Scratch my back, and I …

”Hon har begärt hans avgång och velat lägga ner hans program. SvD sammanförde Nordens mest kända tv-ansikte Fredrik Skavlan med hans främsta kritiker Kristin Lundell.”

Så inleds en artikel i dagens SvD och efter ha läst densamma så hade jag bara en (för)-undran: Varför skrevs denna artikel över huvud taget?

Tydligen är det så att en journalist, som presenteras som krönikör, har spytt galla över en pseudohändelse som lyckliggör svenska folket på fredagskvällarna. Jag vet inte ; kanske jag har missat något väsentligt, men min (för)-undran kvarstår.  Under ett gigantiskt uppslag i dagens Kulturbilaga utbreder sig krönikören Kristin Lundell i någon sorts självpåtagen roll som bärare av ett ont samvete. Hon har kritiserat Skavlan!
Jag bryr mig inte speciellt mycket om fr. Lundells skrupler, men kan inte annat än fundera: Vad är det som gör att att en journalist söker upp en antagonist för att s.m.s. ”make good”.
Jo, hon intervjuar inte bara en kändis, utan framför allt, en kollega – en journalist! Ett sätt att sätta fokus på sig själv.
Jag har definitivt inga åsikter om att en krönikör/TV-kritiker tycker någonting, men ifrågasätter samma persons roll när hen breder ut sig som huvudnummer i en kulturbilaga.

Är det så att vi håller på att beskåda mediernas sista suck? En sorts kannibalism, sedan det hedervärda yrket journalistik håller på att försvinna. Det enda som finns kvar är att intervjua stackars kollegor som befinner sig i samma predikament och lyckan är gjord – för stunden.

Ytterligare exempel kan vara hr Guillous iscensatta avrättning av en kollega, journalisten Paul Frigyes,  i vår fria statstelevison, eller varför inte, när hela den svenska journalistkåren ägnade all sin kraft åt två hemvändande kidnappade journalister.
Jag vet att man skrattade åt Veckojournalen på sin/(min) tid för deras inskränkta journalistik. Då handlade det om dåtidens journalister som sökte rampljuset genom att frottera sig med samtidens kungligheter, men samma fenomen tycks kvarstå med den enda skillnaden att kungligheterna nuförtiden tycks vara på dekis.

Som illustration till fenomenet kan jag inte hitta bättre illustration än följande: IMG_1851

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Kultur

2 responses to “Scratch my back, and I …

  1. Karl-Johan Gombrii

    Haha, är det Skavlan, Guillou eller Veckojournalen som är björnen?

  2. torbason

    På många arbetsplatser startar man dagens dont med morgonkaffe eller som man brukar benämna ”Morgonbön”. Så även bland journalister, bl.a. i TV:s morgonsoffor där journalister kråmar sig inför kolleger i experttyckande inom de flesta områden. Dricker numera mitt kaffe alena i köket – utan morgontv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s