Monthly Archives: februari 2014

Sverige UPA – ett flipperspel

Jag har under hela mitt vuxna liv förvånats över brist på ansvar som föreligger överallt i vårt samhälle. Vi har solid lagstiftning, vi har institutioner och förvaltningar, vi har övervakande myndigheter som JO och JK – ja, kort sagt, vi har det mesta för att vi skall kunna säga att vi lever i en rättsstat. Men så när det kommer till kritan … när det uppdagas att lagstiftningen, institutionerna och förvaltningarna inte gör vad de är satta att göra  … ja, då är ansvaret för de handlingar som utförts, (alt. som inte genomförts), som bortblåsta. Likt ett flipperspel far kulan omkring – det blinkar till när kulan träffar ”en ansvarig punkt” – men strax rinner kulan ner i spelets inre och det mesta är bortglömt.

Interiörbild från UG:s jaktmarker

Interiörbild från UG:s jaktmarker

Igår sändes ytterligare ett av de  program som delar Sverige. Jag menar då inte någon typ av 50/5o-delning, utan gränsen går mellan  de som granskas och den tittande allmänheten som förfasar sig – ”är detta Sverige?” Oftast handlar det om enskilda fall som blåses upp och som återfaller på en grupp av människor, som oftast får följder för de ansvariga, men som igår, handlade det om ett samhälleligt systemfel – där ett ansvar aldrig kan utkrävas. Och programmet är naturligtvis Uppdrag granskning.  Se gärna detta program och konstatera återigen att då det handlar om s.k. systemfel – i detta fall handlade det om om god man och förvaltarskap – föreligger, per definition, ett fel som drabbar enskilda men där ingen motpart kan, vill eller får ta ansvar. (Kan=man hänvisar till sekretess i det enskilda ärendet, Vill=man har inte gjort det man skall göra och Får= lagstiftningen lägger hinder i vägen.)
Programmet ger bra prov på alla dessa ursäkter.

En (?) koryfé i Forshaga visade uppvisade hela katalogen.” Jag kan inte kommentera ett enskilt ärende”, allt under hänvisning till sekretessen, men ”generellt  fungerar allt väl. På frågan om det inte fanns någon anledning till självrannsakan, underförstått med det beskrivna fallet i åtanke, så blev naturligtvis det logiska svaret – Nej!.
Så talar bara en makthavare.

Avslutningsvis så intervjuades det högsta hönset i ansvarskedjan  – (eller får man säga strutsen) – justitieminister Beatrice Ask, men tro nu inte att reportaget gav henne   en insikt om att ”something is rotten in the state of Sweden”. Nej, se i hennes värld gäller det att visa handlingskraft och  genom att regeringen skall lägga fram en proposition under 2014 så kommer de fel i systemet som finns idag att rättas till. Och efter vad som framgick i UG och som framkommer av en artikel i SvD, i samma ämne, så underkänner den församlade juridiska kompetensen regeringens förslag. Och tillstymmelse till att utkräva ansvar för allehanda övergrepp mot uttsatta människor föresvävar tydligen inte regeringen denna gång heller.
Som sagt – vi fortsätter att leva i ett Sverige UPA.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

OS – en tröst för åldrande gentlemän

images-5

Jag har lyckan av att med jämna mellanrum få sitta på Ofvandahls med min gamle svensklärare och vän och diskutera livets stora frågor. Av naturliga skäl har en hel del av samtalen handlat om sjukdom och elände. Men vi är rörande överens om att det finns glädjepunkter. En sådan är idrotten. Med avtagande ork och kondition har det gemensamma intresset för idrott mest fått utövas framför tv:n. Och det skall genast sägas att idrottande genom ombud är roligare än det idrottande man själv kan ägna sig åt.

För ett antal år sedan, när jag själv var jämförelsevis framgångsrik inom en idrottsform, simning, kunde jag gräma mig åt att de riktigt duktiga simmade 100 m obetydligt långsammare än vad jag simmade 50 m på. Det är som sagt ”ett antal år sedan”, närmare bestämt ca 57 år. Sedan jag lärt mig acceptera att jag därefter kom till en stad där det inte fanns en riktig simhall, men att mina syskon vid dykningar i denna  12,5-metersbassäng påträffat kvarlämnade fekalier på botten, började mitt intresse för sporten att avta. Jag övergick till att ägna mig åt idrott för nöjes skull. I nöje ansåg jag då – och anser än i dag – inte att strapatser och mödosamt arbete ingår, så det fick bli fotboll tillsammans med likasinnade. Något av en knäck upplevde jag på skolans gymnastiklektioner när jag, av naturliga skäll, placerats på en tillbakadragen backplats, som ”försvarsklippa”. Till saken hör att en av pingströrelsens främsta företrädare, en lätt pigtjusaraktig predikant vid namn Stanley Sjöberg haft morgonbön i läroverket och därvid för oss introducerat psalmen ”Klippa du som brast för mig”. Sedan jag gjort ett mindre lyckat ingripande stannade mina kamrater upp i spelet för att i stället stämma upp i just den sången. Jag kände mig inte särskilt smickrad men insåg att fotbollen inte var min bästa gren.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Ur min svarta låda

Unknown

Jag är övertygad om att alla människor har en svart låda inbygd i sin  själ – ni vet en sån där som finns ombord på alla flygplan och som registrerar allehanda incidenter … totalhaveri inkluderat. Det är då svarta lådan kommer till användning. Men om allt gått normalt så raderas innehållet i den svarta lådan.
Just en sådan där incident inträffade häromdagen i min själs svarta låda och jag konstaterar att jag måste rapportera det inträffade – om inte annat för min egen själs ro. Incidenten var den att jag parkerade utanför ”min” livsmedelsbutik, men glömde att lägga fram en P-skiva. Och sådant kostar 500 kronor! Trots att butiksinnehavare varnade via butikens högtalarsystem, så var olyckan framme. Jag släppte allt jag hade för händer och rusade ut – men ack; försent! Och sådant sätter sina spår i en annan annars ganska så ren svart låda. Men jag skall kanske inte klaga:

En god vän skulle hålla ett föredrag i Uleåborg. På grund av flygstrejk i Finland valde han att flyga till Luleå (Kallax) och där ta en hyrbil till Uleåborg.
Efter föredraget och en natt därstädes så sätter han sig i bilen för att nå lunchflyget från Luleå till Stockholm. Färden gick kanske lite väl snabbt vilket observerades av den finska polisen och sånt kostar pengar i Finland. Många pengar! Dessutom skall böterna betalas direkt på platsen. Efter cirka en halv timmes försening blev stressen än värre. Full fart! Om planet skulle gå klockan tolv, så stod nu uret på kvart i tolv. Min vän kör fram till entrén på Kallax och rusar in till gaten och ber att få lämna bilnyckeln till markvärdinnan, som kanske skulle kunna vara vänlig att lämna den till Avis. Den vänliga markvärdinnan lät då meddela att det kunde han säkert göra själv, eftersom stockholmsplanet var inställt. Tablå! Med tunga steg vände han på klacken och gick ut för att ta hand om hyrbilen som han parkerat lite slarvigt. Jag behöver knappast berätta att framrutan pryddes av P-bot.

Som sagt; det finns de som har värre saker att radera ur sin svarta låda.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Fördelningspolitik à la Sverige

När det inte går riktigt ihop

När det inte riktigt går  ihop

Räkning är en svår konst.
Ett exempel:

10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas i Sverige:
– De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
– Den 5:e betalar 10 kr
– Den 6:e betalar 30 kr
– Den 7:e 70 kr
– Den 8:e 120 kr
– Den 9:e 180 kr
– Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr

De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:
– ”Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen”.
En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer. Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas.De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del? De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta.
Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis.
Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr.

Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat…– Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:
– Men han sparar 70 kr!
– Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.
– Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.
– Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.
– Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!

De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.
Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt:

Det fattas 520 Kr…!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Källsortering – direkt vid källan

375x200_bilagor

Idag är det söndag och brevlådan fylls till brädden med hektografmassa.
 När man så rensat pappershögen från instuckna reklamblad och börjat läsa, vad man tror vara, själva huvudtidningen så slås man av hur tunt utbudet blivit på den journalistiska fronten. Tidningarna börjar mer och mer göra skäl för beskrivningen att ha blivit omslagspapper för en massa reklam.

Sida efter sida fylls av mer eller mindre fantasifull reklam.
Den tid då människor betalade för god journalistik tycks vara förbi, den tid då tidningarna fylldes av reportage signerade Jolo, Ehrenmark, Lagercrantz, Buster von Platen, Griggs med flera giganter. Det var en tid då god journalistik genererade berömmelse … och intäkter för tidningarna! På den tiden talade man om kampen om läsarna.
 För att inte bli långrandig, förstår säkert min generation att det slaget numera är förlorat. Nu gäller inte längre kampen det fria ordet, även om de flesta tidningarna står med byxorna kring anklarna och låtsas att de företräder ett högre ideal från fornstora dagar – nej, nu gäller bara en sak – att skriva om sådant som säljer.
Och det gör man bäst via bilagor.
Allt startade för dryga 13 år sedan då Svenska Dagbladet gick över till tabloidformat – en eftergift till reklambyråerna som enklare kunde producera reklam. Så tro inte att anledningen var att det skulle bli mer plats i flygplansfåtöljerna.

Jag har idag studerat bilagor i SvD, och kan konstatera att innehållet är förföriskt påkostade och på ytan  genomarbetade reportage som ger intrycket av en journalistisk gärning, men efter en stunds läsning så förstår man att allt egentligen handlar om produktplacering.  Men det handlar nu inte om materiella ting, om saker. Nej de nya produkterna handlar om upplevelser – upplevelser ”för ett rikt liv”.
Det handlar om immateriella ting – om upplevelser … och då fordras det ord för att förklara ”produkten”.

Men ”ett rikt liv” – vad menas?

Jo, det framkommer av den s.k. brödtexten i bilagorna. Åk till Vietnam, eller åk till Åre, eller upplev 40-års jubileet av SvD:s krogguide, där en av våra mesta förförare av egna viner i publika kanaler ses illustrerad i förföriskt motljus. Men det räcker naturligtvis inte med det. All s.k. brödtext omramas av annonser som vill att du skall uppleva livet … (innan du dör!) … och kryssa runt Kap Horn för det facila priset av 79.900:-! (Håll med om att det är patetiskt med de där 900 kronorna på slutet?)
Avslutningsvis: Jag har naturligtvis inga åsikter om att producenter av olika genrer marknadsför sina produkter via allehanda bilagor, men det jag vänder mig emot är att jag skall prenumerera på en tidning för dyra pengar, men som tydligen ser som sin huvuduppgift att SÄLJA på mig. som prenumerant, en massa ”saker” som jag inte är intresserad av. Därför föreslår jag:
Kan inte ägarna Schipsteds ge ut en egen bilaga där de gör reklam för reklamen som man kan återfinna i de övriga bilagorna och som jag redan vid en första sortering kan slänga i korgen?

Lämna en kommentar

Filed under Kultur