Behovet av en lång dags färd mot natt …

… i väntan på vaddå?

… i väntan på vaddå?

Nu skall jag inte överdriva, men visst vilar det lite ”lång-dags-färd-mot-natt-stämning över denna dag?
Det verkar som om impregneringen av barndomens upplevelser sitter kvar. Upplevelsen av radiotystnad – (TV var inte att tänka på för den var, om den överhuvudtaget fanns …väldigt svartvit) – ingen tidning i brevlådan, ingen bio och fisk till middag … allt detta sitter djupt. Nuförtiden har vi möjligheter till att slå ihjäl tiden med hundratalet TV-kanaler, vi kan spela musik, vi kan gå på krogen, vi kan förlusta oss på alla de sätt, men ändå verkar det som om behovet av en lång, lång fredag ändå finns där. Klockan börjar närma sig 11 och jag har inte ens kommit i byxorna än. Därvid upplever jag ändå en viss stress, för jag är impregnerad på mitt sätt Något sådant var inte till att tänka på på 50-talet. Då väcktes man redan vid åttatiden, fick på ”rent under” och kläddes inför dagens höjdpunkt – GUDSTJÄNSTEN. Prästen var klädd helt i svart och dundrade uppifrån predikstolen och hytte med ett långt finger över menigheten: FYYY!

Efter den avbasningen åkte man hem med skuldkänslor och fick sitta på rummet och läsa till det var dags att äta långfredagsmiddag … under tystnad.
Sånt sätter sina spår!
Tro nu för guds skull inte att mitt föräldrahem var särskilt gudfruktigt, men mina föräldrar var lika impregnerade som jag är i dag, även om Gud Fader förbleknat helt, och upplevde samma ”lång-dags-färd-mot-natt-stämning”.
Det är nu jag börjar undra över om inte denna dag – l-å-å-ng-fredagen – trots allt är en nyttig företeelse; en dag som för nästa generation kommer att bli synonymt med den dagen då man får säga FYY! och befria sig från Mammons gissel för en stund?

Möjligheterna finns, men det struntar gemene hen i … lång-dags-färd-mot-natt-syndromet finns här för att stanna.
Men en sak har förändrats till det bättre.

Man äter gott!

Gla´Påsk!

Annonser

”Åh google!”

Hallå! Hallå! Det är google som talar …

Hallå! Hallå!
Det är google som talar …

Om man biter en hund är det en nyhet. Om en hund biter en man är det ingen nyhet .
Men denna insikt måtte ha gått ett antal amerikanska jurister förbi.

Det sägs att USA har fler advokater än ingenjörer – ett faktum som jag erfarit många gånger under min yrkesverksamma framfart och min erfarenhet är att många av
dessa advokater hänger sig åt kontraproduktivt verksamhet, men det ligger liksom i idén.
Man gör en höna av en fjäder och så processar man om ett fjäderdun.

Men nu undrar jag om inte några advokater bitit sig riktigt i tummen.

Vetenskapsradion/Språket rapporterar nämligen denna morgon att ett ord på Språkrådets nyordslista kommit att strykas, efter en utdragen skriftväxling med en icke okänd sökmotors advokater. Ordet är ”ogoogelbar” – (ett ord som paradoxalt nog kan googlas på Google!). Personligen – och jag är säkert inte ensam – har jag aldrig reflekterat, eller ens hört talas om ordet, men nu har Googles jurister satt det på kartan – åtminstone den svenska.

Tack för hjälpen!

Läs även i SvD

Läsning för pressekreterare

DownloadedFile

”Upp flyga orden, tanken stilla står”, är det första citatet som jag kommer att tänka på när jag läser vad en enskild minister kan åstadkomma på kort tid. Det andra citatet är Tegnérs ” det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” – (undrar om inte Tegnér hade Hamlet i åtanke när han skrev sina rader?).
Hur som helst så för herr Billströms pladder, pudlar och övrigt struntprat till min husguds, Tage Danielsson,  mycket tänkvärda bok Grallimatik. Det är en bok som jag livligt rekommenderar till alla pressekreterare på respektive partikansli. Här kan man nämligen i inledningskapitlet  få lära sig om struntpratets fysiologi och de olika organens funktioner. Tage Danielsson redogör här för ”de manliga struntorganen” i §1. De manliga struntorganen är hjärnan, munnen och känslorna.
I §3 framgår att struntpratet bildas i såväl hjärnan som hjärtat och som sedan utsänds genom meningslösa signaler till talorganen. ”Ut genom munnen kommer då struntet i form av ljudvågor.”

Ja, det är just här och nu herr Billström befinner sig. Men regeringens pressekreterare bör kanske studera även §4. Där skriver Tage Danielsson :
”Vi skiljer på omedvetet och medvetet struntprat. Det omedvetna struntpratet uppkommer när en hjärna är så liten att den spontant tänker fel …”
”Den medvetne struntprataren däremot har ofta ovanligt stor hjärna (men ofta mindre hjärta). Han eller eller hon tänker först i och för sig logiska och förståndiga tankar; för att påverka åhöraren i viss riktning omvandlas dessa tankar emellertid innan de lämnar personen till strunt. Anledning härtill är antingen att den medvetne struntprataren finner sina teser för svaga för att uttryckas på vettigt sätt, eller också (och vanligare) att han eller hon betraktar åhöraren såsom mer eller mindre korkad och därför uttrycker sina tankar på ett så meningslöst förenklat eller för korkade personer tillrättalagt sätt att struntprat uppstår. Vana medvetna struntpratares nervsystem är så väl uppövat i detta avseende att det automatiskt förvandlar deras tankeverksamhet till rent strunt innan den lämnar kroppen. Processen blir då såsmåningom allt mindre medveten för struntprataren själv; i praktiken kan han i sitt fullt utvecklade skick faktiskt hänföras till de omedvetna struntptarna (självförvållad fördumning)”.

Tack Shakespeare, Tegnér – men framför allt Tage Danielsson vars tes bör spridas vida kring i kvarteren kring Rosenbad.

SvD, SvD

UNT till salu!

… till salu! Kom och köp! Halva priset!

… till salu! Kom och köp! Halva priset!

Igår blev jag uppringd av en tidningsförsäljare* från UNT, som konstaterade att hustrun hade sagt upp sitt abonnemang för cirka fyra månader sedan och undrade om det inte var dags för en ny prenumerationsomgång – ”om jag kommer med ett bra erbjudande”. Jag gjorde genast klart för honom att hustruns beslut stod fast och att det enda hon saknade var dödsannonserna. ”Resten får man ju via nätet,  24UNT – (tidningens webb-TVtjänst) – och gratistidningen 18 minuter” sade jag avvärjande och med hopp om att han skulle tacka för sig. Men det bet inte, utan man hörde hur han nästan gick ner på knä och bad: ”Snälla, du kan få en prenumeration till halva priset.”

Vi skiljdes sedan åt – tidningsförsäljaren och jag – och jag hörde på hans röst att nog tyckte samma sak som jag. Papperstidningen blir tunnare och tunnare, det mesta är annonser och det redaktionella innehållet är till 75% signerat TT. Detta är nog lansortspressen dilemma – det enda de har kvar som är unikt är de lokala nyheterna, som ”död gråsparv funnen i Bladåker – UNT först på platsen” – och det är inte nog för att nappa på ett erbjudande om halva priset.

Allt börjar påminna mig om en Albert Engströmteckning där någon stackars sate gått genom isen på Stockholms ström och hör hur kamraterna på kajen ropar: Gi deg Gustaf; du sliter bara ut naglarna!

*(”Det är din hustru som har abonnemanget, men det går säkert lika bra med dig” sade denne man värderande. Hustrun hälsar!).

Vad ska vi med sanningen till när vi har massmedier?

images-3

Jag har inte en susning om vad som är sant och inte, men jag ger heller inte sken av att göra det.

Vi satt på Fågelsången och diskuterade allt mellan liv och död, och även det som inkluderade dessa båda motpoler. Då uppstod det som är någon sorts röd tråd i våra samtal: tankehoppet. Jag frågade Axel om han hört något om det som runnit som kryptext nedtill på TV4 News nyhetssändningar tidigare på eftermiddagen, nämligen att Danmark åter börjat fundera  på att köpa Jas Gripen. ”Nej, vaddå?” blev Axels svar. Jag sa att jag tänkte mig att de politiskt korrekta nu skall få möjlighet att känna sig moraliskt korrekta. För det är ju så att de riktigt moraliska grupperna inte nöjer sig med en moral utan de har sådan i dubbel uppsättning. De skulle utan vidare acceptera att Danmark – eller vilket annat land än Sverige, om ens Sverige – köpte stridsflygplan från USA, England eller Frankrike, för från de hållen kan man inte tänka sig annat än mutor och annat, eftersom inga sådana affärer genomförs utan skumraskbakgrund. Men att Sverige, som då är lite finare än alla andra länder, skulle använda sig av samma metoder som konkurrenterna, det anses i de politiskt korrekta kretsarna som otänkbart. Och framför allt fult.

Jag nöjde mig med beskedet att Axel inte hade hört något eftersom jag inte tillmäter massmedier så särskilt mycket trovärdighet, något som bekräftades när jag kom hem och jag såg en likadan kryptext som meddelade publiken att Håkan Juholt skulle få nya uppgifter.

På det ovanligt informationsrika Fågelsången fick jag samtidigt också höra att stadens enda dagstidning gjort sig av med sin enda kvarvarande språkvårdare (en halvtidstjänst) och i samma veva gått ned i format med 8 sidor. Detta skulle vara en följd av UNT:s strategi  att i ökande utsträckning varit att vara en tidning, skriven av allt äldre journalister (eftersom inga unga anställs) för en allt äldre läsekrets, eftersom den målgrupp som eftersträvas, studenter och yngre, inte existerar. Det hade jag lättare att tro på, för det var ett tag sedan jag lämnade tron att information och kvalitet var primära inslag i en dagstidnings förpliktelser.

Under kvällens TV 4-nyheter sades sedan inget mer om de danska Jas-planerna. Och inget om att Juholts anseende skulle ha återupprättats. Men i dagens UNT spreds Danmarksnyheterna igen, som en TT-notis på ekonomisidan. Tänk om det är sant? Då måste det betyda att också Danmark är så höjt över alla misstankar om ekonomiska oegentligheter att svenska massmedier ger affärsplanerna  tillstånd att genomföras.

Eller handlar det mer om vårt eget tilltroende till massmedierna? Att vi läser och lyssnar så slarvigt eftersom vi ändå inte tror på vad de skriver och utbasunerar? Det ligger i farans riktning, eftersom massmediernas anseende hos allmänheten konsekvent och under lång tid sjunkit. Och varför har detta skett?  Det kanske är så att förtroende måste förtjänas genom satsning på kvalitet och inte på tomma gester om satsningar på webb-tv och nättidning, som alla parter vet inte kan kan bli lönsamma.

Som sagt, vad kan man veta som mediekonsument? Och vad vet medieföretagen om vad deras konsumenter tycker? Det kanske vore dags för ett samtal parterna emellan, så att inte mediebolagen gör sitt jobb, baserat på gissningar om vad konsumenterna är intresserade av, och läsarna inte skall behöva gissa att medierna innehåller något som kan vara av värde. Insikter måste väga tyngre än åsikter.

Men vi fick i alla fall wienersemlor till kaffet. Det var gott.

Something is rotten in the state of Sweden

citat_styck_1

Se vidare: http://www.andersagell.se under rubriken ”Styckmordet”

Igår hade jag förmånen att få lyssna till en intressant föredrag som arrangerades av Föreningen för Filosofi och Specialvetenskap – en sammanslutning för de som önskar samarbete mellan filosofin och fackvetenskaperna. Normalt brukar det handla om föreläsningar (eller en föresättning) som ger kunskapsinsikter i, för många okända, ämnesområden.

Men denna gång handlade det istället om bristande kunskap. Ämnet för föredraget handlade om brist på insikt om vittnespsykologi hos polis, åklagare, advokater och domstolar och hur detta kan leda till felaktiga domar.
Allt oftare får vi läsa om hur rättsväsendet famlar och  effekterna blir förödande för de dömda i komplicerade brottmål. Mest aktuellt är väl det s.k. Quick-fallet där det verkar som om polis- och åklagarväsendet drabbats av en kollektiv härdsmälta, men än värre verkar det s.k. ”da Costa-fallet” att framstå. Här har inte bara polis och åklagare nonchalerat de mest grundläggande delarna inom vittnespsykologin utan även, vad det tycks, har även domstolarna ådagalagt hur en kunskapsbrist i ämnet, kombinerat med en osund kåranda fått förödande konsekvenser för två människor.

Naturligtvis är jag inte man att döma, men citatet ovan har faktiskt fog för sig när jag lyssnade till advokat Anders Frigells redogörelse. Han började med att gå igenom grundläggande element inom vittnespsykologin för att sedan få sina åhörare att häpna hur den vetenskap åsidosatts på punkt efter punkt. Det gällde vittneutsagor som kunde vara mer än 3 år gamla – hur trovärdiga är sådana? Det gällde konfrontation med de misstänkta, som bröt mot alla regler för vittneskonfrontation. Det gällde mediernas påverkanderoll där direkta kopplingar mellan medier och vittnesutsagor kan utläsas. Ja, listan kan göras lång, men kanske det värsta av allt är är det kamraderi som tycks finnas mellan verksamma inom domstolsskrået, alltifrån enskilda domare till justitiekansler och justitieminister. Den senare hade bemött advokat Frigells propos om ett 45-minuters möte med att hennes ”agenda inte tålde några möten”.

Man kan verkligen ställa sig fråga vad 45 minuter är mot 2 förstörda människors liv som blivit effekten av ett av rättsstaten Sveriges värsta rättsskandaler.

P.S. När jag läser Leif GW Persons sammanfattning så förstår jag att rättsrötan sitter djupt i det här landet.

 

 

 

 

Taj Mahal – I´ve been there!

images

När vi sextiofemplussare lutar oss tillbaka, efter ett långt yrkesliv och väl tilltagna pensioner, så kan man ana hurusom nästa generation vill klå oss på våra surt förvärvade slantar. Varenda tidningssida braskar med olika reseannonser som uppmanar oss att bese världen … innan det är försent! Vi skall åka kors och tvärs och resemålen är de redan kända, Kina, Sydafrika, Karibien, Toscana och alla andra ställen som vi inte hunnit besöka – än! Och undantagslöst finns det alltid någon resa som går till Indien och Taj Mahal – ett turistmål som kan ge mig ont samvete varenda gång sådana annonser dyker upp. Jag förknippar nämligen dessa med en dödssynd  – ett brott som inte går att preskribera – och som begicks för mer än 40 år sedan.
Så här var det.

Hustrun hade en stationering i New Delhi  – det var på den tiden SAS var ett stolt bolag och man hade personal stationerad lite här och där i världen – varför det passade bra för en hårt arbetande försäkringsagent att besöka henne. Avundsjukan lyste naturligtvis i de hemmavarande arbetskollegornas ögon och kanske det var för att mildra deras jalu, som jag lovade att sända ett vykort från Taj Mahal. Det var nog det mest exotiska stället vi alla kunde föreställa oss på den tiden – långt bort men ändå känt och mytomspunnet. Och dit skulle jag!

Väl framme i New Delhi företog hustrun och jag ett antal resor till bland annat Shrinagar, Varanasi och Katmandu, med mattillverkning, likbränning och  Himalayaexpeditioner på menyn, men se, till Taj Mahal kom vi aldrig. Allt beroende på en korrumperad resebyråtjänsteman som ville att vi skulle smuggla in parfym och andra kosmetiska produkter från Singapore för hans hustruns personliga behov. Och inför denne korrupte indier stegrade jag mig. Men löftet om att skicka en hälsning till arbetskamraterna från Taj Mahal fanns ändå där och låg och gnagde. Till sist fattade jag ett beslut som skulle lösa mig ur mitt dilemma – jag köpte ett vykort i hotellfojén. Och bilden på Taj Mahal såg precis ut som jag föreställde mig hur det såg ut i verkligheten.

Och det tyckte mina arbetskollegor också, fast de aldrig varit där! Men jag som varit där – men samtidigt inte varit där – kunde intyga att det såg precis ut som på bilden. Och det fanns naturligtvis ingen som hade skäl att misstänka att jag inte varit där. För vem åker till New Delhi för att skicka ett kort från Taj Mahal?
Jag ber därför om ursäkt till mina kollegor om de känner sig förda bakom ljuset, men jag kan meddela att jag har talat med personer som varit där och även de vidimerar att ”det är precis som på bilden”.

Och tror ni mig inte så klicka på http://www.google.se/search?hl=sv&gs_rn=5&gs_ri=psy-ab&qe=dGFq&qesig=JgAL1GlSc8DgECRr8vLktg&pkc=AFgZ2tly4lQ1-xFFafU1OxKXIartEoaf_slhxMpkz-UDDf7bKJPCgPa9R1JjBkmLrpt33GlQlvHd-8sd2Zc4Ab-lzS1HGt2DHQ&cp=3&gs_id=c&xhr=t&q=taj+mahal&bav=on.2,or.r_qf.&bvm=bv.43287494,d.bGE&biw=1662&bih=854&um=1&ie=UTF-8&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&ei=Kcs9UcX_B6ao4gSL3oCgDA

Att kommunicera är en svår konst.

images

En SvD-medarbetare, Therese Larsson, skrev denna morgon på sin blogg om premiärminister David Camerons huvudvärk, som hon liknade vid en europeisk åkomma men som kunde liknas vid migrän på hemmaplan. Inte nog att mr Cameron har kommit att bli hela EU:s gossen Ruda – han har dessutom fått på skallen av ett parti, som i alla fall för mig var något nytt. Partiet går under namnet United Kingdom Independence Party – mer känt som UKIP och angriper Mr Cameron från höger. Återigen ett parti med rasistiska förtecken tänkte jag, varför jag lät undersöka detsamma. Jag följde Therese Larssons uppmaning och loggade in på UKIP:s hemsida. Där står bland annat att läsa: UKIP was founded in 1993 to campaign for the UK’s withdrawal from the EU. Not because we hate Europe, or foreigners, or anyone at all; but because it is undemocratic, expensive, bossy – and we still haven’t been asked whether we want to be in it.
Nu har jag inte gjort några djupare forskningar i sanningshalten, huruvida det handlar om ett rasistiskt parti, men ändå gillar jag den rättframhet som budskapet ovan förmedlar: Vi vill lämna EU … inte för att vi hatar Europa, eller utlänningar/främlingar, eller någon överhuvudtaget. Och den vidare analysen av EU är inte mindre rättfram – där står: EU är odemokratiskt, dyrt och domderande, och avslutar lite syrligt med och vi har fortfarande inte tillfrågats om vi vill vara med. (Denna replik måste slå hårt mot mr Cameron, som gärna skulle vilja sett detta som sitt eget initiativ).
Men för att återgå till beskrivningen av EU som odemokratiskt, dyrt och domderande, så tror jag inte att det är så många som argumenterar emot.

  • Det demokratiska underskottet är väldokumenterat och det är bara att konstatera att cirka 80% av den svenska lagstiftningen berörs av EU:s lagstiftning. (Tala om indirekt demokrati!).
  • Att det är dyrt är väl inte heller något som de flesta ifrågasätter – (Bara  att flytta ”kalaset” till Strasbourg 12 gånger om åretkostar dryga 200 miljoner euro om året).
  • Och den sista punkten, den domderande rollen, är väl kanske den som människor i gemen har retat sig mest på. (Klåfingrigheten upplevs som påtaglig och folk retar sig på kokmissionärernas makt – de som vet bättre!)

Om jag inte minns fel så var det väl just den uppgiften som komissionär Margot Wallström hade som huvuduppgift att arbeta med institutionella relationer och kommunikationsstrategi. Är det inte hennes totala misslyckande, i samarbete med Barosso & gänget, som mr Cameron nu skördar frukterna av? Och han lär inte bli ensam!

Ännu ett veckoavslutningsprotokoll

images-2

Ni kanske har märkt det, vi har inte så mycket att skriva om annat än våra kaffemöten, verkliga eller inte. Eftersom Axel varit frånvarande – geografiskt sett, inte andligen – har vi fått hitta på annat att skriva om under den sedvanliga rubriken. Eftersom Axel är mer intresserad av samhällsfrågor än jag, så har en ny kategori – Nostalgi – fått tillskapas, så att jag skall kunna skriva om något som står mitt hjärta nära – min egen uppväxt – under den fiktiva rubriken Protokoll från ett veckoavslutningsmöte. Ursprungligen hade vi som princip att inte skriva om att allt var bättre förr, även om vi visste att vi själva åtminstone var avsevärt bättre förr än nu. Vi ville dock inte gå så långt som en klok person som tagit följande sentens som sitt motto: ”Allt var bättre förr – ju förr, dess bättre”.

Men sedan Axel återvänt till Uppsala, där Kung Vinter ännu råder, har allt fått återgå till det för oss normala. Man måste dock fråga sig, som jag gissar att Axel frågar sig, halvfransk som han är: Hur skulle Elsa Beskows Olles skidfärd ha översatts i Frankrike – där inga kungar funnits på flera hundra år? Skulle den lille Olle med du-reformen ringande i örat ”Es-tu le President Hiver?”

Vi talade, i linje med vår nya kategori Nostalgi, mest om hur det var förr. Och eftersom allt som sades har glömts bort– det var ju heller inga omistliga insikter som vi spred till varandra –har jag återigen fått ljuga ihop lite sanningar, så här i efterhand.

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men veckotidnings- och tidskriftshyllorna har fått annat innehåll än förr. Jag vet här om det som skett är till det bättre än förr, men magasinen har specialiserats på ett sätt man inte kunnat när vi någon gång i en opreciserad forntid kunde tänkas vilja inköpa en veckotidning eller så. Nu finns det populärt upplagda facktidskrifter om snart sagt allting. Och vad är det som man skyltar mest med? Jo, så motsatta ämnen som liv och död, i form av bröllops- och vänta barn-tidningar å ena sidan och krigs- och historietidskrifter å den andra. Och någonstans i mitten, som representant för båda ytterligheterna ”klassiska bilar”, eftersom de likt midsommarnatten, som visserligen inte var lång ”men satte tusende vaggor i gång” och i händerna på unga killar tog tusentals liv.

Dagens brudmagasin lämnar intet åt slumpen. Där finns tips om allt, från bröllopsklädsel, bröllopsmenyer, passande hotell för bröllopsnatten. Jag har glömt det mesta, trots att jag ändå gift mig två gånger. Men jag vet att jag hade frack båda gångerna, men inte samma. Om jag skulle fråga Axel om något så personligt, så skulle det vara om han kom ihåg var bröllopsnatten tillbringades, för att han, som jag, skulle ha glömt glömt vad bröllopsmiddagen bestod av, det utesluter jag. Och det gör ju också detsamma.

Sådant stod det inte mycket om i Allers, Vecko-Journalen eller Idun. Men det var genom Hemmets Veckotidnings och Allers försorg som jag först lärde känna Spirou, då kallad Spirre, och andra tungviktare inom kulturlivet. Och det väger tyngre.

Var allt verkligen bättre förr?

Var allt verkligen bättre förr?

Det finns inget ord för Arbetslinjen på franska.

Sverige – Arbetslinjens paradis?

Sverige – Arbetslinjens paradis? (Lägg märke till den ”lilla” människan!)

I måndags tog jag en avskedskaffe på strandpromenaden i Bandol. Det är alltid intressant och rogivande att sitta och begrunda mänsklighetens framfart i ”vidare” mening. Framför mig pågick en aktivitet som kom mina tankar att återföra mig till Sverige och svensk politik. Här pågick nämligen ett gatuarbete – (mer om detta nedan).
I alla händelser kom mina tankar att kretsa kring ett svenskt mantra – Arbetslinjen –  varvid två aspekter dök upp:

Jag besökte ett pappersbruk för några år sedan.
Det var pukor och trumpeter, tillresta näringslivstoppar och lite i bakgrunden några arbetslösa pappersarbetare.
I centrum stod den nya mångmiljardinvesteringen – en av världens mest moderna pappersmaskiner.
Tal hölls och processen startades av vilka, det vet jag inte. Men det var i alla händelser inte några gubbar i Fristadsbyxor och demolerade skärmmössor från Lantmännen, utan antagligen av ett antal välutbildade processingenjörer från Chalmers, som satt högt upp under taket och övervakade.
Jag vet inte om de arbetslösa karlarna tittade upp mot kontrollrummet, men säkert sände de nog en tanke till den tid då det behövdes den femdubbla arbetsstyrkan för att producera hälften av denna, just igångsatta maskinen kunde producera.

Som sagt; framför mig arbetades det för högtryck för att förenkla för sommarens flanörer att korsa den parallellt löpande huvudgatan, genom anläggandet av nya och förhöjda översångsställen. Och här kan man snacka om Arbetslinjen – här var 14 man igång! … dock inte samtidigt. En man körde med en skottkärra, asfalt från en lastbil i vilken en chaufför satt. Två man spred asfalten med varsin skrapa, två man sopade rent kanterna från asfalt, en man körde en liten vältmaskin, två man sopade till sist med lite finare borstar eventuella asfaltrester och fem man inspekterade! Varför det inte handlade om något kompismöte var helt klart. Samtliga herrar var nämligen iförda illgula västar.

Se här två exempel på den s.k. Arbetslinjen, men att samtidigt tala om ”full sysselsättning” överlåter jag till någon annan att utreda.

Frankrike –Arbetslinjens paradis? (Det är inte mycket som förändrats sedan sist.)

Frankrike –Arbetslinjens paradis? (Det är inte mycket som förändrats sedan sist.)