Monthly Archives: juni 2013

Tack och lov för rubriksättare

rubrikUngefär som i min rubrik skrev en god vän i ett brev till mig. Och fördelen med en text som denna är att den inte behöver förklaras, med en längre utläggning om idiotin att man i Bryssel skall sitta och tala om för svenskarna hur deras snus skall smaka.

Annars är förklaring av det lustiga i en historia en gammal fin konst. Min gamle chef hade en lärobok i tyska, som hette 1oo lustige Anekdoten. Varje sida upptogs av en sådan lustig anekdot, men under historien hade man dragit en linje och under den följde en text som alltid inleddes med orden: Das lustige liegt darin . . .

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Medier

Att gnida i onödan

images-5

Så har de då, äntligen, gjort sig hörda. ”De” förresten?  Igår hörde jag en ensam stackare som gned och gned, men vad det verkade, tutade det inte ens upptaget.
I alla händelser påminner mig den dagsaktuella händelsen om när någon ingenjör försökte sälja den första telefonen – en apparat som inte annat än kunnat te sig något som mer än onödig.  (Men en djävul till försäljare måtte han ha varit … Lars Magnus … eller vem det nu var!)

Men nu var det inte telefonapparater som det här skulle handla, utan kanske en än mer sofistikerad kommunikationsform. Det jag talar om är cikadornas eviga gnidande, och tragiken som uppstår när ingen svarar i den andra ändan.
Cikadorna, eller les Cigales, har en mycket märklig livscykel. De genomlever tre stadier varav 99% av livet sker under jord – och det som nymfer! Efter cirka 15 år i detta stadium är det så dags att krypa upp och föröka sig. Och detta skall ske under några dagar. Och så var det slut – på allt!images-6
Den cikada som jag hörde igår måste man säga ha haft maximal otur. Det var definitivt inget fel på signalen – upp till 110 dB – men efter cirka 20 minuter tröttnade min kärlekskranke hanne, för det är bara hannarna som gnider – och det verkade som han missat tajmingen.  Tänk er själva, ur ett humanpespektiv, att kanske vänta  i 12-17 år  för att få knacka på hos sin själs älskade … och så visar det sig att hon inte är hemma!
Man kan ju dö för mindre.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Minnesluckor

images-4

Världen är full av minnesluckor och dessa rader är ett uttryck för det.

För länge sedan skulle jag skriva om detta, eller något besläktat, men det blev inte av. Det lades då bland Utkast på den här bloggen. I går såg jag att jag hade ett utkast med den rubriken men kunde inte komma ihåg vad det handlade om. Så jag klickade på rubriken för att se vad jag skrivit.

Där stod inte ett ord!

Kan en minneslucka illustreras bättre? Och hur kan en snutt som denna om minnesluckor illustreras?

Minnesluckor utgör en stor del av Axels och mina kafésamtal. Det blir mycket i stil med ”han, du vet, som spelade med  . . . han du vet”. Och ändå tycker vi att vårt samtal ger oss något, trots alla luckor. Så det är bäst att passa på att pladdra på och försöka förklara vad man har glömt med det man ännu inte glömt. Snart nog kommer den stora minnestömningen, då allt man tänkt och gjort deletas.

Synd? Jag vet inte, på vad sätt skulle eftervärlden bli bättre om all världens och alla tiders invånares minnen skulle fara omkring i cyber- eller den vanliga rymden?

Fast det är väl kanske det alla religioner, eller de flesta, handlar om?

Men för säkerhets skull tänker jag fortsätta att babbla på. Här och annorstädes.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Ecoutez monsieur le President!

Axel före hårklippning

Axel före hårklippning

 

Häromdagen lät jag mina yviga lockar falla för saxen. Min bödel heter Philippe Compan, men som tur är framträder han sällan med saxen i hand. Han är nämligen sällsynt ointresserad av själva klippningen. Hans roll verkar mest vara att anställa spröda unga damer som med finess tvättar, klipper och fönar mig till det facila priset av 150 kronor.  (Priset gör att mitt antagande att Mr Compan är intresserad av att tjäna pengar på sin rörelse kommer på skam, men efter vad jag förstår så går det ut över de rara fransyskorna och deras löner.) Men nu handlar det varken om Mr Compand eller hans vänliga frisöser utan fastmer om språket – det franska contra det engelska. I Frankrike pågår, precis som i alla EU-länder, en intensiv debatt om engelskans framfart. Många är de som betraktar engelskan som ett ogräs som börjat få fäste i den välansade franska gräsmattan och på sikt kommer att tränga ut ett världsspråk, men samtidigt pågår en ungdomsrevolution om kravet på att utöka möjligheterna att få tala engelska. För cirka 10-15 år  sedan möttes man alltid av ett förläget ”un peu” när man frågade huruvida en ung fransman talade engelska. Men nu verkar det att ha vänt. Unga människor har ingen högre önskan, enligt min klipperska, än att få möjligheter att prata engelska. Själv hade hon fått rådet av sin engelsklärare att lyssna, lyssna och åter lyssna till det  engelska språket, men som den unga frisören sade lite uppgivet: Hur skall man lära sig hur det engelska språket låter när  allting engelskt som  går på TV är  dubbat? Ikväll får vi  till exempel lyssna till en dubbad James Stewart i filmen Rear Window, (Fönstret åt gården), och imorgon är det Sean Connerys tur att bli dubbad. Enda möjligheten för oss unga är att prata med turister eller gå ut på nätet och piratkopiera. Men  det förstår inte våra politiker som försöker låsa in oss i vår högfärdsborg. Nu hade hon slutat  klippa och slog irriterat saxen mot kammen: Nu börjar det faktiskt vara våra politiker som borde lyssna – till oss; till oss som har framtiden för oss!
Det du  Hollande!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Fête des Pères

images-3

Igår, den 16 juni, firades den franske fadern på sedvanligt sätt här i  Frankrike. Att dagen sammanföll med ”Axel” från den svenska kalendern gjorde allting än naturligare att delta i de så omhuldade franska fadershyllningarna – som  mestadels består av en riklig lunch – så där lite från sidan. Tyvärr blev nu så inte fallet – så där lite från sidan – utan det blev en ”Menu”.

Som sagt; igår var jag på gränsen till matkoma, men jag var inte ensam. Goda vänner deltog – men våra respektive hustrur höll sig inom ramarna, vilket fäderna inte gjorde. De drog alltså i sig en fyra-rätters. Och allt detta i 28-gradig värme.
Att äta en ”Menu” är förädiskt, för i väntan på entrén så dammar man i sig av den färska baguetten – ljuvligt GOTT!. Men så kommer den första beställningen in och det visar sig att den väl skull ha räckt som varmrätt, men huvudrätten – biff i Ruoquefortostsås – men den kunde inte, till vårt försvar,  förutses, varken till storlek eller njutningsgrad, varför med den enkelhet försvann från våra tallrikar. Potatisgratängen inte att förglömma!
Men nu började de första symtomen på paltsvimma att göra sig påminda, men ”the show must go on”, för NU vankades OSTBRICKAN!
Eller snarare vagnen med ostar.
En mycket servil  herre pekar på sina ostar och kallar dem vid namn och det känns som om han talade  om Jakobs tolv söner – som jag känner vid namn, men kan omöjligen repetera – än mindre ostarna – utan pekar pliktskyldigast ut ett antal. En mögel-, en kitt- och en hårdost från Savojen. Det är här som allting tippar över. Matkoman slår till med full kraft!
Desserten smakar glace eller möjligen sorbet, men efter tre och en halv timmas sittning känns det som en befrielse då notan föreläggs … för hustrun!

För det var ju som sagt Fars dag!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Säkert – är det så(?)!

imageEftersom jag framlevt större delen av mitt yrkesverksamma liv i försäkringsbranschen, så har jag för vana, eller kalla det yrkesskada, att analysera risker och människors riskbeteende. De flesta farorna är enkla att se samband mellan, som vad eld och vatten kan förorsaka, men så finns det  risker som inte är direkt logiska. Alla vet att trafiken är fylld av faror, men tro för den skull inte att vi lärt oss att skydda oss fullt ut. Nej marknaden avgör vilken skyddsgrad som är befogad. Exempelvis förstår vi varför vi skall spänna fast oss när vi åker bil, men logiken kanske inte är lika självklar när man åker buss. Om man åker landsvägsbuss så finns det bälten, medan i överfulla stadsbussar finns inte ett bälte att tillgå överhuvudtaget. Men farorna är de samma.
En annan logik säger att småbarn skall  åka baklänges i bilbarnstolen, men det gäller i Sverige. I Frankrike gäller det motsatta – alltid framlänges! (En bakåtvänd går inte att uppbringa. Istället tittar franska försäljare med förundran på den svenske konsumenten och undrar hur man kan tänka så tokigt …  åka baklänges???!).
Men så kommer det mest  ologiska av allt – motorcyklar. Ingen kan naturligtvis  komma på tanken att spänna fast föraren och eventuell passagerare med ett säkerhetsbälte, utan istället försöker man skydda kroppen med hjälmar, läderställ och annan utrustning, men fortfarande ter sig riskbedömningen som något bisarr. Bara det faktum att en person kan förflytta sig via markkontakt med ytor av en handflatas storlek i över 100 km/tim känns minst sagt egenartat. Men av någon fullkomlig outgrundlig anledning så betraktas bilen och motorcykeln som jämbördiga vad gäller med vilken hastighet fordonen kan framföras.
När jag jobbade i försäkringsbranschen pratade man inte i termer av ”om” utan ”när” en olycka skulle inträffa vad gällde motorcyklar. Borde man inte därför begränsa hastigheten för dessa ”dödsfällor” – kanske till hälften för vad gäller för bilar? Men då skulle väl marknaden dö – istället för MC-förarna.
Ergo – Leve marknaden!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Att konsumera nyheter

images-3

I dag skriver vi den 6 juni och det som antagligen märks mest är att det inte smäller till i brevlådan. Detta gör nu inte så mycket för egen del eftersom jag numera sällat mig till  webb-läsarnas skara, men samtidigt måste jag tillstå att känslan inte riktigt infinner sig – känslan av tidningsprassel. Alldeles ljudlöst kan man ligga där bredvid hustrun och ”smygläsa” om vad som timat i den stora världen, då hon något irriterat undrar varför jag tände nattlampan. Tänkte inte på det, men att slå på läsplattan i ett mörkt rum ger antagligen mer obehag för den som vill sova vidare än lite försynt prasslande med gammeltidningen. Allra helst som ljuset varierar när man skrollar mellan sidorna. Så nu ligger jag här … i separat sovrum … och låter E-tidningens nyheter flimra förbi. På gott och ont.

Ett annat irritationsmoment är annars att läsa interationell press ombord på ett flygplan. Senast jag flög försåg jag mig med International Herald Tribune,  Le Figaro och ett ex av le Monde. Avsikten var att vidga mina vyer och fördriva den nationella trångsyntheten. Men trots att jag gjort det så många gånger förr så satt jag där igen, inklämd på ett E-säte, som successivt omvandlades till en veritabel papperskorg. Jag vill inte påstå att jag njöt av situationen med att bringa ordning i tre ohäftade tidningar – än mindre min omgivning. Att veckla ihop en ohäftad tidning är  som att  bärga storseglet i full storm..

Nej, tacka vet jag nyheter i hederlig svensk ihopnitad svensk tidning – men som prasslar så där  lagom som bara svenska tidningar kan göra.
Därför hissar  jag svenska flaggan i dag.

HURRA!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Medier