Vårt behov av Yes, Minister

images-1

Jag har sett en hel del tv i mitt liv och jag har med åren allt mer insett sanningen i min före detta chefs åsikt om att det inte finns något tråkigare än underhållningsprogram. Visst finns det undantag, och jag kommer till det senare, men visst är det mördande trist att se säkert begåvade människor stå och försöka roa sin publik med ett manus som den gamla nykterhetsförening jag var med i under skolåren inte ens skulle reflektera över att befatta sig med inför den årliga soarén på valborgsmässoafton.

Att dessutom behöva se ”galor” av de mest skilda slag, samtliga säkert för goda ändamål, är dock lite för mycket begärt av en stackars tv-tittare. Jag har nu inte sett så mycket av sådana – Hustrun är väldigt flink med kanalväljaren när det kniper – men somliga utspelar sig i någon form av restaurangmiljö, där uppburna idrottsmän och -kvinnor (sådana som kommentatorer felaktigt benämner ”atleter”) sitter och äter och avslöjar sin bristande förmåga att använda kniv och gaffel, det blir för mycket. Därmed intet ont sagt  om just idrottsfolk, men det är svårt att tro att deras bordskick skulle skilja sig nämnvärt från folkflertalet.

Men det finns alltså undantag och jag kommer just från att ha sett ett avsnitt av ett sådant. Jag tänker naturligtvis på den brittiska 80-talsserien Yes Minister. Manus, skådespelare och intrig är oöverträffade och hela serien är lika aktuell i dag som när den gjordes. Se den på Axess.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Medier, Politik & samhälle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s