Monthly Archives: augusti 2013

Veckoavslutning

images-3

Veckoavslutningarna har numera övergått i att bli en rent kalendermässig markering om att veckan närmar sig sitt slut. Jag höll på att skriva ”arbetsveckan”, men det är ett passerat stadium, även om det arbetas till och från.

Det är lika bra att erkänna på en gång: jag kan nog inte hitta någon bild på de jordgubbsbägare som avnjöts till kaffet, så dem får ni, kära läsare, föreställa er själva.

Samtalsämnen fanns det emellertid gott om: sjukdomar, egna och andras, som vi inte redovisar här, och småskvaller från skilda epoker. Det redovisar vi inte heller. Utan detta inlägg – enligt Axel det 800:e i ordningen (vi var överens om att detta inte är klokt) – upptar bara smulor från det storpolitiska smörgåsbordet, som Lundsberg och Syrien.

Vi hade läst att en förälder (eller kanske en elev) hade sagt eller skrivit  att stängningen bottnade i avundsjuka och klasshat. Det är nog inte helt fel. En sådan reaktion hade aldrig uppstått om Brantingsskolan eller någon annan skola för ”vanligt folk” hade stängts. Samtidigt var beslutet rätt, fast fel utformat. Vi var överens om att Skolinspektionen, om den haft makt och myndighet därtill, skulle ha avskedat rektorn och avsatt styrelsen, eftersom dessa uppenbarligen inte mäktat med det de lovat myndigheterna, nämligen att eleverna skulle få vara trygga på sin skola. Nu drabbas i stället eleverna, vilket blir lite snurrigt, eftersom det inte alls är säkert att de stöder strykjärnsidiotierna.

Om Syrien hade vi inte mycket att säga som inte sagts tidigare, nämligen att det är för jävligt det som sker och att det inte finns någon rimlig lösning av problemet i sikte. För ingen vill egentligen få bort Assad, för då vet man inte vad man får i stället. Man får en massa skäggiga ”rättroende”, som ser som sin främsta uppgift att rensa bort alla andra trosschatteringar, alaviter, kristna eller ”fel” sorts muslimer, beroende på om de själva är sunniter eller shiiter. När det gäller religiöst grundade konflikter får man känslan av att den där undersökningen som presenterades för en tid sedan, om att religiösa människor var dummare än icke-troende, kanske inte hade så alldeles fel.

1 kommentar

Filed under Kultur

Språkpolisen – en gnällig pensionär

http---prima.tv4play.se-multimedia-vman-VMan-P242-VMan-P2428997_GG

Att vara språkpolis är något helt annat än att vara språkvårdare. I språkvården är det kärleken till språket som är pådrivande, för språkpolisen är det ilskan mot avvikare som styr. Som pensionerad språkvårdare märker jag att jag allt mer börjar anta språkpolisens reaktionsmönster: Det heter si och inte så! Så där kan man väl inte säga! Det fåniga med den sortens reaktioner är ju att det man säger att man inte kan säga är det ju just någon som har sagt, och det är därför man reagerat. Men nu släpper jag all logik och går på anti- och sympatier i stället.

I tv har de på senare tid anställt blonda norrländskor som fotbollskommentatorer och ankare i sportsändningar. Detta är gott och väl, eller vore, om det inte vore för det att de ibland öppnar munnen. De tjocka l:en i ”utklassade” som jag hörde häromdagen är ett av de ljud som gör att jag upphör att höra vad som sägs och bara koncentrerar mig på hur det sägs. Varför blir man så upprörd över det? ”För att det är så fult” är det enda svar jag kan komma på. Och det är fult. Dessutom stör sig merparten av Sveriges befolkning på det. Däremot låter det trevligt när en ny väderkille pratar bred men fullt njutbar skånska. Där sitter jag inte och tycker att de borde skicka den dialekttalande till en talpedagog.

Orättvist, javisst. Man varför skulle det vara rättvist i hur olika dialekter uppfattas, när inget annat är särskilt rättvist. Och säkert är det många som reagerar på annat sätt. Men det giver jag en god dag.

Lämna en kommentar

Filed under Ankdammen, Medier

En modern stupstock

Bild 2

Så är då friidrotts-VM i full gång. Och efter endast 10,71 sekunder så är diskussionen i full gång!
– Var jamaicanskan Shelly-Ann Fraser-Pryce dopad?

När jag läser eller lyssnar på denna diskussion kommer jag omedelbart att tänka på Luwdig Holbergs Jeppe på berget; ni vet den där pjäsen som egentligen utmynnar i frågan: Alla vet att Jeppe super, men ingen frågar varför Jeppe super.
Alla vet att Shelly-Ann Fraser-Pryce är dopad, (eller har varit dopad), men ingen frågar varför hon dopar sig.
Svaret är lika enkelt för henne som för den hunsade och vilseledde Jeppe, som sökte pengar och makt. Men trots att menigheten gemensamt fördömer alla som super eller dopar sig, så sitter vi där och beskådar eländet och förfallet – det moraliska vill säga.

Men vad skall man då göra för att göra idrotten ren och moralsikt högtstående?
Diskussionens vågor går höga och mest handlar det om huruvida den dopade utövaren skall diskvalificeras på livstid eller skall dömas till temporär avstängning. Denna diskussion brukar sluta i en diskussion om påvens skägg … skall avstängningen gälla endast för den gren som den dopade har sin huvudsakliga inkomst ifrån?
Trött på denna ständiga diskurs så fort vi har ett VM eller OS framför oss, skulle jag vilja framföra följande förslag:

Döm den dopade till ett passande tillägg i centimeter, sekunder, poäng eller vad nu saken gäller. Följaktligen skulle  Shelly-Ann Fraser-Pryce kunnat få ställa upp men med ett utdömt tidstillägg. Med ett sådant tillägg skulle hon få krypa ner i blocket, men på hennes skylt lyser redan +1 sek. och alla skulle få sitt lystmäte tillgodosett. De som vill se henne springa får göra det. De som vill se hennes kamp mot klockan får sitt lystmäte tillgodosett – spänningen bibehålls. Och TV4 får sända!
Men den reella kvintessensen kvarstår:
Kommer hon att ställa upp?

Läs SvD, DN eller lyssna SR

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Medier, Politik & samhälle

Protokoll från veckoavslutning

Vid andra fönsterbordet fr v

Vid veckans avslutningssession på Fågelsången avhandlades ett flertal ämnen, som om vilka som egentligen skulle få framföra bil, rösta i allmänna val och bli förälder. En del hade sitt ursprung i mitt uppkast tidigare i veckan.

Ämnet är naturligtvis stort och vi skissade lite på vilka kriterier som skulle vara utslagsgivande för att få licens för det ena eller andra. Först tänkte vi sätta gränsen vid dem som tittar på Allsång på Skansen, eller rättare: de som inte såg på Allsång på Skansen skulle kunna komma i fråga för att ansöka om tillstånd att framföra motorfordon, rösta i allmänna val och bli förälder. Men då genmälde jag att jag, när Hustrun bläddrade genom kanalerna på väg mot Midsomer Murders eller annat liknande program såg en skymt av en god vän, som vi i övrigt hyser viss respekt för, som stod och log generat och viftades med händerna i publikhavet. Axel visste också berätta att denne person också regelbundet följde Let’s Dance och hade åsikter om vem som skulle röstas ut eller ej, varför vi bestämde oss för att tills vidare bordlägga frågan om urvalskriterier.

Vi framförde också åsikter om en del av våra vänner, något som väl enbart kan intressera just dessa vänner och oss själva, så vi lämnar den frågan därhän. Däremot kunde Axel inte låta bli att umdslippa sig att en av våra gemensamma vänner, som Axel lovat hämta på Arlanda, alls inte skulle anlända dit från Vimmerby, som en krullhårig bekant fått för sig, utan från Seoul. Orsaken till detta var att han vid ett besök där tidigare i veckan glömt kvar sin ”padda”, där mycken värdefull information fanns lagrad, varför han fann för gott att resa tillbaka och hämta den. Vi hade lite åsikter om det och nu vid nedtecknandet kommer jag ihåg någon liknande historia som inkluderade dels ett berg, dels Muhammed.

I övrigt åt vi, eftersom detta var första veckoavslutningen på höstsäsongen, budapestbakelser. De var som vanligt förträffliga.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Jämnt fördelat?

images-2

Som god demokrat undrar man lite över hur våra resurser ät fördelade. Ibland är de till och med förfelade. När det gäller materiella ting kan ju politiken avhjälpa påtagliga orättvisor i fördelningen, men det går inte när det gäller de andliga resurserna.

Hur vet jag nu detta? Jo, jag lärde mig inse detta i utkanterna av Mariestad, på den mycket bristfälliga Europaväg 20. Vi körde – eller jag, för det är bara jag i familjen som innehar körkort – i 70 km/tim, eftersom skyltar längs vägen  upplyst oss om att vi skulle göra det. Dessutom har jag i de trakterna tidigare gjort mig skyldig till fortkörning, och bötfällts därför, så jag hade goda skäl att låta fartkontrollen stå på 70, ,kanske drygt, för säkerhets skull. Vi blev naturligtvis omkörda, det är sådant man får stå ut med när man är laglydig, men så kommer det en bil och tutar intensivt. Jag kör ännu ett snäpp längre ut på vägrenen för att släppa förbi denna uppenbart jäktad, unge bilförare. Tutandet fortsätter dock och accentueras, ser jag i backspegeln, av aggressiva åtbörder av händer som sträckts ut genom bilrutor, både i fram- och baksäte. Jag började då tro gott om dem. Kanske de ville påtala något som hänt med min bil eller så, så jag saktade ner ytterligare på farten och försökte få dem att köra förbi så jag kunde se vad de menade. Det var en överdriven tilltro om mina medbilister. De körde förbi, skrek ohörbara saker och såg mycket arga ut och fortsatte att göra ”fingret” – till och med ett bandagerat sådant stacks ut genom sidorutan – åt mig.

Vi konstaterade att detta fordon inte framfördes av eller ens inrymde Mariestadstraktens intellektuella elit, utan fastmer dess motsats, dessutom troligtvis i delvis berusat tillstånd. Visserligen känner jag fullt kloka människor – i alla fall en – som i ett anfall av okynne stack ut huvudet genom bilrutan (sedan han vevat ner själva rutan, förstås, men det förstår ni, kloka och tålmodiga läsare, säkert ändå)  och vrålat ordet ”Mellanöl!” just när bilen passerade en hans chef eller hur det var. Men det var på skoj. I Mariestadstrakten var det inte på skoj.

Det var så jag kom att tänka på fördelningen av resurser. Visst är det orättvist! Här kör vi, en grupp normalbegåvade, åtminstone, människor i enlighet med vad som åläggs oss – och så blir vi omkörda av mindre begåvade ortsbor, som dessutom blir förargade på oss. Vad ligger det för rättvisa i sådant? Skall sådana ens alls få framföra motorfordon. Skall de få rösta?

Jag skulle ha kunnat tänka på ännu djupare ting, men jag måste ju tänka på trafiken. Men visst önskade jag att de skulle fastna på ”plåten” i  någon av de fartkameror som det finns så gott om där nere. Bättre människa än så är man inte.

Lämna en kommentar

Filed under Politik & samhälle