As time goes by

As time goes by

As time goes by

Idag skriver vi den 30 april.
Och då  är det helg –  djeflar! – för det är Valborg.
Jag vet ingen helg som är så intimt förknippad med festande som  denna helg och samtidigt så isolerad från den officiella  svenska kalendern.
För många svenskar är denna dag lika vardaglig som vilken afton som helst – mest likt vilken dag som helst före en kommande helg – men inte här  i Uppsala. Här har Valborg kommit att utvecklas från ett manifesterande av vårens ankomst för stadens studenter till att bli en ungdomens fest – för alla!
I vetskap om denna iakttagelse uppsökte jag ändock min gamla studentnation; Södermanland- Nerikes – för att stöta samman med andra ”kalkbrott”, och för att få möjlighet att tala om gamla tider … tider som mest påminde om hur allt var ”bättre förr”. Men döm om min förvåning när jag trodde att jag skulle få tala om ”gamla tider”, så möttes jag av åldrade kamrater som undrade huruvida ”Martin, Martin Sjöstedt – är det inte din son?”. Naturligtvis kunde jag inte krypa ur denna sanning – med viss stolthet må erkännas – men samtidigt kändes det märkligt att stråla samman med gamla studie- och nationskamrater, som hellre pratade om min avkomma – inte om mig.
En kamrat hade hört sonen spela tillsammans med en Ulf Johansson Werre och uttryckte att det var ”fanimej det bästa jag hört av svenska musiker”. En annan hade lyssnat till sonen på Youtube och undrade ”var f-n har han fått den här talangen?”
Ja; som sagt. Det blev en annorlunda Valborg.
Och nu har det gått upp för mig – på allvar …
As time goes by!

Annonser

Grekiska – ett allmänt särintresse

images

Somliga uppdrag är svårare än andra. Vid vårt senaste veckoavslutningsmöte (äppelkaka och vaniljsås till kaffet) diskuterade vid den senaste tidens olika diskussioner och användandet av ordet ”särintresse”, framför allt i någon sorts pejorativ bemärkelse. Axel, som är den mer drivande i sammanhanget, uppdrog åt mig att börja skriva, så skulle han koppla på senare, vilket jag tyckte var intressant, eftersom vi just inte prövat den kommunikationsformen tidigare.

Väl hemkommen hade jag emellertid glömt vad vi kommit överens om, något jag hela mitt liv lidit av och lika länge skyllt på den ökande åldern, så jag skrev och frågade. Axel svarade att ledordet var ”särintresse” och tillade att jag hade illustrerat detta med ett latinskt citat, som han som student på allmän linje inte var människa att erinra sig. Mina latinkunskaper är inte särskilt omfattande, efter två ringar på reallinjen gick jag de avslutande två på ”hjälpklass”, allmän linje språklig gren, en utbildning som inte omfattade latin men väl en massa franska, som jag nu glömt. jag läste sedan in latin under ett sommarlov, men sådana lättvunna kunskaper har en förmåga att försvinna lika snabbt som de inhämtats (jo, jag vet, jag har läst in reallinjens matte också, med samma resultat).

Frågan var då hur en icke latinkunnig kunnat haspla ur sig latinska sentenser. Jag förstod att det måste vara något jag lärt via allmänbildningen och inte via latinstudier. Men jag kunde inte komma ihåg något citat som passade in. Så jag skrev och frågade igen och då fick jag ledtråden, att det var något på latin, som visade tt grekiska var ett särintresse för romarna, eller så hade i alla fall Axel uppfattat det. Då föll polletten ner: ”Graeca sunt, non leguntur”, en kommentar som NE förklarar med: ”det är grekiska, läses inte” – uttrycket använt bl.a. av medeltida textkommentatorer som motivering för att hoppa över för dem obegripliga grekiska citat i latinska texter.

Hur detta sedan skall föras in i diskussionen om särintressen är mig obegripligt, varför jag efter denna inledning överlämnar ordet till Axel.

– – – – – –

Tack för den passningen.
Som den bildade läsekretsen förstår är det inte lätt att föra en konversation med Daniel om min spaning, som gick ut på att det mesta nuförtiden kan anses som ett särintresse. Han  svarade då, klassiskt bildad som han är,  med ett latinskt citat – ett språk som är rena grekiskan för mig – att redan de gamla romarna såg de gamla grekerna som något som katten släpat in. Och det var där jag hakade på.

Redan under antik tid behandlade maktens män – (redan då var det mest män som regerade och reagerade) – allt avvikande med en viss överlägsenhet och fenomenet har stått sig genom århundradena. Avvikarna har kallats kättare, uppviglare, avfällingar, förädare, separatister … ja, allt beroende på den historiska omgivningen. Och nu har, som sagt det vedertagna ordet kommit att heta ”särintresse”. I mera modern tid har vi kunnat beskåda hur det statsbärande partiets företrädare sökte skrämma avvikare till tystnad – alltifrån politiska meningsmotståndare, opolitiska statstjänare till allmänt oliktänkande. Men idag då frånvaron av ett statsbärande parti, även om de nya Moderaterna strävar mot detta mål, så har ett nytt fenomen uppstått – den politiska mittfåran – som jag betraktar som det största hotet mot det fria ordet. I dagens samhälle, där det mesta kommit att klumpa ihop sig i mitten, ger med automatik alla självständiga yttringar en prägel av särintresse. Min tes är därför att ordets ”vidare” utbredning kommit att bli ett demokratiskt problem.
– Vem vågar sticka ut i det politiska landskapet?
Det var här ungefär som Daniel sade: ”Graeca sunt, non leguntur” och då fanns inte så mycket mer att tillägga för mig. Det var bara att hoppa över det som blivit obegripligt – även för mig. Men jag kommer tillbaka!

 

 

Hur är beredskapen på Försvarsdepartementet?

Vingklippt var ordet

Vingklippt var ordet

Den 23 april skrev jag bl.a. apropå ryssens intresse för vår beredskap:  Hur har alla dessa hemligheter i SvD kommit att läcka ut till en enskild journalist? Detaljer som tänkbara mål i Sverige, flygplanstyper mål och framför allt; information om JAS-beredskapen var lika med noll. Jag kan inte tänka mig annat än att någon/några inom flygvapnet tröttnat på Finansdepartementets besparingsiver, statsministerns uttalande om försvaret som ett särintresse och försvarsministern uttalande att försvarsförmågan är ”rimlig om man jämför med hur hotbilden ser ut i våra grannländer” och därför lyft på luren.

Och nu bekräftar försvarsministern om att det handlar om en läcka i dagens SvD – ”en läcka som oroar”.
Jag skall nu inte älta denna pseudonyhet att ryssen intresserar sig dör Sveriges beredskap, men jag kan inte annat än undra varför det skall dröja tre dagar innan vår försvarsminister reagerar och varför därmed låta försvarsförståsigpåare som Mikael Oscarsson (KD), Peter Hultqvist (S)Cecilia Widegren (M) m.fl  få fritt spritt spelrum och vältra sig i pressen och uttrycka sitt oförstående av något man själv varit med och skapat. En flottilj i Luleå och den andra i Ronneby…? Om incidenten händer i Stockholmsområdet … vem hinner först?

Hela historien börjar bli farsartad. Har Försvarsdepartementet så dålig kommunikation med det svenska försvaret så att ”läckorna oroar”? Är kanske till och med det största hotet mot svensk säkerhetspolitik hotet från den dåliga beredskapen på departement som utskott.

I mitt huvud hör jag i detta sammanhang Hasse Alfredssons numera klassiska replik:: Det var det djävligaste – det hade jag ingen aning om!

 

Vem bryr sig (forts.)

Apropå den fortsatta incident-debatten.

"Vår beredskap är god" K. Enström

”Vår beredskap är god”
/K. Enström

Igår skrev jag under rubriken ”Vem bryr sig?” och konstaterade lite ironiskt just det – vem bryr sig!
Men tydligen bryr sig svenska folket av antalet blogginlägg att döma och tydligen även våra  riksdagspolitiker, som avlöser varandra på rad för att utgjuta sitt missnöje över vår incidentberedskap. Det intressanta är dock att samma politiker som kritiserar Sveriges försvarsförmåga är samma som varit med att avrusta vårt försvar. (SR)
Lina Sandell–Berg skrev psalmversen Jag kan inte räkna dem alla, men den sjöngs på den tiden då vi hade 21 flottiljer – nu har vi två! Psalmsången och politikernas räknekonst tycks gå hand i hand härvidlag. Två flottiljer – en i Luleå (F21) och en i Ronneby (F17) skall stå för vår incidentberedskap och så kommer de om natten mot Mellansverige! Och det behöver man ju inte vara politiker för att förstå att det inte finns resurser för sådana extravaganser som att hålla beredskap 24 timmar om dygnet i 365 dagar om året.
Nej; flygvapnet gör nog så gott de kan med de begränsade resurser som står dem till buds. Signalspaning via FRA, radarspaning och Nato-backup* är det vi får förlita oss till, även i fortsättningen. (*Samtidigt kan man ju undra över att det var danska plan i Litauen som sändes upp att bevaka incidenten.)

Efter alla dessa neddragningar kan man ju dessutom undra över om det möjligen fins de som bryr sig mer än vi andra medborgare. Kanske det finns en del militärer som bryr sig än mer. Kanske kan man till och med tänka sig att någon eller några av dessa brytt sig till den milda grad att påskincidenten legat i linje med egna intressen. Det är faktiskt en undran som ligger nära tillhands: Hur har alla dessa hemligheter i SvD kommit att läcka ut till en enskild journalist? Detaljer som tänkbara mål i Sverige, flygplanstyper mål och framför allt; information om JAS-beredskapen var lika med noll. Jag kan inte tänka mig annat än att någon/några inom flygvapnet tröttnat på Finansdepartementets besparingsiver, statsministerns uttalande om försvaret som ett särintresse och försvarsministern uttalande att försvarsförmågan är ”rimlig om man jämför med hur hotbilden ser ut i våra grannländer” och därför lyft på luren.

P.S. Försvarsdepartementet sorterar numera under Finansdepartementet – eller?

Vem bryr sig?

Bild 5Den 29 mars, nästan en månad tillbaka, meddelar SvD idag att konungariket Sverige varit föremål för rysk uppvaktning. Enligt uppgift har man simulerat anfall mot militära mål i Stockholmsområdet och Sydsverige. De närmast inblandade – den svenska militären togs bildligt talat på sängen – eftersom ryssarna ”knackade på” vid midnatt mellan långfredag och påskafton och då är det ju, som all vet, helgstängt och de som skall garantera landets säkerhet sov säkert.
Om det inte vore för att en journalist börjat gräva i ryssarnas förehavanden under påsken, så skulle det svenska folket fortsatt vara invaggade i sin rosenröda dröm om att Sverige – detta fredsälskande land – står över allt som kan te sig obehagligt.
Nu har det gått snart 10 timmar sedan jag läste om incidenten, men vad det verkar så är alla ansvariga för landets säkerhet fortfarande omslingrade av Morphi armar. Ingen statsminister, ingen försvarsminister* – nej ingen tycks vara redo att kommentera det inträffade på politiskt håll. Kan det vara så illa så att inte ens dessa blivit informerade, likt försvarsutskottets medlemmar. Den enda som kommenterat det inträffade är excellensen Carl Bildt. I fri översättning kan man uttolka hans kommentar som: Vem bryr sig!
Min undran är därför: Är detta uttalande den svenska regeringens officiella hållning?,  samtidigt som jag inte blir direkt förvånad.
Vem bryr sig?

 

* Inlägget från SvD dateras till den 11 april, då ryssen redan besökt oss

Morotskaka och politik

images

Protokoll från veckoavslutning på Konditori Fågelsången 19 april 2013.

Vi blir äldre och vi bryr oss inte. Så skulle en sammanfattning av dagens samtal över kaffe och ovannämnda bakverk kunna sammanfattas. Men det skulle vara fel.

Nyss uppstånden från en period av hospitalisering på härvarande Akademiska sjukhuset var detta mitt först besök i verkligheten på ett tag. Allt verkade sig likt; studenterna satt där med sina datorer och gjorde grupparbeten, pensionärer, ensamma eller i grupp letade efter bord och mammor med barnvagnar ockuperade södra delen av konditoriet. Allt var således som vanligt – trots Omar Mustafa och hans öden och äventyr. Naturligtvis kunde vi inte undgå att återigen förvåna oss över företeelsen och dess politiska, religiösa och mediala yttringar. Här är väl knappast platsen för att återge vad vi sa och vad vi tyckte. Alltför mycket har karaktären av truismer, oräkneliga gånger ventilerade i massmedier och i samtal och diskussioner. Vad vi emellertid hade upptäckt i sammanhanget var att vi båda inte längre iddes engagera oss i denna liksom en hel del andra samhälleliga frågor.

”Är det åldern?” undrade vi, men hade inget säkert svar.

Att vi inte ”brydde oss” är alltså en sanning med modifikation, för båda erkände att de reagerat på ett sätt vi inte var så stolta över. Under torsdagskvällens Debatt i tv deltog en dam som i någon mån företrädde Islamiska förbundet och oavbrutet avbröt andra talare på ett sätt som gjorde att både Axel och jag hemma i våra respektive tv-fåtöljer inte kunde kontrollera oss utan röt fåfänga uppmaningar till debattören att hålla tyst när andra hade ordet. Vi var förstås inte så stolta över hur vi reagerade, men tröstade oss med att talespersonen i fråga knappast kan ha vunnit några sympatier genom sitt deltagande i debatten. Alltid något. Problemet, som vi såg det, var att Islamiska förbundet på något sätt ansett sig vara och, vad värre är, av medier tolkats som företrädare för svenska muslimers uppfattning i samhällsfrågor. Det vore som om Örebromissionen eller pingströrelsen skulle uttala sig i den svenska kristenhetens namn.

Vi pratade vidare om politik och politiker och vad det var som ledde till att det är de som vi tycker är minst lämpliga som oftast engagerar sig inom politiken och om hur lite av demokrati som ligger bakom de i demokratisk ordning fattade besluten i olika politiska sammanhang. Axel hänvisade till Anne Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet, som rekommenderades för läsning.

Mycket annat pratade vi om, men vi tror oss inte beröva mänskligheten så värst mycket om vi inte återger det här. Dessutom har vi glömt vad det var.

Det tysta förtroendet

1842Mest synd tycker jag om herr Omar, denne timide, ständigt förbindligt leende, kaffeälskande arabiske gentleman, vars enda likheten med dagens Omar är att det kan bli lite för lite  pratande. Förlagan sade endast älskvärda saker, medan den dagsaktuelle Omar talade giftigt för att senare tystna totalt. (Ibland kan man undra om huruvida Omar Mustafa rullat ut sin matta och bara försvunnit.)

Men nu är det inte denna gåta som fascinerar mig, utan något helt annat.
Min förundran berör istället något som uttalas ryggradsmässigt inom speciellt den politiska sfären och återfinns bland annat i dagens  SvDJag har stort förtroende för
I detta fall handlade det om Veronica Palm, men imorgon kan det istället vara någon annan socialdemokratisk företrädare som har stort förtroende för Omar Mustafa. I alla händelser hade han Stockholms arbetarkommuns fulla förtroende och som, i sin tur, hade kongressens förtroende för bara en dryg vecka sedan.
Med den bakgrunden kan man ju undra hur mycket ett förtroende betyder i den socialdemokratiska retoriken.
Kombattanterna heter i dagsläget Palm som åtnjuter stort förtroende från sin sekond Karin Jämtin,  men som nu verkar  vara ensam i ringen. Omar Mustafa tycks ha lämnat arenan med sina sekonder och domaren – herr Löfven tycks ha krupit under kavasen  och trycker där som en mus tills lamporna släckts ned. Eller kanske han väntar på att någon i partistyrelsen skall uttrycka sitt förtroende för honom och ropa: Kom fram Stefan – var är du – faran är över!

Jag förstår att folkhumorn ställer sig frågan:  Vem kommer att prata först – Löfven eller prinsessan Estelle?

Vi är en av dom…

Några individer i den långa raden

Några individer i den långa raden

Alltsedan Svenska Dagbladet renoverat sin papperstidning har allt blivit mycket klarare – eller transparent som det heter på riktig modesvenska. Den rosa affärstidningen har blivit en självständig del och får i lugn och ro bearbeta ”sin byk” som de är satta att bearbeta. Bröderna och systrarna i den vita delen blir kvar vid sin läst och får handskas med den vanliga byken. Men vad är det då som blivit så mycket tydligare? Jo, det som framstår är att samma sjaskiga moral återfinns i både den politiska som den ekonomiska verkligheten – men som sagt; nu än tydligare.
Den stora skillnaden är att allt elände som tidigare framställts som någon typ av institutionell ondska nu visar att det är enskilda individer som ligger bakom det mesta. Och det kanske inte är så konstigt; allting som skapas på denna planet är av människohand, även om det i medierna framställs som om det handlade om en osynlig hand som styrde och ställde.
Senast i raden står det att läsa i dagens SvD om ”affärsmannen” (sic!) Hans Thulin som konkursade, men som samtidigt ”flyttade en del av sina tillgångar till Cook Islands i Söderhavet”.
Visst är det ett lustigt uttryck – ”flyttade”?  Jag kan inte tänka mig att herr Thulin gick fram till fru Andersson i kassan på banken och bad en henne överföra ett antal miljoner Euro till Cook-örarna och en liten snutt till Schweiz (12 miljoner Euro). Inte heller ringde han till ett flyttbolag för att röja i källaren. Nej; naturligtvis har dessa transaktioner skett i slutna ekboaserade rum med herrar i Armanikostymer kring bordet – det vill säga – människor av kött och blod.
Vad jag är ute efter är att medierna bör börja skriva rakt ut vad det handlar om – individer – i stället för att klä händelser i ord som ”bankerna”, ”vapenindustrin”, ”politikerna” – ord som under alla år gjort att de skyldiga kan gömma sig i den kollektiva gruppen ”de är ju alla lika goda kålsupare allihop”. Ett mycket bra exempel på detta fenomen återspeglas i en annan artikel i SvD:s rosa tidning. Där uttalar sig en vingårdsarbetare om SE-bankens och SSAB:s tarvliga beteende: Allt sådant här skadar förtroendet, och allt sådant får vi se över nu.

Bockar i örtagårdarna

images-1

Jag kan riktigt höra ropen : Djävlar … Djävlar … Djävlar … precis som när JAS-Gripen roterade efter en misslyckad landning. Men denna gång handlar det om när som någon befinner sig i en prekär situationen med byxorna nere och någon kommer in i rummet. SvD har idag en undanskymd förstasidesnyhet i sin ”nya tidning”, skriven av SvD Näringslivs reporter Carolina Neurath. Artikeln handlar om två bankers – SE-banken och SBAB –  vidareförsäljning av kunduppgifter till halvskumt finansbolag; uppgifter som avser fakta om kunder som fått avslag på låneförfrågningar.
Ropen som skallade i bankernas direktionsvåningar uppkommer sedan Carolina Neurath ringt och frågat om sakernas förhållande till de två avslöjade bankernas presschefer. Båda förnekar naturligtvis likt  tjuvrökaren med fimpen i näven, men inser genast vad som kommer att ske … …  Djävlar! … Djävlar! … Sammankalla ledningen till snabbt möte! Hur skall vi bete oss? Skall vi fortsätta att förneka? Uteslutet! Skall vi göra en pudel? Nej, för f-n ; en halv får räcka!

SEB:s presschef får den tunga uppgift och ringa tillbaka och det blir en halv pudel, som står att läsa i artikeln. Vad gäller SBAB:s presschef anses han antagligen inte kompetent att hantera frågan längre utan det får bli bankens marknadschef. Han söker gömma sig bakom det faktum att verksamheten är minimal ‚ ”vi har oerhört få leveranser i dagsläget, det är kanske något lån i månaden. Men det här är inget vi tvingar på någon, det är en ren service.” Vilken ursäkt!

Att bankerna håller på denna verksamhet förvånar mig inte ett spår, men att kulturen är så låg i den finansiella världen så att man inte kan stå för sina handlingar; det är ren ynkedom!
Är det kanske inte dags för bankerna att tillsätta en kulturchef?

P.S. När jag var aktiv på ”marknaden” så skrev jag till ”Kulturchefen” på kuverten adresserade till de 25 största svenska företagen i Sverige. Jag blev inte lika förvånad som växeltelefonisten när jag ringde upp och bad att få bli kopplad till ”Kulturchefen”. Växeltelefonisterna kopplade mig ömsom till presschefen, personalchefen och i ett fall till VD:s sekreterare. Efter 13 samtal gav jag upp! Inget av företagen hade någon kulturchef eller som en presschef uttryckte det: Vi har ingen kultur – vi har en anda.
Då gav jag upp.

We shall overcome

235

I måndags bröts den allsvenska matchen mellan Djurgården och Mjällby på grund av huligansim; (SvD). Och nu diskuteras vilket av tre alternativ som skall gälla: matchen skall fortsättas där den slutade – hur nu det är möjligt – spelas om eller Mjällby skall tilldelas segern med 3-0.
Det finns förespråkare för allt. I DN föreslås till och med endast kvinnor och barn skall få se fortsättningen, men i huvudsak tycks följande lösningar finnas till hands:

  • Att fortsätta matchen där den slutade är liksom att låtsas som om inget hänt – men med nya förutsättningar, vad gäller allt. Här kan man då bara påminna om det gamla kinesiska ordspråket som sager att man inte kan inte kliva ner i samma flodvatten två gånger.
  • Spelar man om matchen så är det naturligtvis samma sak som att uppmuntra det ena lagets supportrar att försöka bryta en match så fort man anar en stundande förlust. Men då gäller samma förutsättningar som i det tredje och sista alternativet.
  • Man tilldeladar det ansvariga laget en 0-3 förlust, vilket skulle göra  att lagets övriga supportrar ser till att huliganerna blir utrensade.
    Men naturligtvis måste man ju då invända att situtionen kunde vara den omvända – att Djurgården gjort mål, och Mjällbyhuligarnerna kastat in saker.
    Då kan man bara säga:
    – Tänkte inte på de´!

Nej, vad det verkar så har fotbollen fått sitt olösliga dilemma. Kvinnor och barn i all ära, men personligen tror jag mest att den enda lösningen som gives är att hyra in Birgit Friggebo då  det vankas skarpt läge nästa gång.