När alla går in i väggen!

images

Jag är säkerligen en mycket dålig jurist, allrahelst som jag släppte denna vetenskapsgren ganska omgående efter det att jag fått ut min examen. Jag hittade nämligen saker som jag fann oändligt mycket mer spännande i min omgivning En annan anledning till mitt tillkortakommande vad gäller juridiken var kanske att jag redan under studietiden hade en faiblesse för att läsa NJA baklänges. (För den oinvigde kan jag berätta att NJA är en årlig tidskrift och som står för Nytt Juridiskt Arkiv och där man kan läsa referat av Högsta domstolens viktigare domar.) Nu var det inte så att jag som vissa deckareentusiaster läser de sista sidorna för att få reda på vem skurken var, utan jag läste rättsfallet från början till slut, för att sedan memorera rättsfallet baklänges. Och många gånger blev då resultatet för mig att jag kom att ställa mig fråga: Hur kunde det bli så här?
Naturligtvis hamnade jag då snett i juridiken och det gick till och med så långt att en professor B. sade till mig att jag aldrig skulle bli någon riktigt bra jurist; ”du tänker alldeles för mycket ur ett humant perspektiv”. Det uttalandet skrämde mig och känslan sitter där fortfarande.

Varför jag nu associerar till tidiga studieår beror på att jag kommit att läsa en bok – En mördare blir till – skriven av f.d. kriminalkommissarie, Jan Olsson. Och det är en bok, som om man läser de två sista sidorna först, oundvikligen måste ställa sig frågan: Hur kunde det bli så här?

Denne kriminalkommissarie har i skönlitterär form redogjort för ett ”fiktivt rättsfall”, men den som läst Per Lindebergs bok, Döden är en man om det s.k. styckmordet där två läkare som aldrig blivit dömda för påstådda brott inser genast att det ”fiktiva” endast består av en annorlunda dramaturgi.
Författaren har som chef för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp deltagit som brottutredare i många uppmärksammade brottsutredningar och skriver sin bok från vad man kan kalla insidan. Att det reella ”styckmordet” svävar över denna fiktiva historia om gör boken intressant ur många aspekter, men för mig ger ändå den 50 år gamla insikten om att läsa rättsfall baklänges den största behållningen.

Läs gärna Jan Olssons bok, men börja på sidan 1!*

* … för det gör alla jurister och många andra.
För det är ju bara en deckare – eller …?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s