Vid fredagens veckoavslutning avhandlades en stor mängd ämnen utan att några resultat av diskussionerna kunnat fastställas. Det var med andra ord samtal av det slag som det står om i våra statuter, att fördjupa det som annars, i medierna och den politiska och mediala diskussionen, ofta förytligas. Vi talade sålunda om ett program vi båda sett kvällen före, om Ernst-Hugo Järegård, varvid Axel gärna ville att jag förklarade vad Godot är, som Järegård tillsammans med Jan-Olof Strandberg så intensivt väntat på i Beckets I väntan på Godot. Det kunde jag naturligtvis inte, och hänvisade till att Samuel Becket, när han själv fått samma fråga, svarat: ”Hur skall jag veta det? Jag har ju bara skrivit pjäsen!” Fast på ett annat språk.
Axel har inte kunnat släppa försvarsfrågan och sade sig inte begripa sig på diskussionen i ämnet och meddelade att han därför själv inom kort kommer att försöka göra något förklarande inlägg i ämnet. Annars var det mest som vanligt, lite av varje, som vi hade åsikter om, vilket inte gärna kan intressera våra läsare, när vi inte själva (läs: jag) kan komma ihåg vad det handlade om.
Men trevligt hade vi och med tanke på väderleken, högsommarväder, drack vi iste till budapestbakelsen. Axel kunde också berätta om vådligheter i samband med en nyligen företagen segling i regn och hageloväder och jag var glad att jag inte kan segla och därför inte känner några lockelser till att delta i sådana eskapader. Jag erinrade mig i stället förre biskopen Koskinen – han som inledde sina morgonandakter med det kamratliga ”Gomorron Gud” – som, själv hängiven seglare, beskrev segellivet med att en blåsig vinterdag stå och duscha kallt och samtidigt riva sönder tusenlappar. Min taktkänsla förbjöd mig dock att just då meddela Axel mina minnen.
Vid hemfärden framkom att detta var sista veckoavslutningen på ett bra tag, då semestrarna snart infaller och resor till olika sommarvisten förestår. Men snart är det höst igen!
Flanera.se 