Monthly Archives: januari 2014

Vårt behov av Yes, Minister

images-1

Jag har sett en hel del tv i mitt liv och jag har med åren allt mer insett sanningen i min före detta chefs åsikt om att det inte finns något tråkigare än underhållningsprogram. Visst finns det undantag, och jag kommer till det senare, men visst är det mördande trist att se säkert begåvade människor stå och försöka roa sin publik med ett manus som den gamla nykterhetsförening jag var med i under skolåren inte ens skulle reflektera över att befatta sig med inför den årliga soarén på valborgsmässoafton.

Att dessutom behöva se ”galor” av de mest skilda slag, samtliga säkert för goda ändamål, är dock lite för mycket begärt av en stackars tv-tittare. Jag har nu inte sett så mycket av sådana – Hustrun är väldigt flink med kanalväljaren när det kniper – men somliga utspelar sig i någon form av restaurangmiljö, där uppburna idrottsmän och -kvinnor (sådana som kommentatorer felaktigt benämner ”atleter”) sitter och äter och avslöjar sin bristande förmåga att använda kniv och gaffel, det blir för mycket. Därmed intet ont sagt  om just idrottsfolk, men det är svårt att tro att deras bordskick skulle skilja sig nämnvärt från folkflertalet.

Men det finns alltså undantag och jag kommer just från att ha sett ett avsnitt av ett sådant. Jag tänker naturligtvis på den brittiska 80-talsserien Yes Minister. Manus, skådespelare och intrig är oöverträffade och hela serien är lika aktuell i dag som när den gjordes. Se den på Axess.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Medier, Politik & samhälle

När orden tryter.

negroponte_vykort

Det har väl inte undgått någon den utredning som går under namnet PISA, i vilken man mäter 15-åringars kunskaper inom tre områden – matematik, naturvetenskapliga ämnen och läsförståelse. Jag vet inte huruvida man kan dra alltför långtgående slutsatser, men jag lutar(sic!) nog åt den viktigaste biten handlar om just det – läsförståelse. Det behövs säkert inte någon större vetenskaplig analys för att förstå det enkla sambandet mellan om man inte kan läsa så faller de andra två bitarna .
Häromdagen så blev jag kontaktad via telefon av en entreprenör – en ung man i 20-års-åldern – som skulle berätta för mig om fördelarna med fiberuppkoppling. Visst använde han vissa svenska bindeord, men det mesta som slank ur hans mun var facktermer. Då jag inte är alldeles familjär med den nya teknologin så föll det sig naturligt att fråga denne ”expert”, men vad fick jag till svar? Jo, ytterligare en radda tekniska ordsammansättningar, men det som hördes mest var uttryck som … ”om man säger” … ”alltså, om säger som så att”, tryfferade med ordet ”liksom”. Det sistnämnda ordet uttalades i andhämtningspauser, och då kan man tänka sig att det inte blev mycket sagt de närmaste minuterna. (En frisk, vuxen person andas mellan 15 och 20 gånger i minuten).
Efter cirka 3 minuters envägskonversation så tröttnade jag och erkände att jag inte förstod så mycket av vad han sa och fick då naturligtvis svaret: ”asså, asså … om man så säger så är det ett måste liksom att skaffa fiber så att säga … äh, fattaru´?”

Då la jag på.

P.S. Montören kommer den 7 februari och installerar den nya tekniken.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Har du läst det förut?

1894240413_1389299000

En sak kommer jag ihåg – han gick under signaturen STRUL – och var en gudabenådad tecknare och humorist på – 60 – 70-talet. Och varför jag har  honom i minnet är på grund av en av hans oförglömliga teckningar i tidningen Ergo. Undertexten till en ful gubbe löd: I håg har jag svårt att komma!
Varför jag minns denna fyndiga formulering är på grund av att den handlar om den åkomma som börjar drabba mig och min omgivning alltmer.
Igår träffade jag en advokat, visserligen något äldre än jag, men som i alla händelser berättade att han numera skriver upp allting som han skall komma ihåg och en annan vän vidimerade samma handlingsmönster: Hustrun säger att jag skall skriva upp saker och ting som jag skall  komma ihåg. Inte kommer jag ihåg det!
Det var igår det!
Idag har jag själv sökt efter två ord, och som givit upphov till denna drapa.
Jag tänkte, när jag skulle skriva vidare i en påbörjad blogg, att det här är väl inga nya tankar … och då dök det upp … ordet för en som utan större originalitet skriver vad andra redan skrivit; men det var blankt. Ordet hade försvunnit och inte lämnat några som helst spår efter sig och det är ju inte heller särskilt originellt. Jag tänkte då vidare och undrade om jag fått plack på synapserna och då dök det andra ordet upp – ordet som jag inte heller kom ihåg. Det var lögn att identifiera ordet, varför jag skriver till kamrat Daniel, språkpolisen, och fick då svaret: Inte f-n kom jag ihåg det men jag googlade på sockerpiller och då dök det upp, ett av  mina mest bortglömda ord. Placebo!
En annan god vän har myntat uttrycket ”en oförglömlig minnesförlust”, och det är väl det stadiet som vi alla börjar närma oss.

Om jag nu skall sammanfatta all den förvirring som minnesförlusterna förorsakar så tror jag att det återuppväckta minnet av mitt första förlupna ord täcker det mesta : EPIGON ! … en som utan större originalitet skriver vad andra redan skrivit.

Jag tror att jag får gå och ta en placebo-tablett .

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Rent mjöl i påsen?

images

I samband med en sedvanlig lunch, som förorsakats av restaurationen ifråga serverar svensk husmanskost, sammanstrålade jag med en kamrat – vi kan kalla honom Andersson, inte bara för att det är hans namn, utan främst för att han därmed kan gömma sig undan för FRA … (tror han ja!).
Och huruvida hans anonymitet – han delar sitt namn med 251-tusen andra Anderssöner–utgör ett tillräckligt skydd mot eventuell avlyssning har jag ingen aning, men vi kunde konstatera att han redan röjdt sin identitet  två gånger under vår korta samvaro. Han betalade nämligen sin lunch med sitt kreditkort och tog emot ett telefonsamtal – och sånt sätter sina spår.
(Såvida lunchrestaurangen inte var avlyssnad så kan jag påstå att allt han gjorde och sade var ganska harmlöst och kommer därför antagligen att försvinna in i  evigheternas mediaocean … så länge han kan betraktas som någon  s.m.s. ”har rent-mjöl-i-påsen”, vill säga. Men som sagt; det var ändå med ett visst obehag vi konstaterade att våra obetydliga personer finns registrerade.)

Vi pratade alltså en hel del om avlyssningens följder, om vad som är harmlöst idag blir kränkande imorgon. Jag refererade till Torsten Leander-fallet och utgöt mig även jag över att ”storebror-ser-dig” numer blivit en realitet, men insåg samtidigt  att nu är det som det är!
Min vän Andersson sade dock något som gjorde att jag fick ingivelsen att återknyta bekantskapen med Brottsbalken – en kurs som jag haft föga nytta av eftersom jag mestadels haft rent mjöl i påsen – men som nu fick mig att undra om följande är ett brottsbalksbrott?

Ponera.
Om  min brevbärare, vi kan kan kalla honom FRAns,  vittjar min brevlåda varje dag , det vill säga; sprättar upp och läser innehållet och sedan berättar vad han läst för sina sina kollegor och sina chefer – det OK?

Man  behöver naturligtvis inte så mycken juridisk kunskap för att inse att det är inte ett godtagbart beteende och om sedan Brottsbalkens kaptiel 4 § 8 är tillämplig är en en fråga som jag överlåter till expertisen, men visst känns följande beskrivning bestickande:
Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller i ett elektroniskt kommunikationsnät, döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år. Lag (2012:280).
Men så, när det kommer till kritan och att ”breven” är elektroniska, då tycks en annan moral gälla. 

Ponera vidare, att ofoget med mina brev inträffat för en så där 10 år sedan … visst skulle jag då ringa upp generaldirektören för Posten och påtala FRAns dumheter, men är det nu någon som in sin yttersta fantasi skulle kunna tänka sig att generaldirektören för Posten skulle yttra: Det är väl  ingen skada skedd ”om du har rent mjöl i påsen! Eller hur?

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Scratch my back, and I …

”Hon har begärt hans avgång och velat lägga ner hans program. SvD sammanförde Nordens mest kända tv-ansikte Fredrik Skavlan med hans främsta kritiker Kristin Lundell.”

Så inleds en artikel i dagens SvD och efter ha läst densamma så hade jag bara en (för)-undran: Varför skrevs denna artikel över huvud taget?

Tydligen är det så att en journalist, som presenteras som krönikör, har spytt galla över en pseudohändelse som lyckliggör svenska folket på fredagskvällarna. Jag vet inte ; kanske jag har missat något väsentligt, men min (för)-undran kvarstår.  Under ett gigantiskt uppslag i dagens Kulturbilaga utbreder sig krönikören Kristin Lundell i någon sorts självpåtagen roll som bärare av ett ont samvete. Hon har kritiserat Skavlan!
Jag bryr mig inte speciellt mycket om fr. Lundells skrupler, men kan inte annat än fundera: Vad är det som gör att att en journalist söker upp en antagonist för att s.m.s. ”make good”.
Jo, hon intervjuar inte bara en kändis, utan framför allt, en kollega – en journalist! Ett sätt att sätta fokus på sig själv.
Jag har definitivt inga åsikter om att en krönikör/TV-kritiker tycker någonting, men ifrågasätter samma persons roll när hen breder ut sig som huvudnummer i en kulturbilaga.

Är det så att vi håller på att beskåda mediernas sista suck? En sorts kannibalism, sedan det hedervärda yrket journalistik håller på att försvinna. Det enda som finns kvar är att intervjua stackars kollegor som befinner sig i samma predikament och lyckan är gjord – för stunden.

Ytterligare exempel kan vara hr Guillous iscensatta avrättning av en kollega, journalisten Paul Frigyes,  i vår fria statstelevison, eller varför inte, när hela den svenska journalistkåren ägnade all sin kraft åt två hemvändande kidnappade journalister.
Jag vet att man skrattade åt Veckojournalen på sin/(min) tid för deras inskränkta journalistik. Då handlade det om dåtidens journalister som sökte rampljuset genom att frottera sig med samtidens kungligheter, men samma fenomen tycks kvarstå med den enda skillnaden att kungligheterna nuförtiden tycks vara på dekis.

Som illustration till fenomenet kan jag inte hitta bättre illustration än följande: IMG_1851

 

2 kommentarer

Filed under Kultur

Veckoavslutning i exil

Inte riktigt så, men nästan

Inte riktigt så, men nästan

Dagens veckoavslutning försiggick på Konditori Trianon – Fågelsången var totalt fullsatt – och avhölls tillsammans med kaffe och fruktbakelse av tidigare aldrig skådad sort.

Vi kom ganska omgående fram till att det som avhandlades inte i någon utförligare mån kunde återges i tryck. Det handlade till stor del om vad en krullhårig vän kallat ”sådant man skäms över med sådan stolthet”, närmare bestämt utsvävningar av det ena eller andra slaget – ofta båda tillsammans – som man ägnade sig åt under studentåren. De ekonomiska förutsättningarna för dessa utsvävningar var inte de bästa, man hade ju att klara sig på ca 4 200 kr per termin, men vi har sedan dess inte upphört att förvåna oss över hur mycket dåligheter vi kunde ägna oss åt under de premisserna.

Så det finns alltså inte så mycket att rapportera om, av diskretionsskäl. Fast Axel började tappert med att läsa högt ur en bok om svensk adel, som han hittat i fjällstugan. Vi häpnade båda över på vilket allvar detta ämne kunde behandlas på den tiden – troligen 1930-talet. Vi rekapitulerade våra respektive jul- och nyårsfiranden. Och vad övrigt är, är, som sagt, tystnad.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Det är synd om människorna

Bild 2
Ovananstående mail kom mig tillhanda idag på det nya årets första dag. Och jag blir uppriktigt ledsen.
Att bovarna inte längre finns ute i den kalla vintern utan sökt värmen framför sina datorer, antagligen stulna, är förståeligt. För vem vill idag springa omkring med en kofot och en bindel för ögonen när man istället kan sitta inne i den goa stugvärmen och författa originaldokument på sitt eget modersmål, för att sedan låta Googles översättningsprogram ta över allt det som man inte lärde sig i skolan.

Vid nästa sammanträffande med kamraten och språkpolisen Daniel skall jag påtala behovet av hans akuta behov av korrekturläsning. Här finns absolut kulor att tjäna för honom. Buset behöver hjälp, för ingen lär väl gå på en liknande fint.
Och om någon gör det – ja, då är det synd om människorna.

P.S. För att lugna Swedbank – jag är inte ens kund i densamma banken.



Lämna en kommentar

Filed under Kultur