Monthly Archives: november 2013

Nostalgi med torrjazz

images-5

Vi hade sedvanlig veckoavslutning på Konditori Fågelsången i fredags och samtalet kom att handla om jazzmusik. Det började redan i bilen dit (efter en kortare promenad på fåfäng jakt efter en baskethall i Stenhagen) då Axel redogjorde för läsningen av biografin över Monica Z. Vi återgav de minnesbilder vi hade av henne, jag från Skönsbergs Folkets hus, Universitetsaulan i härvarande stad och Hasse och Tage-revyer. Axels minnen minns jag inte. Det är så i den här åldern, nya minnen försvinner till förmån för de gamla.

Men de gamla minnena är inte heller så intakta. Vi diskuterade sättningen på olika Miles Davis-plattor, vem som spelade bas och vem som var pianist och fick ett eget solonummer, Billie Boy, på en av plattorna. Hans namn kunde vi inte erinra oss, varken under sittningen eller under hemresan, varför jag skyndade mig att googla och fick svaret, Red Garland, vilket jag belåtet kunde vidarebefordra till Axel, som ännu satt i bilen på väg hem.

Men det är något speciellt med att tala om jazzminnen, särskilt om förutsättningarna skiftar. Jag själv är relativt oförmögen att återge musik, ens i vokal form, medan Axel har det lättare, han kan tala om harmonier och annat som jag inte vet vad det är. Det blir en sorts musikaliskt torrsim, där jag, musikteoretiskt, känner att jag är ute på djupt vatten. Men vi gillar ungefär samma musik, trots de skiftande förutsättningarna.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

As time goes by.

DownloadedFile

Imorgon tänkte jag bjuda ett antal, mycket  närstående, på en nostatgimiddag.
Imorgon är det söndag, varför jag lät mig inspireras av begreppet söndagmiddag.
(Men se, redan där stötte jag på patrull när mitt rättstavningsprogram protesterade och ändrade till söndagsmiddag – en stavning som jag får konfrontera min, i alla väder lika stränge språkpolis, Daniel von Sydow, vid ett senare tillfälle med).

En ”sönda´-midda´” på mitt 50-tal handlade om stek – oxstek med rönnbärsgelé, gräddsås, kokt potatis och urkokta grönsaker  – och betraktade som ett under av gastronomi, eftersom redan då kunde man addera syltlök på bekostnad av svensk ättiksgurka.
Men jag förbigår nu den viktigaste biten av en äkta söndagmiddag.
Till den hörde nämligen en entré.
I mitt fall handlade det om sardiner i olja … och en citronskiva!
Jag har talat med årskamrater om detta fenomen – sardiner i olja – och fått ungefär samma historia berättad. Sardiner i olja var den tidens främsta exklusivitet och kunde möjligen inmundigas vid mycket celebra tillfällen. Extremen har dock en god vän berättat för mig att det handlade aldrig om att förtära sardiner i tomatsås i hans föräldrahem. Oljan skulle sparas för att användas till att inolja cykelkedjorna till våren med.<

Men nu var det inte inläggningen som var huvudsaken när jag bestämt mig för att bjuda på en nostalgisk söndagmiddag, utan jag sökte kort och gott efter sardiner.
Flickan i köptemplet log och jag förstod genast att hennes ungdom vittnade om att  begreppet ”packade som sardiner” inte existerade i hennes vokabulär, utan hänvisade efter min beskrivning till fiskdisken. Där stod en vänlig förföriskt leende flicka och beklagade att ”tyvärr har vi inga sardiner inne för tillfället”. Sedan jag påpekat att jag ville ha ”sardiner i olja” trodde hon sig förstå att det handlade om något som kunde återfinnas under skylten ”KONSERVER”. Jag gick till hylla 8 och där, mycket riktigt, återfann jag  sardinerna. Det fanns två sorter … en i olja och Gustaf V:s i tomatsås. Av hyllutrymmet insåg jag dock att att sardiner inte tillhör ”vardagsmat”, men antagligen än mindre till högre gastronomi.
Det skall därför bli intressant att äta söndagsmiddag med  mina närstående i nästa generation och se om jag kommer att betraktas som en f.d.
Eller kanske är jag en neo-klassiker?

Spänningen är Oooo-lidlig!

2 kommentarer

Filed under Kultur

FRA – nja

images-5

Våra promenader och veckoavslutningar har varit forum för mångahanda diskussioner, om stort och smått. Vi har tidigt bestämt oss för att vi under våra samtal om Livets Stora Frågor inte skall ta oss för att lösa dessa frågor, eftersom vi då inte skulle ha något att diskutera nästa gång. Låt oss vara ärliga: vi har inte ens varit nära att lösa dem.

Denna gång, över kaffe och budapest, skulle vi diskutera FRA, var det sagt. Vi kom till mötet medvetna om att vi inte skulle ha några knivskarpa svar på de frågor eller punkter som Axel i ett tidigare inlägg pekat på. Redan innan första koppen var tömd var vi ense om att vi inte hade något enkelt svar på frågorna. Och väl var det, för det är bara de riktigt enfaldiga som har klara svar på de stora frågorna.

I stället gick idéassociationerna snabbt, härsan och tvärsan, och vi hann med att diskutera såväl indignationsromaner, som vi antingen glömt författarna till eller titeln, men som vi enade oss om var bra. Så här med Wikipedia till hands kan det konstateras att det var Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen och Hans Falladas Ensam i Berlin (där skall tillstås att Axel kom ihåg både författare och titel, det handlade mer om att jag – och Axel – inte kunde komma på Arthur Koestlers namn). Vi hann också avhandla det föränderliga brukat av – och behovet av – armbandsur, president John Kennedys ryggbesvär och de prekära situationer de försatt honom i och, som av en händelse, Marilyn Monroes storhet, men även Stig Claessons.

Vi kom alltså inte fram till några djupa analyser, men under försöken hade vi väldigt trevligt. Och det är gott nog.images-4

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

FRA var bättre förr

images

Alltsedan Flanerakollegan Daniel och jag började idka umgängesformen ”Walk-and Talk”, har vi kunnat konstatera att båda är vi kluvna i många kontroversiella frågor, m.a.o. våra diskussioner fallit sär i åtminstone två halvor – ibland fyra. Men efter ett tags dividerande och ”vidare”-tänk har vi vi kunnat fördjupa oss och komma fram till en gemensam ståndpunkt … eller två. Därmed har vi låtit oss nöja under motivering att vi dels inte kan påverka uppkommen fråga, alternativt att det finns så många andra som tror sig ha lösningar på det. Det skall därför bli intressant att i morgon under den sedvanliga veckoavslutningen å Kafé Fågelsången se hur vår halvor faller ut i den brännheta frågan som varit mest aktuell under den gångna veckan. Frågan i sig själv är som gjord för kluvenhet – det handlar alltså om avlyssning contra personlig integritet, och därtill spetsad med lite inskränkning av offentlighetsprincipen.
Som grund för vår diskurs, (fint ord som ger intellektuell tyngd), kommer vi säkert att använda argument som;
a) har man rent mjöl i påsen så … …
b) så klart att man ska kunna spana på buset … …
c)  vi har  den mest långtgående lagstiftningen på signalspaningsområdet … …
d) … men ingen fara,  vi lever i en av världens främsta demokratier …
e)  det är bara på utlandstrafik vi lyssnar …
f) … men de byter ju ”kort” med varandra
g)  …  ???
I alla händelser kommer vi säkert till slutsatsen att det var bättre förr, med farbror Björk och Tage Erlanders pennor, tillhörande statsverket … ja, ni vet!
Och avlyssning är definitivt inget nytt.
Hemma i barndomens socknar, sköttes telefontrafiken av sadelmakare ”Björklunds käring”. Ja, hon blev kallad så, för hon skötte växeln iför Sörmlands–Vallby och visste därmed allt! Och ordet integritet existerade inte – än mindre transparens – och buset hette ”Katten”.

I alla händelser skall det bli en intressant veckoavslutning och jag skulle inte bli förvånad om vi lämnar Fågelsången lika kluvna som när vi kom.
Men vi är på g!

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Slarrv va´de´här!

images

En god vän myntade, ett för mig okänt uttryck, för många år sedan – hönor som värper för stora ägg, har en tendens att bli lite slarviga i stjärten – ett uttryck som fått ytterligare aktualitet under senare tid.

Första gången jag hörde uttrycket var i samband med att en Skandiadirektör  attesterat en faktura på beloppet 17,6 miljoner, som behandlade egen, som några andra Skandiadirektörers privata  renoveringar, men den sedermera dömde direktören skyllde på slarv. Visserligen brydde sig inte hovrätten om denna, hans invändning, men ändå fick allmänheten reda på att 17,6 miljoner var inget speciellt för denne ”direktör”. Han hade underförstått, värpt större ägg en så.

Men som sagt; ingenting har förändrats i hönsgården – kanske dock med den skillnaden att uttrycket numer inte gäller bara de högsta hönsen. Överallt springer det  numer lätt yra höns omkring, när räven kommit in i hönsgården – läs Janne Josefsson. Det senaste exemplet är väl den s.k. ”kvittoskandalen” i Göteborg (ref. i GT), där en herr Rignäs slarvat med ett kvitto och en fru Johansson (S) slarvat vid attesteringen. Och nu visar det sig att styrelsen som avskedet herr Rignäs för hans slarv, slarvat själva när man läst hans anställningsavtal. Analöppningarna tycks vara vidöppna i Göteborg – och det börjar  lukta illa.

Om jag inte missminner mig så uttryckte professor Gunnar Myrdal att svenskarna är ett fifflande folk. Det var hårda ord.
Men nu vet vi bättre – vi är bara lite slarviga!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Nostalgi och veckoavslutning

images-3

För några år sedan sa min medvandrare (Axel) att hans son, framgångsrik musiker, hade kommit på besök i föräldrahemmet och funnit att något i den invanda ljudbilden saknades. Han åtgärdade detta senare genom att till sin far överlämna Beatles samlade verk på cd-skivor. Jag tänkte på det i dag när jag försökte komma ihåg varifrån en basgång kom som spelades som bakgrundsmusik i ett program i går om aspergers sjukdom (troligen Axess – kolla om det går i repris om ni är intresserade, och det borde ni vara, för det var bra). Jag mindes att det var en tidig Beatleslåt, men vilken? På andra försöket kom jag rätt (Daytripper) och förvånades över hur ohöljt sexuell texten var. Tur att man kunde mindre engelska på den tiden det begav sig. Och tiden har begett sig. Det är nästan precis (jag vet, löjligt uttryck) 50 år sedan sedan Beatles medverkade i den berömda Royal Variety Show då John Lennon uppmanar publiken att hjälpa till, alltefter skilda förutsättningar. Bara en tanke om tidens flykt, alltså.

Tidens flykt talade vi bara flyktigt (eh!) om under vår veckoavslutning över kaffe och var sin Sarah Bernardt. I stället talade vi, som en fortsättning av föregående sammankomst, om adeln och vilka klassmarkörer den kan tänkas representera. Vi föreslog olika saker, som egentligen borde representera vanlig hyfs och därför inte nödvändigtvis är bra markörer just för adeln, som savoir vivre och förmågan att på ett anständigt sätt använda kniv och gaffel. Detta samtidigt som vi åt våra kakor för hand, utan hjälp av de för ändamålet framdukade smågafflarna.

Vad vi mer pratade om var begreppet charm – eller snarare vad förekomsten eller frånvaron av sådan betyder för en människa. En minnesbild kom för mig: det var min studentmiddag och mina föräldrar hade i god Markurells i Wadköping-stil för säkerhets skull bjudit hem skolans rektor. Under middagen dyker två av mina vänner upp – en krullhårig och en mindre krullhårig. Den krullhårige sattes att vänta i min fars arbetsrum medan den andre, vi kan kalla honom Fisk, fick sitta med vid bordet under den avslutande delen av middagen. Han serverades då av stadens mest eftertraktade kokerska, en dam i undre 80-årsåldern, som han vänligt klappade i baken och på sitt kisande sätt frågade: ”Vad kan en så’n här liten gumma heta då?” Alla skrattade, till och med kokerskan, men jag undrar vad som hänt om den lille krullhårige hade gjort samma sak. Han har sin charm, skulle jag tro, men inte av den allt förlåtande sorten. I alla fall förlät inte min ömma moder allt vad han ställde till med. Därför placeringen i arbetsrummet under middagen.

Om detta och mycket annat, som av försynen dolts av ett glömskans töcken, talade vi om. Så mer finns inte att berätta om det.

1 kommentar

Filed under Kultur, Nostalgier

Om adel och annat smått och gott

images-3

I fredags var det dags för veckoavslutning igen. Men utan promenad, för Axel skulle provspela ett piano klockan 16. Dessutom regnade det, så jag var tacksam för lift till stamlokuset.

Väl framme på Fågelsången, med kaffe och budapestbakelser framför oss (ett säkert kort), frågade Axel om det ”var nå’t”, annars skulle vi gå direkt på huvudfrågan. Jag hann sticka emellan med en del färska nyheter om mitt sjukdomstillstånd, innan Axel började berätta om sin läsning av Svenska adelns historia av Bo Eriksson. Jag var lite förberedd på detta, för han hade bett mig vara försedd med litteratur. Han hade själv Adelskalendern i väskan och själv hade jag den mer diskreta Ointroducerad adels kalender i jackfickan. Helt överraskad över ämnesvalet var jag inte, för ett drygt decennium av promenader har lärt mig att han är fascinerad av ämnet.

Mina brorsbarn talade som små gärna om Ointresserad adels förening, det var ju lättare att säga än Ointroducerad dito, och stämde dessutom bättre överens med sakläget. Problemet var bara att jag inte visste så fasligt mycket om adel, men troligtvis lite mer än den kunskapstörstande Axel. Jag kunde svara på en hel del frågor, bland annat om huruvida det fanns ett riddarhus i Finland (Ja). Däremot var jag osäker på hur det såg ut i Danmark, men jag visste att det inte fanns något i Norge. Och att det såg annorlunda ut i Storbritannien visste vi båda, men ingen visste så mycket om hur det såg ut och hur det var organiserat. På denna bräckliga kunskapsbas – det är ofta så i våra samtal – flödade samtalet i ett par timmar, tills det var dags för Axel att provspela piano. Jag vet fortfarande inte om hur det gick med provspelningen och varför den företogs, men han körde mig hem, och det var gott så.

images-3

Lämna en kommentar

Filed under Kultur