Vems är felet?

Daniel och jag går vidareVi har under våra samtal ventilerat ett antal frågor, varav de flesta lyckligtvis fallit i skonsam glömska. Men en del återkommer, kanske på grund av att vi tycker att just de ämnena är särskilt viktiga eller för att argumenten i debatten är särskilt fåniga. Vi har således pratat en hel del om försvaret, om den inte bara stelbenta utan strakbenta migrationsdebatten, med särskilda hänvisningar till att de ansvariga inte kan uttala sig i det enskilda fallet. Svaret gömmer att de nog kan, men inte vill uttala sig i det enskilda fallet, för då skulle rigiditeten och empatilösheten framstå i all sin klarhet.

Men det var inte det vi talade om vid vår senaste veckoavslutning i fredags. Dels var det den senaste tidens diskussion om friskolornas bidrag till segregationen. I debatten, bland annat av Jonas Sjöstedt, har detta framställts att det faktum att man som förälder kan påverka sina barns skolgång är ”fel” och på något sätt odemokratiskt. Sedan  försöker jag förgäves komma på vad samtalet mer handlade om, annat än de krav från ”kulturarbetare” (ett ord jag avskytt sedan det slog igenom i början av 70-talet), som i upprörd ton säger något i stil med att ”Här har jag utbildat mig till konstnär och ändå kan jag inte leva på min konst!” Ett enkelt, men lite hjärtlöst, svar skulle då kunna vara att detta kanske skulle kunna bero på att de inte är tillräckligt bra. För även om all konst inte är, och inte bör vara, kommersiell, så kräver den en publik för att kunna kommuniceras. Och är publiken inte intresserad av att komma, så är det inte nödvändigtvis publikens fel.

Och det är inte nödvändigtvis heller statens, samhällets, skyldighet att försörja alla konstnärer, liksom det inte är samhällets skyldighet att med stipendier och annat hålla icke framgångsrika bandyspelare eller konstruktörer av evighetsmaskiner under armarna.

Här finns naturligtvis en massa invändningar som kan göras och en del av dem gjorde vi också, men de är inte lika roliga att skriva om.

IMG_0406Allt detta och mycket mer talade vi om under inmundigandet av ett slags våffla med gelétäckt sylt, grädde och choklad som var mycket godare än det låter. Sedan började det blåsa, varför Axel bestämde oss för att ta en bilpromenad till vad jag tror heter Lilla Djurgården, dit vi brukar bege oss om vårarna och beskåda blå- och vitsippor. Nu fanns det båda delarna och vi greps av skönheten  så till den grad att vi gled in på judisk religiositet och filosofi. Allt på en nivå som passade oss båda.

Sedan åkte vi hem.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s