat gör denne tänkare – professor Ulf Danielsson – rättvisa.
Därför; läs denne ödmjuke persons tankar om hur man hittar livets mening i en intressant artikelserie i SvD – och njut.

Papperstidningen är död – Leve papperstidningen!

images

I Sverige har vi något som kan kännas något unikt och går under namnet Public Service*. Begreppet är välkänt för alla svenskar och enligt uppgift så lyssnar 4,6- miljoner till Sveriges Radio dagligdags. Därtill kommer  allt TV-tittande.

Samtidigt har vi en accelererande mediekris på gång. Tidningarna tappar läsare och det har gått så långt som att man talar om ”tidningsdöden” som en farsot för demokratin. Jag vet inte om jag kan instämma i klagokören, men förstår verkligen om de som sörjer papperstidningens ökenvandring. Jag tillhör definitivt till kategorin ”vanemänniska”, som vill prassla med en morgontidning, men det jag vänder mig emot är att medierna fastnat i något sorts antingen-eller-resonemang. Antingen så skall tidningarna innehålla det de alltid gjort, eller annars får man lägga ner och ”tvinga över” läsarna till digitala medier.

F.d. chefredaktören för SvD, f.d. vd:n för Sveriges Radio m.m., Mats Svegfors, analyserade i programmet Agenda strax före jul, tidningsdöden, och såg det som journalisternas kris. Jag är den första att instämma i hans uttalanden, och för att travestera statsmannen Georges Clemenceau så skulle man kunna säga att journalistik är alldeles för allvarligt för att handhas av tidningshusen.
Tyvärr har journalister blivit en misshandlad yrkeskår som utnyttjas till max i dessa dagar. Ytterst sällan hittar man unga välutbildade journalister som knyts till tidningarna över längre tid, utan det handlar numera mest om vikariat eller freelance-uppdrag, föranledd av rädslan för att ta ansvar för fast anställd personal.  Möjligheten till analyserande och fördjupande journalistik tycks inte intressera dagens tidningshus utan när man skär ner, skär man först och främst bort de kreerande människorna. Och den journalistik som produceras skall vara säljande – på kort sikt.

Vad jag som konsument efterlyser är inte en papperstidning fylld med en massa gamla nyheter, som jag redan fått till mig till leda av snabbare medier, som radio, TV eller via nätet. Vad jag efterlyser är fördjupande artiklar, som belyser aktuella händelser, analyserande kolumner, vassa krönikor eller varför inte debattartiklar med dagliga inlägg. Kanske Svenska Dagbladet tar chansen och skapar en helt annorlunda produkt när de i mars skall lansera sin ”nya” tidning.
Jag vill se en tidning dit annonsörer söker sig för att produkten är den bästa i stället för som nu, då tidningarna kommit att bli omslagspapper för annonser.

Förhoppningsvis stundar en ny agenda  då god journalistik är det som kommer att  sälja. Det är faktiskt vi läsare som skall utgöra grunden för papperstidningens fortlevnad – inte annonsörerna.

 

 

Vargen är säkert farlig?

En enda åsikt är det som gäller …

Jag är 100% säker på att … ???

”Den var ruggigt stor, som en väldigt stor schäferhund”, berättar en kvinna i Göteborg och samtidigt rapporteras att samtliga hundra barn på en förskola i Fiskebäckskil fick plockas in sedan vargen siktats i Fiskebäckskilsområdet. (TT-nyhet)
Just sådana här rubriker är det som håller en fördomsfull myt om vargens farlighet och stimulerar till en osund argumentation i en närmast olöslig fråga.

Det lilla TT-meddelandet exemplifierar väl hur den polariserade debatten mellan vargmotståndare och vargvänner ser ut och det mesta baserar sig på osäkerhet.
I vargfria trakter, (tex. Göteborgsområdet),  uppmärksammas begreppet ”varg” först sedan ”vargen” etablerat sig och då låser man in barnen. Man är osäker på vad vargen kan hitta på …  ”tänk om vargen kommer?” Bäst att ta det säkra före det osäkra och kräva skyddsjakt.
Den så kallade försiktighetsprincipen som innebär att, när osäkerhet föreligger skall ett fenomen betraktas som farligt, gäller i högsta grad för vargfrågan.
Istället för att söka minimera osäkerheten så domineras mediernas rapportering idag av de säkra – d.v.s. de som vet – varför osäkerheten blir än större.
Därför; istället för en fortsatt polariserad debatt vore det därför vällovligt om denna fråga kunde diskuteras utan ideliga emotionella utfall och  fokusera kring saker som man vet. Det vill säga; tala om sakernas tillstånd där osäkerheten är lika med noll.

Skafferiinteriör

Skafferiinteriör

Som bekant äter vargen sig inte bara mätt utan följer sin instinkt att jaga, men den är inte dummare än att den etablerar där byten finns i mängd – det vill säga i renbetesland. Till exempel kunde väl därför den tredjedel av befolkningen som förespråkar varg börja lägga en del av sin energi på att samerna skall hållas skadeslösa. Lös först och främst denna fråga som i nuvarande läge är den mest väsentliga frågan. (Jägarna må vänta på sin tur.)
Och varför inte läsa journalisten Henrik Ekman som beskriver vargfrågans moment 22 på Brännpunktssidan.
Det är en bra början för alla parter.
Hans Brännpunktsartikel är välgörande när han efterlyser en förändrad attityd från båda läger.
Han skriver: Vad vargpolitiken behöver är kompromisser som kan få såren att läka och ge detta arma djur en chans att etablera sig inte bara i våra skogar utan även i våra sinnen.
Det verkar vara klok politik!

.